Adoption

Eftersom jag ägnat en stor del av mitt liv att fasa för att föda barn har jag också ägnat en stor del av mitt liv åt att fundera över adoption. När jag var yngre var det något jag var helt inställd på, det verkade som en perfekt lösning för att få ett barn men slippa graviditet och förlossning. Sen växte jag upp och fick mer förståelse för att adoption inte är något enkelt, eller snabbt, alternativ och att det också är väldigt kostsamt. På senare år har det också kommit mer kritik mot adoption med avslöjande om de chilenska adoptivbarn som tagits från sin biologiska föräldrar och förts till Sverige  mer eller mindre olagligt. Jag har också läst om adoptivbarn som beskriver att de aldrig känner sig hemma någonstans, att de känner sig utanför i världen och som är emot adoption. Samtidigt känner jag två adopterade, min kusin och min bästa vän och de är båda positiva och säger att de själva också skulle kunna tänka sig att adoptera ett barn. De senaste dagarna har jag suttit och läst massor på adoptionssidor och sett hjärtskärande inlägg om barn som bor på barnhem och som adoptionsorganisationerna ganska desperat letar föräldrar till. Nog måtte det väl vara bättre för de barnen att få komma till en familj i Sverige då? Så svårt att veta vad som är rätt eller fel, förmodligen är det en gråzon och beror på från fall till fall.

Tack för all respons på senaste inlägget, det är skönt att känna att jag inte är ensam i de här tankarna och skönt att läsa om alla olika upplägg som andra har. Jag bor i en mindre stad och arbetar på en arbetsplats där alla har traditionell kärnfamilj så jag saknar nog tyvärr andra perspektiv ibland. Behöver påminna mig själv om att jag inte måste leva precis som alla andra, om det inte är vad jag vill.

Känner mig lite lugnare i barntankarna för tillfället även om jag på ett sätt är mer förvirrad än någonsin. Efter att jag skrev mitt inlägg och surfade runt på adoptionssidorna ett bra tag kände jag starkt i hjärtat att jo, jag vill nog ha barn ändå. Just när jag kunde fantisera om ett adoptivbarn och slippa hela graviditeten och förlossningen kändes det så mycket bättre. Kanske är det ändå ett alternativ för mig.

Barn eller inte barn

Jag har alltid tänkt att jag vill ha barn, bara lite längre fram. Men ju längre fram jag kommer desto mer osäker blir jag. Vill jag eller vill jag inte?

De senaste månaderna funderar jag allt mer på detta. Dels för att folk är så  osympatiska och lägger sig i och frågar saker som inte angår dem, t.ex. om det är dags för mig och J att skaffa barn nu när vi flyttat ihop. Kommer aldrig förstå mig på människor som ställer såna frågor och gör såna antydningar. Det är så gränslöst.

Men frågan ploppar också upp allt mer i mina egna tankar och jag känner mig alltmer osäker på vad jag egentligen vill. Jag har alltid, verkligen alltid - minns att jag som kanske 10-åring reflekterade över detta -  varit livrädd för att föda barn. Jag skräms av tanken på smärtan, på att känna att jag inte har kontroll, att jag inte kan bestämma vad som ska ske. Jag skräms av tankarna på tjejen jag spelade fotboll med i USA som dog när hon födde sitt andra barn.  Jag skräms av vetskapen att en förlossning skulle vara det mest riskfyllda och farliga som jag gjort hittills i mitt liv och att det inte är säkert att jag skulle överleva. Jag vet att risken är liten, men den finns där.

Själva graviditeten kanske inte skrämmer mig, men det är verkligen inget som lockar. Jag är ledsen men jag håller inte med om att kvinnor glänser och att inget är så vackert som en gravid kvinna. Inte för att utseende ska spela roll men de gravida kvinnor jag träffat är glåmiga, trötta och oftast rejält less på sin situation. Jag har ryggproblem redan nu och jag bara vet att det plus säkert en massa annat skulle förvärras eller dyka upp under de där nio månaderna. Jag vet att jag är negativ kring detta men jag har verkligen svårt att se ljusglimtar, en del menar ju att de känner sig mer kvinnliga som gravida och att man inte är en riktig kvinna förrän man fött barn men sånt kan jag verkligen inte bry mig om mindre. Skulle inte ha något problem med att aldrig vara gravid eller aldrig föda barn om jag ändå kunde få ett barn (om jag skulle vilja).

Tidigare har jag tänkt att okej jag är rädd, men det kommer komma en dag när jag ändå känner att begäret efter ett barn kommer vinna över rädslan. När jag kommer känna att det är värt det. Men jag känner mig inte längre så säker på det och det får mig att tvivla på mig själv, kanske ska jag inte ha barn?

Förut upptog rädslan för förlossning mina tankar kring barn men på sistone har jag börjat reflektera över själva barnet och livssituationen när man har barn också. Har just nu flera vänner och kollegor som lever småbarnsår och som inte gör något annat än att klaga. Klagar på sömnbrist, klagar på förhållandet som är ännu mer ojämställt, klagar på barnen som krånglar. Jag förstår att de har ett behov av att ventilera sig och att allt såklart inte bara är negativt men jag har ändå börjat fundera över hur pass mycket som är positivt där i början? Jag har svårt att hantera sömnbrist redan idag och kan inte ens föreställa mig att behöva jobba efter att ha varit vaken en hel natt. Kollegor med äldre barn verkar tillbringar all sin lediga tid på barnets fritidsaktiviter, jublar över att de ska ha egentid med sin partner för första gången på sex månader och jag får panik bara av tanken. Jag förstår att kärleken för barnet kommer vara otroligt stark men är det värt det? Kommer jag vara okej med att allt annat i mitt liv sätts på paus? Känner mig egoistisk när jag har de här tankarna och det gör att jag tvivlar ännu mer på mig själv. Kanske är jag inte ens lämplig som förälder.

Jag vet att jag förmodligen borde låta tiden gå, fortsätta se hur relationen med J utvecklar sig och inte stressa mig själv med de här tankarna men det är så svårt. Jag är 30 år nu och hela tiden matas jag med information om hur snabbt fertiliteten går ned och att det kanske inte ens är säkert att jag kan få barn om jag plötsligt skulle vilja. Vad jag önskade att det inte var så, att jag skulle ha 20 år till att leva mitt liv, göra allt det jag vill göra men ändå veta att fertiliteten skulle vara densamma som den är just nu. Den kanske redan är trasig, det vet jag ju inte, men då skulle jag i alla fall inte behöva brottas med tankarna att min osäkerhet nu gör att den kanske försämras och att det tillslut skulle vara försent.

En rubrik

Det är verkligen svårt att skriva när allt är bra men en liten uppdatering kommer här.

Förra helgen flyttade J över sina sista saker från sin lägenhet och lämnade över nyckeln till sina hyresgäster som ska hyra lägenheten i andra hand ett halvår. Vi har ägnat veckan åt att packa upp ändlösa flyttkartonger och organisera så att vi ska få plats med både mina och hans saker. Insåg efter ett tag att vi hade alldeles för lite förvaringsutrymme i köket och köpte en skänk på second hand som vi målade om och satte på nya knoppar på, blev så himla bra! Känns som en riktigt mysig sak att ha gjort tillsammans och som verkligen blir en bra start på det nya boendet som vi skapar tillsammans.

Allt går så bra just nu, vi har verkligen lyckats synka våra olikheter och fått det att fungera bra med planering och städning och matlagning. Möjligtvis att jag gör lite mindre än J, så får skärpa till mig.

Bara två veckor kvar att jobba nu innan jul och nyår och det känns så skönt. Det har varit en tuff höst jobbmässigt och jag längtar efter ledigt. Har för första gången sen jag började jobba tagit ledigt heeela perioden mellan jul och efter nyår och ska hinna med att åka både till Göteborgsområdet och fira jul och sen upp till J:s stuga i Västernorrland för att fira nyår. Den 30/12 är årsdagen för när vi blev ihop vilket känns rätt osannolikt nu med senaste månadernas utveckling. Känns som att det gått så mycket längre, nu när vi redan bor ihop. Gick sådär med att ta det lugnt, haha. Men mysigt är det och jag är så nöjd med allt. <3