onsdag 10 oktober 2018

Uppdatering från sambolivet

Det är mysigt att vara sambo. Vi lagar god mat, myser i soffan framför bra tv-serier och igår gick vi till gymmet och tränade tillsammans. På samma gång är det också en prövning för mig som är en sån vanemänniska och har mycket rutiner som jag utvecklat och (själv tycker) perfektat under 5 år. På morgonen har jag ett noga uttänkt schema, kliver upp exakt 30 minuter innan jag måste cykla och speedar igenom sysslorna. Går inte alls lika effektivt när någon annan plötsligt också vill komma in i badrummet.

Samtidigt blir jag så glad när jag står i köket och lagar middag och hör hur en bildörr smäller igen nere på gatan för när jag tittar ut ser jag att min J är på väg upp till lägenheten, idag igen. Jag behöver inte längre äta själv och jag behöver inte fundera på när vi ska ses nästa gång. 

Det är nog just de små vardagsögonblicken jag både uppskattar mest och har svårast att förhålla mig till. Jag är så inrutad i mitt sätt, vill laga och äta middag senast 18.30, vill ha undanplockat och fint i lägenheten innan jag lägger mig och märker att jag lätt surar till när jag upplever att jag får göra ”mer”. Det ser så löljigt ut nu när jag skriver och reflekterar i efterhand men där och då har jag svårt att hålla känslorna i schack.


Överallt i mitt liv ser jag dagligen bevis på hur mycket mer ansvar kvinnor tar för hem och familj. Jag hör kollegorna på jobbet som går upp på morgonen och lagar matlåda till sina makar när de själva är lediga, vännen som sliter med bajsblöjor, skrikande barn och stök i köket medan sambon tittar på tv utan att märka något. Jag läser inlägg på instagram om mansbebisar och hur förskolepersonal ursäktar deras beteende genom att alltid fråga mamman var utflyktsmaten är. Och jag känner så starkt att jag vill inte hamna där. Jag pallar verkligen inte.


På sistone har jag läst mycket om hur det inte bara handlar om det praktiska, vem som lagar maten t.ex., utan också allt det mentala arbetet, planeringen och fixandet för att komma fram till matlagningen. Och det är något jag känner igen hos mig och J. Jag är ju den (typiska kvinnan) som planerar konstant, har full koll på vad som ska ske och är redo med plan B om något skulle förhindra plan A. J är mer spontan, tycker att saker ordnar sig, och visst det gör ju det - men ofta på grund av att någon annan redan planerat och fixat eller genom ett mycket krångligare och dyrare sätt.

Just nu har jag svårt att förhålla mig till det här. Jag förstår att mitt sätt inte alltid är det enda rätt eller det bästa men det är så svårt när man är där i stunden, kommer hem trött från jobbet, ser oredan i lägenheten, hittar att maten vi ska äta ligger fryst i frysen och så sitter J där och spelar dataspel utan att märka någonting.

Jag känner mig lite otacksam och löjlig som fokuserar på det här nu, jag borde ju bara vara glad över att jag och J äntligen får bo tillsammans. Men tänker samtidigt att det är viktigt om vi ska fortsätta vara glada och kära. Jag vill inte hamna i att jag inte längre känner mig glad när jag hör J smälla igen bildörren på gatan, vill inte hamna i att jag är sur och bitter för att vi inte längre samarbetar eller kommunicerar. Tror det är så lätt att hamna i det om man inte är uppmärksam.  

Jag tror ändå att det  här kommer bli bättre med tiden, jag kommer vänja mig vid att saker och ting blir bra även om det inte är perfekt tidsoptimerat och effektivt och efter ett tag kommer det att vara en ny vana att jag och J gör saker tillsammans. Jag märker också att han försöker anpassa sig och han gör sin del av det praktiska, det är nog mest planeringsdelen och det mentala som han inte riktigt förstår hur ansträngande det är. Viktigast av allt är ändå att vi kommunicerar och jag försöker påminna mig själv att jag inte kan jämföra honom med andra män, han är faktiskt bra mycket mer ansvarstagande än vad jag ger honom cred för. Får ge det tid, så löser det sig nog.

fredag 28 september 2018

Ljuset i tunneln

Måndag morgon och för första gången på länge känner jag mig inte superstressad redan när jag kommer till jobbet.

Den meningen skrev jag tidigt i måndags morse med tankar om att nu äntligen ska jag skriva ett blogginlägg om allt som har hänt sen sist. Sen satte jobbdagen igång och det vart snabbt lika stressigt igen. Hade totalt missförstått en uppgift till min universitetskurs och det visade sig att den skulle vara inne senast måndag 23.59 och inte fredag 23.59 som jag trott. Det blev bland den sämsta uppgift jag någonsin lämnat in men den blev klar i alla fall. Jobbar verkligen på att sänka mina krav just nu och tillåta mig själv att allt inte blir helt perfekt.

Nu är det snart äntligen helg och jag har hittat en liten lucka för att skriva. Tror och hoppas att kommande veckor blir mer lugna för nu är jag klar med de största uppgifterna i kursen och har gjort klart de andra stora grejerna som jag gått och stressat över länge.

En av dem var mitt födelsedagsfirande där jag ordnade brunch för 18 personer en lördagseftermiddag. Fick för mig att jag skulle laga all mat själv, vilket sen orsakade mycket onödig stress och oro när jag la ribban för högt och dessutom fick krångliga specialkrav som berodde mer på preferens än riktiga allergier. Dagarna och speciellt kvällen innan var jag nästan gråtfärdig av allt som behövdes göras - speciellt när jag inte fick hjälp att dekorera och fixa som jag räknat med. En kompis som skulle hjälpa till gnällde mest över hur tråkigt det var, några andra dök upp tre timmar försent, en fjärde som skulle resa från en annan stad köpte biljetter så hon var framme först 22 på kvällen så att jag mest stressade  över att jag skulle hämta henne på station när jag hade så mycket annat att fixa. Det löste sig så klart och jag vet rent objektivt att det blev riktigt lyckat men ändå hade jag svårt att njuta av det där och då och nu efteråt har allt mest flutit ihop.  Det är synd att man som värd sällan har lika roligt som gästerna... eller är det jag som tar på mig för mycket?

Dagen efter var både jag och J otroligt trötta men fick stressa iväg till lokalen och panikstäda eftersom det blivit fel med bokningen som mina kompisar skött.  När vi äntligen fått det städat och fint och skulle ta ut saker till bilen sprack en av papperskassarna jag packat (säkert alldeles för tung). Den innehöll naturligtvis inte en enda av mina grejer utan istället totalt 5 lånade tårtfat, serveringsfat och vattenbehållare som jag lånat av kompisar och precis allting gick sönder i tusen bitar. Började störtgråta och kände bara att jag orkar inte mer. Tack och lov för J i de situationerna. Han städar upp alla skärvor, packar in det sista i bilen, försöker trösta mig trots att han själv är lika ledsen över att han tappade kassen och han låter mig vara ledsen utan att lägga någon värdering i det. Senare på dagen tittar jag igenom bilder från gårdagen och nämner för honom att jag känner mig lite besviken över att jag inte tänkte på att ta bilder utomhus med mina ballonger (hade köpt såna där sifferballonger, i siffrorna 30).  Han läser mig som en öppen bok, förstår att jag verkligen vill ha en sån bild, hur löjligt det än är, och uppmuntrar mig att ta på mig mina festkläder igen, fixa till sminket och sen följer han med ut och tar bilderna på mig. För mig betyder det så mycket,  både att han förstår mina behov och att han gör det han kan för att uppfylla dem.

Några dagar efter brunchen var jag i Stockholm på en stor konferens där jag skulle föreläsa på ett seminarium. Tycker inte alls om att prata inför folk men vill bli bättre på det varför jag ändå utmanar mig själv och tackar ja när jag får möjlighet. Även om det finns förbättringspotential så måste jag säga att jag var nöjd med hur det gick, kände mig inte så nervös som jag brukar göra och lyckades prata hyfsat lugnt och tydligt. Det vart en bra diskussion efteråt och det kändes som att ämnet engagerade vilket var väldigt roligt.

Parallellt med detta har som sagt universitetskursen pågått men efter dagens seminarium känns det äntligen som att jag är i fas och har tid att faktiskt plugga och inte bara göra uppgifterna halvdant. Även jobbet ser relativt lugnt ut de kommande veckorna så jag hoppas verkligen att det kommer vara så. Behöver komma ner från min höga stressnivå som har varat sen jag började arbeta igen efter semestern.

Sist men inte minst så har jag denna vecka tydligen blivit sambo, hängde knappt med på det själv :) J började på sitt nya jobb i måndags och sa direkt att han inte ser någon anledning att åka hem till sin stad efter jobbet.  På tisdagen var vi därför och hämtade hans säng och skrivbord med dator och ställde in här i min lägenhet. Jag försöker ordna så att han inte ska känna sig som en gäst och ska ägna helgen åt att städa ur garderober och skåp så att han kan ta hit fler av sina grejer. Inte för att han är särskilt brydd, det var sängen och datorn han ville ha och nu verkar han nöjd. Han ringde mig idag efter att han letat fram info om andrahandsuthyrning och sa att han lika gärna kan säga upp sin lägenhet men han hade inte tänkt på var vi i så fall ska ha alla våra saker så det lutar nog ändå åt att hyra ut hans lägenhet i andra hand i ett halvår medan vi letar efter något nytt boende.

Det känns verkligen spännande men också konstigt. Jag har inte bott med någon på över fem år och då var det inte speciellt länge, knappt ett år. Försöker läsa på om allt man ska tänka på samtidigt som jag tänker att jag inte får hamna i min vanliga fälla och försöka planera precis allt. Måste försöka njuta lite av det här också, tänk att jag ska få ha min J här hos mig HELA TIDEN! <3

torsdag 13 september 2018

Har du druckit upp mina linser?!

Glömde en lite rolig detalj till föregående inlägg, läs det först :)

Även om J ordnade den bästa fördelsedagen ever så var det kanske en grej som hade kunnat planeras lite bättre. Han hintade ju till mig redan i helgen att vi kanske skulle åka bort varpå jag bad honom att i så fall ta med mina toalettartiklar, typ sminkborttagning, rengöring och framförallt linsvätska och linsfodral då jag inte kan sova med mina linser. Men icke, det hade han inte med sig så när det var dags att sova fick jag helt enkelt sova i mitt smink samt lägga mina linser i vatten i varsitt dricksglas istället (har olika styrka på dem). Problemet var bara att när jag vaknade nästa morgon var det ena glaset tomt. Jag fattade ingenting först, grävde runt i glaset, kollade på bänken där det stod om jag råkat tappa ut linsen bredvid men sen insåg jag det. Kunde knappt hålla mig för skratt när jag ropade på J och frågade om han möjligtvis druckit upp vattnet med min lins i. Tystnaden från honom sa allt.

Fick sitta på frukosten sen och blunda med ena ögat för att jag skulle se vad jag åt. Får väl vara tacksam att han bara drack upp den ena linsen i alla fall :) På något sätt sammanfattar det min J så bra. Han är ingen som planerar eller har koll på var grejer är och även om det kan vara nog så irriterande så kan det ju också ibland bli väldigt väldigt roligt.

Ser fortfarande mig själv som den eviga singeln

Min födelsedag var helt fantastisk. J mötte upp mig på centralstationen och körde sedan en liten bit in i stadskärnan. Jag blev lite förvånad för jag hade tänkt att vi nog skulle åka någonstans utanför stan, kanske till något litet pensionat med badtunna. Istället leder han mig i på ett nytt häftigt boutiquehotell, checkar in och går vidare till spadelen. Vi byter om till gosiga morgonrockar och blir visade runt i en mängd olika häftiga avdelningar. Vi får massage och har sedan hela spadelen för oss själva i nästan två timmar. Vi simmar i poolen, badar ångbastu, skrubbar oss med is och sitter i en varm bubbelpool och skålar i bubbel. Jag är fortfarande rejält stressad på jobbet och på kursen så det var otroligt skönt att verkligen slappna av under några timmar.

Klockan halv åtta säger J att vi måste gå, för nu är det dags för middag. En fantastisk 3-rätters serveras i hotellets restaurang, det är asiatisk fusion och ALLT är supergott. J skojar om att han vill beställa in en flaska vin "så att jag blir full och trevlig" och jag påminner om att vi ju redan druckit bubbel nere i spadelen och att jag är mer än rund om fötterna. Vi pratar om ditt och datt och har det så mysigt.

Efter middagen när vi är tillbaka på vårt rum överraskar J mig med ännu en present, jag vrider fundersamt på paketet som är stort som en mindre bok ungefär och säger att jag tror det är någon lyxig chokladask. Men jag öppnar det och blir jätteförvånad för där ligger istället den nya versionen av Kindles läsplatta. Jag har en gammal variant som det visserligen inte är något fel på men som ändå saknar en hel del bra funktioner, eftersom den är så gammal. J säger att han köpt den för att han vet att jag aldrig skulle unna mig en ny när den jag har ändå fungerar; "men det är klart att du ska ha nya funktioner med bakgrundsljus på din Kindle så mycket som du läser".
 
Jag har så svårt att greppa att det här är mitt liv. Att det är jag som har en sån här underbar fin pojkvän som skämmer bort mig något helt ofattbart. Kommer ofta på mig själv med att titta på andra och fundera över om de har pojkvän eller flickvän och så tänker jag saker i stil med ”mmm det var klart, så söt som hon är” när jag ser en ring eller hör dem nämna sin parter. Och så är det någon sekund som jag hinner tänka att jag hoppas det sker för mig också en dag innan jag inser att men herregud det har ju redan skett. Jag är inte singel längre och jag behöver inte må dåligt över dejting eller oroa mig för att förhållandet snart ska ta slut. Jag kan bara njuta istället. 

Och tro mig, i måndags när jag hade den bästa födelsedagen hittills i mitt liv så njöt jag ordentligt.
 

måndag 10 september 2018

Jag är 30!

