Pratade i telefon med en kompis i helgen och tröstade henne eftersom hon bråkat med sin pojkvän. De bråkar rätt ofta, enligt henne har de haft en dålig period nu på sistone, men i min ögon kanske längre än så. Jag avundas dem inte, tycker förhållandet påminner om mitt förra där vi också bråkade alldeles för mycket och tillslut bidrog till att vi gick isär. Samtidigt är det något med de där starka känslorna, när man bråkar så intensivt så älskar man ju också lika intensivt.
Jag och J träffades 3 gånger förra veckan och jag kan inte klaga på något, det var mysiga kvällar allihop. Sista gången, i söndags, kände jag mig osäker igen men vet till 99 % att det berodde på att jag var bakis och trött. Jag hade varit likadan vem jag än umgåtts med, jag var helt enkelt inte på topp. Ändå blir det större än det behöver vara i mitt huvud och jag tänker på kompisen med sitt passionerade förhållande och undrar om jag någonsin kommer känna så igen. Kommer jag bli lika kär i J som hon är i sin kille?
Jag tycker att bloggen har hjälpt mig när jag behövt skriva av mig och behövt få ner mina tankar på "papper", det har känts lättare både i stunden och efteråt. Men ibland tänker jag att det kanske också gör att jag ältar saker lite väl mycket, när jag försöker komma på vad jag ska skriva. Som att jag letar problem? Jag har skrivit det tusen gånger nu, men ändå måste jag påminna mig om att allt är bra med J och att jag inte behöver bestämma mig nu hur jag vill ha det om en vecka, en månad eller ens ett år. Det är okej att testa och se vad som händer och vilka känslor som kanske eller kanske inte utvecklas.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar