Jag älskar dig

Jag har känt det en längre tid, det har varit på väg ut flera gånger och i fredags kunde jag bara inte hålla det inne längre. Jag var redo att säga till J att jag älskar honom.

Vi låg tätt omslingrade i soffan när det till sist slank ur mig och först stirrade han bara på mig. Sekunderna kändes som en evighet och jag hann tänka en massa; "Varför säger han inget? Har jag fattat helt fel om vad han tycker?" men sen log han stort och sa "Jag älskar dig också". Han såg så glad ut, kunde inte sluta le och jag skojade med honom och frågade varför han log så stort och då sa han att det var för att jag var så söt, att det påminde om när jag frågade om han ville vara min pojkvän.

Dagen efter funderade jag lite kring det, att okej nu är det sagt, men vad händer härnäst då? Hur ofta ska man säga det? Det ska ju inte bara bli en slentriangrej.

Resten av helgen gick snabbt, vi var iväg och badade, hängde på uteserveringar, köpte grill och grillade, det var fullt upp hela tiden. Så det var först på sent på söndagskvällen, när vi utmattade föll i säng, kramades en sista gång och tackade varandra för en mysig dag och helg som vi sa det igen. Och oj vad bra det känns, så rätt och så fint.

Jag älskar dig J.

Väntar och längtar

Jag räknar ofta ner till någonting.  Till en konsert, till att en TV-serie ska börja, till att det är semester, till att jag ska träffa J igen. Har nog lite svårt att njuta av nuet, jag väntar eller planerar hela tiden något annat.

Ibland känns det som att hela mitt liv just nu är en väntan på något annat, om inte väntan på de små grejerna så en väntan på familjelivet med villa, småbarn och en äkta man. Det är inte så att jag inte trivs med mitt liv som det är idag, för det gör jag, men ändå blir det att jag räknar ner dagarna till något annat.

Det har blivit extra påtagligt med J, i och med att det oftast går några dagar emellan att vi ses och då känns det som att jag bara går och längtar och väntar. Det känns säkert mer eftersom det dessutom oftast är vardagar och vem längtar inte efter helgen på jobbet mitt i veckan?

Men även om det säkert är vanligt och naturligt känner jag att jag nog skulle må bättre av att stanna upp och njuta lite av dagen också, även om det bara är en helt vanlig tisdag med jobb och träning. Försöker påminna mig själv om detta och vad blir bättre än en påminnelse i bloggen. Ska börja på en gång nu med lunch i solen med kollegorna och sen sitta kvar där ute med en spännande bok och njuta några minuter extra.

Happiness

Glädjen jag känner när jag flexat ut tidigare från jobbet på grund av ett inställt möte och är på väg till en badplats i sommarvärmen är hög men när jag dessutom får ett sms från J, att hans planer för kvällen är inställda och en fråga om jag vill hitta på något, så känner jag mig så lycklig att det bubblar över. Känns nästan orimligt att jag fortfarande blir så glad över minsta chans att få träffa J.

En och en halv timme senare ligger jag på en klippa vid en sjö utanför hans stad och äter thaimat och känner att livet kan inte bli bättre när han säger att nu får jag äta upp det sista för nu vill han faktiskt kramas.

De frågar vart vi ska bo

Innan jag vaknade av mardrömmar och rädslan för att J inte ska vilja vara med mig mer hade vi en otroligt fin långhelg. Vi tog båda ledigt från våra jobb på klämfredagen och vädret var strålande. På Kristi himmelsfärdsdagen körde vi i en timme till en stor nationalpark och vandrade runt hela dagen. Det var så otroligt vackert, varierande landskap där det känns som att man kommer till en ny världsdel varje halvtimme och vi pratade, skrattade och pussades om vartannat.

På fredagen klädde vi inte på oss förrän till eftermiddagen då vi gick ner på stan och tittade lite i affärer innan vi mötte upp Js kollegor och firande en som fyllde år på en trevlig restaurang. Där på kvällen fick J sms från sin bästa vän som bor i en helt annan stad med sin sambo och lilla son men som spontant bestämt sig för att köra förbi Js stad nästa dag och undrade om vi hade tid att ses.

Så på lördag lunch kom de förbi på tacos och det var roligt att se hur glad J blir av att träffa dem och även jag lär känna dem bättre och vi har roligt när vi umgås. På ett sätt sätter de också lite välbehövlig press på oss, frågar vart vi ska bo, om jag skulle kunna flytta till Js stad eller han till min stad. Det frågade en av mina kompisar också häromveckan och det är ingenting som  jag och J har pratat om ännu så vi blir nog båda lite paffa när frågan kommer. Jag tror J (med rätta) misstänkt att jag nog helst bor kvar i min egna stad så jag märkte på honom att han blev glad när jag sa att jag trivs väldigt bra i min stad men att skulle det vara så att det inte går att lösa på något annat sätt så flyttar jag självklart till Js stad när tiden blir mogen.

