torsdag 13 juni 2019

Nu är det på riktigt

Nu är det på riktigt säger en kollega när jag kommer tillbaka till jobbet efter att ha skrivit på alla papper hos mäklaren. Snart har du en ring på fingret och en bulle i ugnen fortsätter hon och nej riktigt så snabbt kommer det inte gå men visst blir det mer allvar av vår relation nu när jag och J köpt vårt första gemensamma boende tillsammans. Och det känns helt fantastiskt! Dels  att vi fick tag på en sån himla fin lägenhet med allt vi önskade oss men framförallt att vi har det så bra och är redo att ta det här steget tillsammans.

Långhelgen förra veckan kommer jag minnas länge, vi var i Stockholm för att fira J:s kompis som fyllde 30 år och stannade sen kvar hos min mamma och passade på att göra en massa roliga saker bara jag och J. Vi åt så god mat, promenerade runt i ett fantastiskt grönt och fint Stockholm och pratade och resonerade fram och tillbaka om lägenheten men också om vår framtid, våra mål och önskningar för livet. Vi kom närmare varandra och det gjorde att jag var så säker på beslutet. Känner mig nykär och så så lycklig efter den här veckan.

måndag 10 juni 2019

Vi leder!

Vi leder budgivningen av drömlägenheten men jag kan inte bestämma mig för om det är det bästa eller det sämsta jag gjort i livet. Vårt sista bud är 16 % upp från utgångspriset och det känns som så galet mycket pengar, mer än vad vi ursprungligen satt som vår maxgräns men som vi insåg när budgivningen satte igång var alldeles för naivt utifrån lägenhetens läge och skick. Så vi räknade om, J gjorde olika simulationer i Excel och vi har sett svart på vitt att vi har pengarna, vi har råd även om (när) räntan går upp, vi har till och med räknat på hur stor kostnaden skulle bli per månad om vi säljer med förlust inom 2 år (vilket vi ju förmodligen bara skulle göra om vi går isär). Ändå är jag nervös, för hur ska vi som aldrig ägt något boende förut veta om lägenheten är värd detta eller inte? Hur tusan vet man det? Jag är inte rädd för att vi inte ska ha råd med lägenheten när vi bor där men är rädd för att vi budar upp den mer än vad den egentligen är värd. Vi har jämfört med slutpriser i området och den hamnar flera tusen högre per kvadratmeterpris än andra i samma område men vi vet ju inte exakt hur de lägenheterna ser ut inuti och de är flera våningar ner så det är omöjligt att jämföra. Det har varit tre andra budgivare förutom oss som varit med länge så det visar ju ändå att intresset finns där från fler än bara oss.

Så istället fantiserar jag om att bo i lägenheten, hur vi skulle inreda och göra fint och hur mycket vår vardagskvalitet skulle öka av att bo så fint och med mer utrymme. Jag inte låta bli att skena iväg i tankarna för budgivare 1 som hela tiden budat över inom 2-3 minuter från andra bud har nu inte budat över vårt sista bud på över 4 timmar. Har de nått sin maxgräns och gett upp?

HERREGUD! Precis när jag skrev detta så ringde J och sa att budgivare 1 har dragit sig ur och vi HAR VUNNIT! Jag kan inte fatta det! Min första känsla var ren och skär glädje så nu väljer jag att fokusera på det och släppa de andra tankarna. Jag och J har snart köpt ett hem tillsammans!


onsdag 5 juni 2019

Inget jobb men kanske lägenhet?

Jahapp, så gick den löneförhandlingen där jag skulle vara lite tuff haha. Sex arbetsdagar efter jag lämnat mitt motbud får jag ett mejl från rekryterande chef att de gått vidare med andra sökanden i rekryteringsprocessen. Hon kan alltså inte ens ringa mig, trots att hon gav mig ett erbjudande om anställning för mindre än två veckor sen? Tycker det är så oseriöst, men det känns ju skönt eftersom min magkänsla ändå varit att jobbet inte är helt 100 för mig och det var ju lite anledningen till att jag ville få upp lönen lite mer. 

Eftersom det tog så lång tid för henne att återkomma har jag självklart haft på känn att det skulle bli ett negativt besked men det sköna har varit att jag känt mig så tillfreds med det. Jag har innerst inne känt att jag hellre vill ha jobbet i regionen just nu, jag vill inte behöva dra mig ur ett påskrivet avtal och jag vill få testa på att jobba på enheten som jag länge drömt om. Jag tror jag redan skrivit det i bloggen men detta företag har precis vunnit en gigantisk upphandling värd miljarder och de kommer att behöva rekrytera många nya medarbetare framöver. Kanske dyker det upp en mer kvalificerad tjänst hos dem framöver och då kan jag prova igen och se om jag får bättre intryck av företaget och chef då. 

Men nog om det! Desto roligare nyheter är att jag och J igår var och tittade på en lägenhet som vi båda direkt älskade och som vi nu planerar att buda på. Vi har varit och tittat på rätt mycket lägenheter nu men det har aldrig varit något som stämt helt 100 och jag har börjat tänka att vi kanske har alldeles för höga krav. Försöker att inte ha för höga förväntningar nu för jag inser att det är mycket som ska klaffa för att vi ska få denna lägenhet men det känns så kul att vi ändå ska vara med och buda i alla fall. Blir det inte denna så har vi åtminstone fått upp ögonen för detta område som vi tidigare ratat och kanske kan hitta något annat. Lägenheten ligger nämligen i ett nybyggt område nära industrikvarter som jag tänkt är alldeles för grått och trist och fult att titta ut emot och därför inte ens velat gå och kolla på tidigare. Och så är det i många av lägenheterna i området men just denna ligger allra närmast den gamla bebyggelsen med jättefina hus från tidigt 1900-tal och dessutom på fjärde våningen så att man har utsikt över hela staden. 

Det enda minuset för mig är att det är så pass centralt och nybyggt att det inte finns någon större grönska direkt utanför huset. Jag är bortskämd med hur vi bor nu där vi har en stor skogsdunge precis utanför och på bara några minuters promenad når ett stort naturreservat. I den nya lägenheten är det kanske 10-15 minuters promenad för att komma till skogsområde även om det finns några mindre parker lite närmare. Inser att det såklart är så här om man ska bo riktigt centralt vilket är Js önskan och som jag är villig att prova på under en tid i alla fall. Kommer säkert kännas mer självklart när jag väl bor så. 

Nu återstår det bara att se vad om händer, om vi går segrande ur vår första budgivning någonsin eller om priset trissas upp för mycket?  



måndag 27 maj 2019

En till intervju

Hela den här våren har varit så intensiv och konstig med allt jobbsökande och mitt egna överanalyserande fram och tillbaka. Precis när jag ändå har landat i att det blir tjänsten på utvecklingsenheten inom regionen där jag arbetar idag så kontaktas jag av företaget C igen. Jag har skrivit tidigare om att jag och min kollega var intresserade av samma tjänst och hur hon både sökt och intervjuat och fått jobbet innan jag ens hunnit söka det. Nu ska samma avdelning utöka med en likadan tjänst till och eftersom de hade sparat min ansökan och kollegan rekommenderat mig vill de att jag ska komma på intervju. De vet att jag fått en annan tjänst redan men verkar inte tycka det är något problem.

Innan intervjun är jag kluven, jag lockas av möjligheten till högre lön och fler semesterdagar, lockas av tanken på att slippa segheten som genomsyrar allt arbete inom regionen men samtidigt känns det riskabelt att säga upp mig från ett jobb innan jag ens börjat, då med tanke på att denna utvecklingsenhet är ett ställe där jag velat ta mig in på länge och där jag känner att jag behöver tänka på mitt rykte. Även om inte tjänsten jag fått är mitt drömjobb så ser jag ju potentialen i att kunna få andra uppdrag och tjänster inom enheten när jag väl börjat. Företaget C känns mer osäkert samtidigt som jag tror att möjligheten att växa inom företaget är goda. Men hur vet jag att jag vill det?

Efter intervjun är jag mer peppad, blir lockad bara av att komma in i företagets lokaler. Det är fler yngre personer, lite mer fart och det känns så avlägset från Regionens gråa baracker där jag arbetar idag. Jag får ett erbjudande redan på intervjun med lön på 1000 kr mer än vad jag ska få på nya tjänsten i Regionen. Går hem och funderar över helgen, landar i att nä mer än så kan jag faktiskt få. Läser allt jag kan komma över om löneförhandling och peppas av artiklarna att man ska ta i så man skäms, speciellt som kvinna eftersom vi ofta hamnar lägre. Fegade ur totalt när jag skulle löneförhandla om den nya tjänsten i Regionen för att jag var så desperat att få nytt jobb så där känner jag att jag hamnade lägre än vad jag egentligen hade möjlighet till.

Så sagt och gjort, har förberett och peppat mig hela morgonen och sen ringde jag nyss till chefen och förde fram argument om min kompetens och erfarenhet och la ett motbud som var 6000 kr mer än deras erbjudande. Hon tackade för det och sa att hon skulle ta det med sig och gå igenom de andra ansökningarna som fanns och så återkomma så fort som möjligt. Kändes som att hon kanske tyckte det var lite för högt men jag känner mig nöjd med att jag vågade, det är så lätt att fastna i tankarna kring att man inte vill riskera att inte få jobbet och bara ta första bästa bud. Nu har jag ju faktiskt världens guldläge som redan har ett nytt jobb och som känner så tydligt att nej under den summan tar jag inte det nya erbjudandet. Håll tummarna för att det går vägen och att jag lyckas med min första löneförhandling där jag faktiskt vågat ta i lite.

torsdag 23 maj 2019

Han kom inte hem

För ungefär sex år sen när jag var tillsammans med min ex-sambo hände det vid flera tillfällen att han inte kom hem till vår lägenhet efter sitt arbete. Han jobbade som bartender och slutade sent på kvällen/natten och när jag vaknade på morgonen var han inte hemma. Han hade inte meddelat att han skulle vara borta, det fanns inget sms eller missat samtal på min telefon och när jag ringde honom svarade han inte. Mindes precis för första gången på länge hur jag vid ett tillfälle började ringa runt till polis och sjukhus eftersom han inte kom hem på förmiddagen heller och det började närma sig 24 timmar från att jag sist sett honom. Var på riktigt rädd för att något allvarligt hade hänt samtidigt som jag var så ledsen och frustrerad och misstänksam över att han sovit borta flera gånger. Han hade alltid någon ursäkt, de hade jobbat sent på baren och sen sov han hos en kompis för att inte väcka mig eller för att inte behöva cykla hem 10 min extra när han redan var stuptrött. Framförallt minns jag hur arg han blev, hur han beskyllde mig för att inte lita på honom, anklagade mig för att jag ville skapa bråk och inte accepterade att han hade egna vänner. Hur det slutade med att jag fick be honom om ursäkt och hur dum jag kände mig som inte bara kunde lita på den person jag älskade. Månaderna gick och när hösten kom hittade jag slutligen bevis för att han varit otrogen med sin kollega hela tiden, alla de gånger han inte kommit hem hade han varit med henne istället och sen skällt på mig för att jag inte litade på honom.

Jag påmindes om detta idag då J efter arbetsdagen igår åkte över till sin gamla hemstad för att träffa sina gamla kollegor. Vi hördes av lite kort på kvällen och jag förstod att han skulle bli kvar sent så jag gick och la mig i vanlig tid. Vaknade under natten och märkte att han inte var i sängen varpå jag bara tänkte "Ja, ja han har väl missat tåget igen" och så somnade jag om. Ingen oro alls. Vaknade igen någon timme senare och då tittade jag på mobilen och såg att han smsat vid midnatt att han inte förstått att sista tåget gick redan vid 23 och att han skulle sova på en kompis soffa. På morgonen när mitt alarm ringde kom ett nytt sms att han satt på expressbussen på väg tillbaka, att han saknade mig och att han hoppades att vi skulle hinna ses hemma innan jobbet. Jag trodde jag skulle behöva cykla iväg innan han kom men precis när jag fixat allt med packning, regnkläder, batteri och cykellås och skulle rulla iväg så kom han springandes i regnet i bara t-shirt (eftersom vädret är schizofrent och växlar från högsommar till ösregn och den knäppskallen inte tagit någon jacka igår). Kände sån lycka när jag fick syn på honom, min underbara J som förstår och respekterar mina behov. Är så glad att jag är i en sund relation nu, där han vet att det inte handlar om att jag inte accepterar att han har egna vänner eller att man inte skulle kunna sova borta utan att det bara handlar om att låta mig veta, så att jag inte behöver oroa mig.


måndag 29 april 2019

H-A-P-P-Y

En månad har gått och våren (nästan sommaren vädermässigt) har kommit. Det är ljust och varmt och skönt och även om klimatoron finns där mår jag så mycket bättre. Är både piggare och gladare, det går inte att komma ifrån hur mycket bättre jag mår under sommarhalvåret.

Att jag inte oroar mig för jobbet gör ju dock såklart sitt till, har nu tackat ja och ska i dagarna skriva på avtal för en ny tjänst på  utvecklingsenheten inom den organisation där jag redan arbetar. Det har varit mycket grubblande fram och tillbaka men nu känns det underbart. Är redo för något nytt och det känns så kul att komma in på enheten där jag länge velat arbeta. Också otroligt skönt att slippa den knepiga chefen och komma bort från samordningsrollen där allt förhalas och samma diskussioner förs om och om igen. Behövde några månader för att våga vänja mig vid tanken att jag inte längre ska arbeta inom det yrket som jag utbildat mig till men nu känns det så rätt. Jag är fortfarande kvar inom samma bransch men breddar min kompetens och blir det så att jag längtar tillbaka till det gamla så är det brist och jag kan välja och vraka mellan lediga tjänster. Det löser sig!

Över till J och mig som har det löjligt bra just nu. Upplever att J också mår bättre, han trivs allt mer på arbetet, har börjat träna med en kollega och är även med i rekryteringen för en tjänst inom samma företag som jag verkligen hoppas att han får. Då skulle han arbeta närmare en chef som han tycker om och ha en mer utvecklande roll vilket jag tror skulle göra att han skulle trivas ännu bättre. Jag upplever att han är mer tillfreds med att vara här i min stad och vi tittar en del på boende och planerar för framtiden. Vi har enats om att vi ska försöka hitta något som ligger ännu lite mer centralt, vi skulle vilja prova på att bo mitt i smeten och ha nära till restauranger och uteliv under en period. Samtidigt är vi (åtminstone jag) bortskämda med två stora balkonger, lummig och grön innergård och en relativt nybyggd lägenhet varför det nog dröjer innan vi hittar något som uppfyller kraven och som vi samtidigt har råd med. Men än så länge känns det lugnt, vi har ingen brådska då vi har en bra lägenhet idag och också ser mycket fördelar med att bo billigt och kunna spara en stor del av våra löner. Får utvärdera igen längre fram till hösten hur vi känner kring boendet tänker jag. J:s lägenhet fortsätter att hyras ut möblerad till november så där är det ingen stress.


torsdag 4 april 2019

Intervjuer, intervjuer, intervjuer

Kan inte fatta att det redan är april, det känns typ som februari för mig. Det här året har gått så otroligt fort men ändå känns det inte som jag har hunnit med någonting. Började söka jobb på allvar i början av februari och tiden sen dess är bara en enda röra av ansökningar, frenetiskt filande på personligt brev och CV, förberedelser för intervju och genomförande av intervjuer. Kommer det inte ett jobb ur allt detta kommer jag bli helt knäpp.