Idag är det inte bara kaos i politiken utan också min 30-årsdag. Jag vaknade upp själv i en tom lägenhet vilket alltid känns lite trist men det var mitt egna beslut. Jag arbetade som röstmottagare hela dagen igår och kom hem först strax innan tolvslaget, hade inte varit kul för J att sitta själv i min lägenhet tills dess.

Vi ska istället ses i kväll, han har bett mig att komma till tågstationen i hans stad klockan 17.00 och packa med badkläder. Så förväntansfull på vad det kan innebära!

onsdag 5 september 2018

Stress, stress, stress

Veckorna går i ett högt tempo just nu. Jag har massor på jobbet, fyller snart 30 år och planerar firande för fullt och har dessutom börjat en universitetskurs på 50 % fart 10 veckor framåt. Vet inte riktigt hur jag tänkte där, mer än att ämnet verkligen intresserar mig och att jag inte riktigt kunde säga nej när jag fick godkänt av min chef att delta i föreläsningarna på arbetstid. I fredags var det upprop och jag insåg snabbt att det skulle krävas bra mycket mer än att bara gå på föreläsningarna, bland annat flera stora gruppuppgifter som ska slutföras inom de närmsta veckorna. Den här veckan har därför bestått mycket av att försöka strukturera upp och boka av tid i schemat för att kunna arbeta med kursen - samtidigt som jag haft flera viktiga möten och deadlines och gång på gång känt att fan jag  räcker inte till.

Märker att jag reagerar negativt på stressen, blir lättretlig och irriterad hemma och får huvudvärk och svårt att fokusera på jobbet. Har känt mig otillräcklig för att jag inte hanterar stressen bra, har alltid sett mig själv som en ganska stresstålig person men nu vet jag inte längre. Samtidigt får jag ju de viktiga sakerna gjort, ingen på jobbet har sagt något om att jag inte skulle göra ett okej jobb, tvärtom fick jag beröm på de två senaste mötena jag var på i egenskap av min samordnarroll. Kanske är det bra att jag är känslig för stressen, att jag hela tiden tänker på det och reflekterar över att det är för mycket just nu, så att det inte fortgår för länge. Om 2-3 veckor har jag de två största grejerna avklarade och jag hoppas att det gör att jag kan slappna av lite mer.

tisdag 28 augusti 2018

Flytta ihop

Dagarna som följer pratar vi en del om det praktiska med att flytta ihop, J säger att han gärna flyttar till min lägenhet medan jag, trots hur mycket jag älskar min, är orolig för att det ska känns för mycket som att han bara är en gäst och att det inte blir vår lägenhet. Samtidigt är det bostadsbrist, hyreslägenheter är svåra att få tag på och jag bor i en väldigt fin och fräsch i ett bra läge.

Någonstans har jag nog också tänkt mig att mitt nästa boende ska vara en bostadsrätt. Att jag ska flytta till något större och bättre än jag redan har men så tänker jag att det är alltför snabbt och vågat att köpa något tillsammans med J redan nu. Så rädd för att ta beslut som potentiellt skulle kunna bli dåliga om vi går isär trots att jag ju fattar att det kan man aldrig veta.

Är nog lite rädd för att det går för snabbt, var inte beredd på att han skulle säga redan nu att han ville flytta ihop. I mitt huvud skulle han börja på sitt nya jobb först, spendera mer tid i min stad och så småningom tröttna på att pendla och vilja flytta hit och så lagom till jul ungefär skulle vi börja diskutera att flytta ihop (men jag är inte alls något planeringsfreak haha). Men jag vet, jag vet, livet går inte att planera in i minsta detalj och jag VILL ju så gärna bo med J. Vi har varit tillsammans hela sommaren och det har varit underbart mysigt. Tycker att det är  jobbigt nu när vi gått tillbaka till att mest bara ses på helgerna och längtar efter honom hela tiden.

Så nej, måste bara ta ett djupt andetag nu och inte låta den här bra saken stressa upp mig. Det är inte så att någon står med en pistol i nacken på oss och tvingar oss att flytta ihop redan imorgon utan vi har gott om tid att fundera på hur vi ska göra det här bäst. J är helt inne på att säga upp sin lägenhet eftersom han inte trivs där och säger att han inte vill bo där oavsett vad som händer men jag lobbar för att han istället hyr ut den i andra hand under ett halvår. Dels för att han inte ska stå där bostadslös om nu allt skulle gå ut pipsvägen men också för att det skulle ge oss mer tid att leta efter något nytt utan att vi måste försöka klämma ihop våra båda boenden i en enda lägenhet.

Tror jag känner mig lugnare bara vi har en plan och vårt långsiktiga mål är att flytta till något större tillsammans.
 

Uppdatering från sambolivet

Det är mysigt att vara sambo. Vi lagar god mat, myser i soffan framför bra tv-serier och igår gick vi till gymmet och tränade tillsammans. P...