tisdag 11 december 2018

Barn eller inte barn

Jag har alltid tänkt att jag vill ha barn, bara lite längre fram. Men ju längre fram jag kommer desto mer osäker blir jag. Vill jag eller vill jag inte?

De senaste månaderna funderar jag allt mer på detta. Dels för att folk är så  osympatiska och lägger sig i och frågar saker som inte angår dem, t.ex. om det är dags för mig och J att skaffa barn nu när vi flyttat ihop. Kommer aldrig förstå mig på människor som ställer såna frågor och gör såna antydningar. Det är så gränslöst.

Men frågan ploppar också upp allt mer i mina egna tankar och jag känner mig alltmer osäker på vad jag egentligen vill. Jag har alltid, verkligen alltid - minns att jag som kanske 10-åring reflekterade över detta -  varit livrädd för att föda barn. Jag skräms av tanken på smärtan, på att känna att jag inte har kontroll, att jag inte kan bestämma vad som ska ske. Jag skräms av tankarna på tjejen jag spelade fotboll med i USA som dog när hon födde sitt andra barn.  Jag skräms av vetskapen att en förlossning skulle vara det mest riskfyllda och farliga som jag gjort hittills i mitt liv och att det inte är säkert att jag skulle överleva. Jag vet att risken är liten, men den finns där.

Själva graviditeten kanske inte skrämmer mig, men det är verkligen inget som lockar. Jag är ledsen men jag håller inte med om att kvinnor glänser och att inget är så vackert som en gravid kvinna. Inte för att utseende ska spela roll men de gravida kvinnor jag träffat är glåmiga, trötta och oftast rejält less på sin situation. Jag har ryggproblem redan nu och jag bara vet att det plus säkert en massa annat skulle förvärras eller dyka upp under de där nio månaderna. Jag vet att jag är negativ kring detta men jag har verkligen svårt att se ljusglimtar, en del menar ju att de känner sig mer kvinnliga som gravida och att man inte är en riktig kvinna förrän man fött barn men sånt kan jag verkligen inte bry mig om mindre. Skulle inte ha något problem med att aldrig vara gravid eller aldrig föda barn om jag ändå kunde få ett barn (om jag skulle vilja).

Tidigare har jag tänkt att okej jag är rädd, men det kommer komma en dag när jag ändå känner att begäret efter ett barn kommer vinna över rädslan. När jag kommer känna att det är värt det. Men jag känner mig inte längre så säker på det och det får mig att tvivla på mig själv, kanske ska jag inte ha barn?

Förut upptog rädslan för förlossning mina tankar kring barn men på sistone har jag börjat reflektera över själva barnet och livssituationen när man har barn också. Har just nu flera vänner och kollegor som lever småbarnsår och som inte gör något annat än att klaga. Klagar på sömnbrist, klagar på förhållandet som är ännu mer ojämställt, klagar på barnen som krånglar. Jag förstår att de har ett behov av att ventilera sig och att allt såklart inte bara är negativt men jag har ändå börjat fundera över hur pass mycket som är positivt där i början? Jag har svårt att hantera sömnbrist redan idag och kan inte ens föreställa mig att behöva jobba efter att ha varit vaken en hel natt. Kollegor med äldre barn verkar tillbringar all sin lediga tid på barnets fritidsaktiviter, jublar över att de ska ha egentid med sin partner för första gången på sex månader och jag får panik bara av tanken. Jag förstår att kärleken för barnet kommer vara otroligt stark men är det värt det? Kommer jag vara okej med att allt annat i mitt liv sätts på paus? Känner mig egoistisk när jag har de här tankarna och det gör att jag tvivlar ännu mer på mig själv. Kanske är jag inte ens lämplig som förälder.

Jag vet att jag förmodligen borde låta tiden gå, fortsätta se hur relationen med J utvecklar sig och inte stressa mig själv med de här tankarna men det är så svårt. Jag är 30 år nu och hela tiden matas jag med information om hur snabbt fertiliteten går ned och att det kanske inte ens är säkert att jag kan få barn om jag plötsligt skulle vilja. Vad jag önskade att det inte var så, att jag skulle ha 20 år till att leva mitt liv, göra allt det jag vill göra men ändå veta att fertiliteten skulle vara densamma som den är just nu. Den kanske redan är trasig, det vet jag ju inte, men då skulle jag i alla fall inte behöva brottas med tankarna att min osäkerhet nu gör att den kanske försämras och att det tillslut skulle vara försent.

fredag 7 december 2018

En rubrik

Det är verkligen svårt att skriva när allt är bra men en liten uppdatering kommer här.

Förra helgen flyttade J över sina sista saker från sin lägenhet och lämnade över nyckeln till sina hyresgäster som ska hyra lägenheten i andra hand ett halvår. Vi har ägnat veckan åt att packa upp ändlösa flyttkartonger och organisera så att vi ska få plats med både mina och hans saker. Insåg efter ett tag att vi hade alldeles för lite förvaringsutrymme i köket och köpte en skänk på second hand som vi målade om och satte på nya knoppar på, blev så himla bra! Känns som en riktigt mysig sak att ha gjort tillsammans och som verkligen blir en bra start på det nya boendet som vi skapar tillsammans.

Allt går så bra just nu, vi har verkligen lyckats synka våra olikheter och fått det att fungera bra med planering och städning och matlagning. Möjligtvis att jag gör lite mindre än J, så får skärpa till mig.

Bara två veckor kvar att jobba nu innan jul och nyår och det känns så skönt. Det har varit en tuff höst jobbmässigt och jag längtar efter ledigt. Har för första gången sen jag började jobba tagit ledigt heeela perioden mellan jul och efter nyår och ska hinna med att åka både till Göteborgsområdet och fira jul och sen upp till J:s stuga i Västernorrland för att fira nyår. Den 30/12 är årsdagen för när vi blev ihop vilket känns rätt osannolikt nu med senaste månadernas utveckling. Känns som att det gått så mycket längre, nu när vi redan bor ihop. Gick sådär med att ta det lugnt, haha. Men mysigt är det och jag är så nöjd med allt. <3

måndag 12 november 2018

1-årig vänskapsdag

I morse fick jag en notis från Facebook att jag och J firar 1-årig vänskapsdag på deras plattform. Eftersom vi inte har lagt upp några bilder tillsammans, inte skrivit på varandras sidor eller publicerat något om att vi är ett par innehöll videon ingenting annat än Facebooks animationer haha. Helt värdelös alltså men ändå satt jag där med ett fånigt leende när jag tittade på den. Så mycket har hänt på ett år, trots att jag förra hösten var så osäker. Tänk att vi inte ens blev vänner på Facebook förrän i november.

Nu är vi sambos och allt känns så bra. Trots att det är konstant grått ute, trots att jag varit sjuk i feber och halsont i över en vecka, trots att jag kuggat min hemtenta och är riktigt stressad över både skola och jobb är jag lyckligare än någonsin. Känns som att jag klarar allt när jag har J vid min sida.

tisdag 23 oktober 2018

Oktober går i en rasande takt

Jag hänger inte med på att det redan är oktober, nästan november. Allting går med så högt tempo. Min mamma fyller 60 år och tar med mig och min bror att fira i Nice, vi har underbart fina och varma dagar på den franska Rivieran och jag känner mig rätt utvilad när jag kommer hem. Men så väntar en vanlig jobbvecka och vips har jag redan jobbat ihop all den flex jag använde för att resa bort.

Det är så himla mycket på jobbet, möten, rapporter och uppgifter som inte kan vänta. Samtidigt ska jag skriva en hemtenta i universitetskursen jag gått under hösten och det blir tydligt att jag inte läst på så mycket som jag borde under kursens gång för jag förstår knappt uppgiften. Tänker att jag får med flit kugga den eftersom man då får två ytterligare veckor på sig att komplettera.

Mitt i all stress finns i alla fall min J där. Han tar mer ansvar för städning hemma utan att jag behöver säga något, lagar god mat och visar stor förståelse för att jag är slutkörd och mest vill vila. I helgen bestämde jag mig för att varken plugga eller jobba utan försökte att bara ta det lugnt.  På lördagen åkte vi till en bastu vid en liten sjö mitt ute i skogen utanför Js gamla hemstad. Han fick en bokning till bastun av sina tidigare kollegor när han slutade på jobbet, de bokade nog bara en lördag på måfå men oj vad bra att det blev just denna. Det var helt fantastiskt att sitta där i värmen i bastun tillsammans, skrikskrattande hoppa i sjön och bada och sen grilla korv medan vi njöt av solnedgången. En riktigt fin lördag, där det kändes okej att jag sen somnade innan klockan ens blivit 22. Får klura ut något riktigt fint att överraska J med som tack när den här tråkiga stressperioden är över.

onsdag 10 oktober 2018

Uppdatering från sambolivet

Det är mysigt att vara sambo. Vi lagar god mat, myser i soffan framför bra tv-serier och igår gick vi till gymmet och tränade tillsammans. På samma gång är det också en prövning för mig som är en sån vanemänniska och har mycket rutiner som jag utvecklat och (själv tycker) perfektat under 5 år. På morgonen har jag ett noga uttänkt schema, kliver upp exakt 30 minuter innan jag måste cykla och speedar igenom sysslorna. Går inte alls lika effektivt när någon annan plötsligt också vill komma in i badrummet.

Samtidigt blir jag så glad när jag står i köket och lagar middag och hör hur en bildörr smäller igen nere på gatan för när jag tittar ut ser jag att min J är på väg upp till lägenheten, idag igen. Jag behöver inte längre äta själv och jag behöver inte fundera på när vi ska ses nästa gång. 

Det är nog just de små vardagsögonblicken jag både uppskattar mest och har svårast att förhålla mig till. Jag är så inrutad i mitt sätt, vill laga och äta middag senast 18.30, vill ha undanplockat och fint i lägenheten innan jag lägger mig och märker att jag lätt surar till när jag upplever att jag får göra ”mer”. Det ser så löljigt ut nu när jag skriver och reflekterar i efterhand men där och då har jag svårt att hålla känslorna i schack.


Överallt i mitt liv ser jag dagligen bevis på hur mycket mer ansvar kvinnor tar för hem och familj. Jag hör kollegorna på jobbet som går upp på morgonen och lagar matlåda till sina makar när de själva är lediga, vännen som sliter med bajsblöjor, skrikande barn och stök i köket medan sambon tittar på tv utan att märka något. Jag läser inlägg på instagram om mansbebisar och hur förskolepersonal ursäktar deras beteende genom att alltid fråga mamman var utflyktsmaten är. Och jag känner så starkt att jag vill inte hamna där. Jag pallar verkligen inte.


På sistone har jag läst mycket om hur det inte bara handlar om det praktiska, vem som lagar maten t.ex., utan också allt det mentala arbetet, planeringen och fixandet för att komma fram till matlagningen. Och det är något jag känner igen hos mig och J. Jag är ju den (typiska kvinnan) som planerar konstant, har full koll på vad som ska ske och är redo med plan B om något skulle förhindra plan A. J är mer spontan, tycker att saker ordnar sig, och visst det gör ju det - men ofta på grund av att någon annan redan planerat och fixat eller genom ett mycket krångligare och dyrare sätt.

Just nu har jag svårt att förhålla mig till det här. Jag förstår att mitt sätt inte alltid är det enda rätt eller det bästa men det är så svårt när man är där i stunden, kommer hem trött från jobbet, ser oredan i lägenheten, hittar att maten vi ska äta ligger fryst i frysen och så sitter J där och spelar dataspel utan att märka någonting.

Jag känner mig lite otacksam och löjlig som fokuserar på det här nu, jag borde ju bara vara glad över att jag och J äntligen får bo tillsammans. Men tänker samtidigt att det är viktigt om vi ska fortsätta vara glada och kära. Jag vill inte hamna i att jag inte längre känner mig glad när jag hör J smälla igen bildörren på gatan, vill inte hamna i att jag är sur och bitter för att vi inte längre samarbetar eller kommunicerar. Tror det är så lätt att hamna i det om man inte är uppmärksam.  