Rekryteringsprocessen för det jobb inom organisationen där jag arbetar och intervjuades för i slutet av februari pågår fortfarande. Fem veckor efter min intervju, och när jag redan gett upp hoppet, blev jag uppringd av en projektledare från samma enhet som berättade att hon fått ta det av mitt CV och undrade om jag var intresserad av en annan tjänst på enheten. Bokade en intervju en vecka senare och tänkte att okej, då vet jag i alla fall säkert att jag inte är aktuell för den första tjänsten. Men dagen innan intervjun för jobb nr 2 blir jag kontaktad av HR-konsult som vill ha referenser till jobb 1 och på intervjun för jobb 2 berättar de att jobb 1 har första tjing och att de tar sitt beslut först när de gjort sin anställning. Fattar inte hur de tänker med processen. Får sen i förtroende veta av en kontakt som känner rekryterande chef att de berättat att de fått ett superbra intryck av mig och att referenserna varit jättebra men att någon annan på enheten sagt att jag inte är inkännande och att jag kör över folk. Misstänker den chefen som var med på min första intervju men tycker samtidigt att det är så otroligt konstigt om hon säger såna saker så tvärsäkert för vi har egentligen inte ens arbetat tillsammans. Jag har ingått som deltagare i  projekt som hon varit delvis ansvarig för och där hon själv enbart deltagit kanske på 2 av 20 möten - och då har jag aldrig gjort eller sagt något konstigt mot henne eller någon annan. Jag har jobbat hårt i de projekten och försökt att lösa problem som inte projektledarna hanterat på grund av bristande kunskap i sakfrågan. Vid kanske ett eller två tillfällen (under de 3 år som projektet pågått) har jag sen sakligt kritiserat det faktum att projektet inte hanterat sin uppgift, men jag har själv tyckt (och fått återkoppling från andra kollegor) att jag varit lite väl försiktig ibland och att jag hade kunnat kritisera så mycket mer. Jag antar att det skulle kunna vara projektledaren som framfört att jag inte kan samarbeta på grund av kritiken men det känns så otroligt futtigt. Jag tycker projektledaren tagit många konstiga beslut och inte skött sin roll men jag skulle aldrig gå och säga något sådant till en rekryterande chef om hen sökte ett annat jobb.

Jag räknade i alla fall med att det jobbet var kört men kände mig okej med det eftersom jag kände att nä vill jag ens vara på ett ställe där någon okänd sprider skit om mig? Plus att jag blivit kontaktad av två andra företag och ska på intervju idag och imorgon. Men sen igår så fick jag mejl från den rekryterande chefen från jobb 1 att de vill boka en nytt möte där jag får träffa teamet så att de ska kunna ställa frågor och berätta mer om tjänsten. Så nu har jag kanske chans på det ändå? Fattar ingenting och så oklart med en ny intervju när det redan gått 1,5 månader och de tagit referenser?

Känner mig alltså mer pepp på de två andra jobben, speciellt det jag ska intervjuas för idag då jag egentligen inte trodde jag hade en chans på det. Det låter hur roligt som helst men känns ärligt som att jag är för ung och oerfaren för det, så mest glad att jag ens får komma på intervju, men man vet ju aldrig! Imorgon ska jag på intervju för företaget C där min kollega fick anställning hux flux när vi båda sökte. Jag sökte ytterligare en annan tjänst i förra veckan men vet inte om den kanske är lite för enkel för mig, inte tillräckligt utmanande. Samtidigt tänker jag att det kan vara ett sätt att ta sig in på ett företag där jag tror det går att utvecklas och ett sätt att ta mig ifrån en arbetsplats där jag inte trivs. Jaja, inte noja i för väg var det ja, får se vad som händer men måtte jag bli erbjuden åtminstone ett av dessa jobb. Håll tummarna snälla!



Nu är det på riktigt

Nu är det på riktigt säger en kollega när jag kommer tillbaka till jobbet efter att ha skrivit på alla papper hos mäklaren. Snart har du en...