Jag tror det kommer dröja ett tag till, det är ändå ett stort steg både att byta stad och att flytta ihop och så länge har vi inte träffats ännu. Men samtidigt tror jag det är bra att vi får den där pressen på oss att faktiskt säga till varandra att ja vi vill flytta ihop så småningom. För ibland kan jag väl känna att vi fortfarande inte pratar så mycket om "allvarsamma" ämnen, eller om framtiden. Men för det mesta tycker jag det är väldigt skönt med det lättsamma för det har jag inte riktigt haft i mina tidigare relationer. Det är det här jag ändå försöker påminna mig själv om är annorlunda, annorlunda som i bättre, med J. Vi bråkar aldrig, tjafsar knappt någonting. Jag är en känslomänniska, på gott och ont, och när jag är glad är jag väldigt glad men jag kan också lätt brusa upp, har ett hett temperament. Mina tidigare pojkvänner har inte kunnat hantera det och var nog lite för lika i sitt egna temperament, vilket ledde till att vi tjafsade så otroligt mycket. Då såg jag det nog lite som passion, men har i efterhand bara insett hur fruktansvärt jobbigt och onödigt det är.

Efter att Js vänner åkte hem på lördag eftermiddag igen åkte vi över till min stad och spelade ett Escape Room-spel och kollade på Eurovision med vänner. Nästa morgon sken solen igen så vi packade snabbt ihop picknickkorg och handdukar och låg hela dagen på en klippa vid en sjö och solade och badade, finns inget jag älskar mer. Senare på kvällen lagade J middag och sen åkte han hem för att förbereda sig för en jobbintervju på ett företag i min stad dagen efter, så vem vet, kanske är det han som snart vill flytta till min stad istället. A girl can dream at least!

När ska jag sluta vara rädd?

Vaknar kallsvettig och rädd från en mardröm som känns alltför verklig. Har drömt att J gjort slut med mig, drömt om de tre följande dagarna efter uppbrottet och de första minuterna efter att jag vaknat är ångesten riktig. J ligger bredvid mig så efter ett tag vågar jag krama om honom och somnar sen om igen.

Har drömt liknande flera gånger de senaste veckorna och det är så jobbigt. Jag försöker tänka att det bara är en dröm, att det inte är på riktigt, men jag känner ändå hur det påverkar mig långt in på dagen.

Jag förstår inte hur jag fortfarande kan vara så rädd för att han ska lämna mig och att det ska ta slut. Jag tänkte skriva, "trots att allting är så bra" men kanske är det därför jag är så rädd? För att jag vet hur bra jag kan må nu, hur lycklig jag är och hur gärna jag vill att det ska hålla. Att det ska vara på riktigt den här gången.

Det är ingenting uppenbart han gör eller inte gör, det är inget som känns fel i det vi har eller det vi gör men ändå så ligger det här lilla lilla tvivlet och gnager i mig och väcks till liv när jag sover. Jag försöker tänka rationellt kring det, påminna mig om att vi har det helt fantastiskt, att han inte skulle umgås med mig dagar i sträck, inte skulle pussa och krama och hålla om, inte skulle ta med mig på AW med hans kollegor och vänner om han inte faktiskt ville vara med mig.

Men jag kan inte låta bli att jämföra med hur det varit tidigare. Där allt också varit bra, i alla fall i mitt huvud. Där vi också har umgåtts en massa, träffat varandras vänner, kollegor och familj men sen har det plötsligt bara varit över. Jag läser om andra som drabbas, som är kära och glada och där partnern verkar känna likadant men så plötsligt är det bara över. Den ena vill inte längre och det är slut, oavsett hur bra det var några dagar tidigare. Vill inte den ena längre så spelar det ingen roll.

Och jag inser att det är det jag måste acceptera. Att det inte går att påverka om han vill göra slut, om han inte vill längre. Att det kan ta slut, när som egentligen, men att jag inte tjänar någonting på att gå runt och oroa mig i förväg. Jag kommer ju må lika dåligt när det händer ändå, om jag fortfarande är kär och vill att det ska hålla.

Så rationellt och enkelt att förstå när jag skriver det, men förjävligt svårt att hålla sig till i praktiken.