Jag tror ändå att det  här kommer bli bättre med tiden, jag kommer vänja mig vid att saker och ting blir bra även om det inte är perfekt tidsoptimerat och effektivt och efter ett tag kommer det att vara en ny vana att jag och J gör saker tillsammans. Jag märker också att han försöker anpassa sig och han gör sin del av det praktiska, det är nog mest planeringsdelen och det mentala som han inte riktigt förstår hur ansträngande det är. Viktigast av allt är ändå att vi kommunicerar och jag försöker påminna mig själv att jag inte kan jämföra honom med andra män, han är faktiskt bra mycket mer ansvarstagande än vad jag ger honom cred för. Får ge det tid, så löser det sig nog.

fredag 28 september 2018

Ljuset i tunneln

Måndag morgon och för första gången på länge känner jag mig inte superstressad redan när jag kommer till jobbet.

Den meningen skrev jag tidigt i måndags morse med tankar om att nu äntligen ska jag skriva ett blogginlägg om allt som har hänt sen sist. Sen satte jobbdagen igång och det vart snabbt lika stressigt igen. Hade totalt missförstått en uppgift till min universitetskurs och det visade sig att den skulle vara inne senast måndag 23.59 och inte fredag 23.59 som jag trott. Det blev bland den sämsta uppgift jag någonsin lämnat in men den blev klar i alla fall. Jobbar verkligen på att sänka mina krav just nu och tillåta mig själv att allt inte blir helt perfekt.

Nu är det snart äntligen helg och jag har hittat en liten lucka för att skriva. Tror och hoppas att kommande veckor blir mer lugna för nu är jag klar med de största uppgifterna i kursen och har gjort klart de andra stora grejerna som jag gått och stressat över länge.

En av dem var mitt födelsedagsfirande där jag ordnade brunch för 18 personer en lördagseftermiddag. Fick för mig att jag skulle laga all mat själv, vilket sen orsakade mycket onödig stress och oro när jag la ribban för högt och dessutom fick krångliga specialkrav som berodde mer på preferens än riktiga allergier. Dagarna och speciellt kvällen innan var jag nästan gråtfärdig av allt som behövdes göras - speciellt när jag inte fick hjälp att dekorera och fixa som jag räknat med. En kompis som skulle hjälpa till gnällde mest över hur tråkigt det var, några andra dök upp tre timmar försent, en fjärde som skulle resa från en annan stad köpte biljetter så hon var framme först 22 på kvällen så att jag mest stressade  över att jag skulle hämta henne på station när jag hade så mycket annat att fixa. Det löste sig så klart och jag vet rent objektivt att det blev riktigt lyckat men ändå hade jag svårt att njuta av det där och då och nu efteråt har allt mest flutit ihop.  Det är synd att man som värd sällan har lika roligt som gästerna... eller är det jag som tar på mig för mycket?

Dagen efter var både jag och J otroligt trötta men fick stressa iväg till lokalen och panikstäda eftersom det blivit fel med bokningen som mina kompisar skött.  När vi äntligen fått det städat och fint och skulle ta ut saker till bilen sprack en av papperskassarna jag packat (säkert alldeles för tung). Den innehöll naturligtvis inte en enda av mina grejer utan istället totalt 5 lånade tårtfat, serveringsfat och vattenbehållare som jag lånat av kompisar och precis allting gick sönder i tusen bitar. Började störtgråta och kände bara att jag orkar inte mer. Tack och lov för J i de situationerna. Han städar upp alla skärvor, packar in det sista i bilen, försöker trösta mig trots att han själv är lika ledsen över att han tappade kassen och han låter mig vara ledsen utan att lägga någon värdering i det. Senare på dagen tittar jag igenom bilder från gårdagen och nämner för honom att jag känner mig lite besviken över att jag inte tänkte på att ta bilder utomhus med mina ballonger (hade köpt såna där sifferballonger, i siffrorna 30).  Han läser mig som en öppen bok, förstår att jag verkligen vill ha en sån bild, hur löjligt det än är, och uppmuntrar mig att ta på mig mina festkläder igen, fixa till sminket och sen följer han med ut och tar bilderna på mig. För mig betyder det så mycket,  både att han förstår mina behov och att han gör det han kan för att uppfylla dem.

Några dagar efter brunchen var jag i Stockholm på en stor konferens där jag skulle föreläsa på ett seminarium. Tycker inte alls om att prata inför folk men vill bli bättre på det varför jag ändå utmanar mig själv och tackar ja när jag får möjlighet. Även om det finns förbättringspotential så måste jag säga att jag var nöjd med hur det gick, kände mig inte så nervös som jag brukar göra och lyckades prata hyfsat lugnt och tydligt. Det vart en bra diskussion efteråt och det kändes som att ämnet engagerade vilket var väldigt roligt.

Parallellt med detta har som sagt universitetskursen pågått men efter dagens seminarium känns det äntligen som att jag är i fas och har tid att faktiskt plugga och inte bara göra uppgifterna halvdant. Även jobbet ser relativt lugnt ut de kommande veckorna så jag hoppas verkligen att det kommer vara så. Behöver komma ner från min höga stressnivå som har varat sen jag började arbeta igen efter semestern.

Sist men inte minst så har jag denna vecka tydligen blivit sambo, hängde knappt med på det själv :) J började på sitt nya jobb i måndags och sa direkt att han inte ser någon anledning att åka hem till sin stad efter jobbet.  På tisdagen var vi därför och hämtade hans säng och skrivbord med dator och ställde in här i min lägenhet. Jag försöker ordna så att han inte ska känna sig som en gäst och ska ägna helgen åt att städa ur garderober och skåp så att han kan ta hit fler av sina grejer. Inte för att han är särskilt brydd, det var sängen och datorn han ville ha och nu verkar han nöjd. Han ringde mig idag efter att han letat fram info om andrahandsuthyrning och sa att han lika gärna kan säga upp sin lägenhet men han hade inte tänkt på var vi i så fall ska ha alla våra saker så det lutar nog ändå åt att hyra ut hans lägenhet i andra hand i ett halvår medan vi letar efter något nytt boende.

Det känns verkligen spännande men också konstigt. Jag har inte bott med någon på över fem år och då var det inte speciellt länge, knappt ett år. Försöker läsa på om allt man ska tänka på samtidigt som jag tänker att jag inte får hamna i min vanliga fälla och försöka planera precis allt. Måste försöka njuta lite av det här också, tänk att jag ska få ha min J här hos mig HELA TIDEN! <3

torsdag 13 september 2018

Har du druckit upp mina linser?!

Glömde en lite rolig detalj till föregående inlägg, läs det först :)

Även om J ordnade den bästa fördelsedagen ever så var det kanske en grej som hade kunnat planeras lite bättre. Han hintade ju till mig redan i helgen att vi kanske skulle åka bort varpå jag bad honom att i så fall ta med mina toalettartiklar, typ sminkborttagning, rengöring och framförallt linsvätska och linsfodral då jag inte kan sova med mina linser. Men icke, det hade han inte med sig så när det var dags att sova fick jag helt enkelt sova i mitt smink samt lägga mina linser i vatten i varsitt dricksglas istället (har olika styrka på dem). Problemet var bara att när jag vaknade nästa morgon var det ena glaset tomt. Jag fattade ingenting först, grävde runt i glaset, kollade på bänken där det stod om jag råkat tappa ut linsen bredvid men sen insåg jag det. Kunde knappt hålla mig för skratt när jag ropade på J och frågade om han möjligtvis druckit upp vattnet med min lins i. Tystnaden från honom sa allt.

Fick sitta på frukosten sen och blunda med ena ögat för att jag skulle se vad jag åt. Får väl vara tacksam att han bara drack upp den ena linsen i alla fall :) På något sätt sammanfattar det min J så bra. Han är ingen som planerar eller har koll på var grejer är och även om det kan vara nog så irriterande så kan det ju också ibland bli väldigt väldigt roligt.

Barn eller inte barn

Jag har alltid tänkt att jag vill ha barn, bara lite längre fram. Men ju längre fram jag kommer desto mer osäker blir jag. Vill jag eller vi...