Vi bestämmer att vi inte är ihop

Jag är inte bra på att ha seriösa snack. Jag stressar upp mig en massa innan, jag har svårt att ta steget till att faktiskt börja prata om det som jag tänkt, jag har svårt att formulera vad exakt som snurrar i mitt huvud och jag har svårt att minnas vad den andra egentligen sa efteråt. Det sistnämnda leder  till att jag också stressar upp mig otroligt mycket över alla alternativa tolkningar som jag får för mig att personen sagt eller egentligen menat efter samtalet.

Därför är jag lite förvirrad kring vad jag och J egentligen sa på söndagskvällen. Det började redan på lördag natt då vi var på väg hem från min kollega. Han kollar busstider på sin telefon, dubbelklickar på hemknappen för att stänga ned appar och där flimrar Tinder förbi. Blir osäker på om jag sett rätt och sen lite ledsen. Vi har träffats i fyra månader nu, pratar varje dag, precis umgåtts gemensamt med andra par, beter oss själva ganska paraktigt men så har han tydligen varit inne på Tinder tidigare under dagen - vad betyder det egentligen? Kan inte säga något på bussen eftersom några andra från middagen är där också men tankarna snurrar rejält just då. Tillslut kliver vi av vid min station och vandrar hemåt och där vågar jag faktiskt fråga om det var Tinder jag sett på hans telefon. Han svarar ja, det var det men det är inte som jag tror. Han har inte använt det sen vi började träffas, men han hade en betalversion då som tickat på och tidigare idag var han inne för att kontrollera att det nu avslutats. Han säger att han kan visa sina matchningar och meddelanden  och trots att jag säger att det inte behövs visar han att jag ligger överst med det sista meddelandet som skickades innan vi övergick till sms och träffades på riktigt i slutet av juli.

Vi kommer hem och allt känns bra igen. Somnar ihop och nästa morgon är vi bakiströtta och hänger framför TVn hela dagen. Där börjar tankarna snurra igen, vad var det egentligen vi sa i natt, använder han Tinder eller inte? Jag vill prata med honom hela kvällen men kan inte formulera exakt vad jag vill säga, är så rädd för att det ska bli fel. Till slut, alldeles försent när vi egentligen ska sova, frågar jag hur han ser på oss. Han har svårt att svara, om jag är dålig på att ta seriösa snack så är nog J ännu värre. Inte så att han slingrar sig, men han är ju inte den mest pratsamma i vanliga fall och nu har han ännu svårare att komma på hur han ska formulera sig. Han säger att han inte är van vid att ha snack och bestämma vart man står, utan att det i tidigare förhållanden bara vuxit fram, det har inte behövts beslutas något. Och jag förklarar att för min del får det gärna växa fram, jag är inte ute efter att vi ska säga att nu är vi ihop, men däremot blev jag jäkligt osäker när jag såg Tinder igår och jag vill ändå att vi bestämmer att nu träffar vi inga andra, nu satsar vi på det här för stunden. Sen får vi se vart det leder.

Vi pratar vidare om att allt är bra, jag förklarar att det för min del har varit lite ovant men bra att låta det växa fram långsamt, att jag är glad att vi fortfarande har våra egna liv men att jag uppskattar att vi hörs lite mer på telefon och liknande nu. Han förklarar att han också tycker allt är bra mellan oss men att det är resten av hans liv som är så brokigt. Hans jobb är och har varit rörigt länge, han avslutade en längre relation ganska tätt inpå att vi träffades och han känner att han fortfarande inte fått ordning på livet sen dess. Han gillar inte att bo i en halvfärdig lägenhet, oroar sig för att den egentligen är för dyr för att bo i, att han borde bo billigare och spara till en insats istället. Förutom mig, oss, säger han att det känns som att han inte har någon fast punkt i livet just nu, och det är nog jobbigare för honom än vad jag kunnat ana. Jag känner mig lite naiv som inte riktigt förstått att han brottas med detta.

Det hela slutar med att vi typ bestämmer att vi har det bra som vi har det och att vi  inte behöver ta något mer beslut just nu. Vi fortsätter träffas, vi träffar bara varandra, men vi väntar lite med att bestämma om vi är ihop eller inte. På ett sätt känns det helknäppt, jag menar vad är egentligen skillnaden? Vi är ju typ redan ihop. Men på ett sätt så känns det bra och viktigt för mig. Jag är trött på inleda relationer där allt går snabbt och man blir ihop och gör slut på bara några månader. Jag vill att det ska vara på riktigt nästa gång och om det betyder att vi fortsätter dejta tills vi är helt säkra så känns det bra. Tänker att det hjälper mig att hålla fötterna på jorden, inte sätta alltför stor tilltro till en person utan kunna behålla lite realism. Hjälpa mig att inte berätta för kollegor, föräldrar eller mer avlägsna vänner att nu har jag hittat kärleken. För jag orkar inte med att ännu en gång behöva berätta att nej, det höll inte.

Vill istället våga ta mig tid att verkligen lära känna J, ta reda på hur vi fungerar tillsammans, fortsätta se vilken person jag blir med honom för att sen ta beslut om oss. Kanske blir det så att vi längre fram skrattar åt det och säger "Äsch det var ju redan som att vi var tillsammans" eller så inser vi att nej, vi vill åt olika håll eller något annat. Jag vet inte, det låter rätt knäppt nu när jag försöker beskriva det, men det känns bra för mig och det är väl det viktigaste.

I did one thing right

Det är svårt att skriva när allt är bra, orden behöver inte riktigt komma ut på samma sätt. Hade en urmysig helg med J, vi var på julmässa på ett slott på lördagen och provsmakade och köpte en massa delikatesser. I kön på vägen in får J syn på en kollega och vän och vi går mot dem för att hälsa när vi väl kommit in, J viskar då snabbt att "Du kan hälsa, hon vet vem du är". Tycker så mycket om den omtänksamma sidan hos honom, att han förstår att man kan känna sig lite awkward att hälsa på någon när man är osäker på hur mycket den vet om ens relation. Och också såklart att han uppenbarligen pratar om mig med sin kollega.

Väl där på mässan tar han ofta min hand, stryker mig över håret eller drar mig till sig för en snabb kram. Han gör det så tydligt att vi hör ihop och jag älskar det.

Däremot har jag precis kommit på att min kärlek-eller-jobb-teori verkar stämma igen. För nu när allt rullar på bra med J har jobbet skitit sig istället. Hade ju för drygt 3 veckor sen ett möte med högre chefer om ett nytt uppdrag och vi bestämde muntligt att jag skulle påbörja ett nytt uppdrag den 1:a januari. Har förberett och fixat en massa sedan dess för att cheferna ska kunna mejla ut och informera övrig arbetsgrupp men inget händer. Förra veckan fick jag plötsligt ett mejl från HR-chef som ville "dubbelkolla" att uppdraget var på 20 % och ett halvår framåt - när vi muntligen kommit överens om 30 % på 3 år! Rättade henne direkt på mejlen men har fortfarande inte fått något svar... vet inte vad de tänker nu, att de inte längre vill ha tjänsten som vi sa från början? Så frustrerande och även om alla peppar och säger att det bara är ett litet missförstånd så kan ju inte jag låta bli att oroa mig och tänka katastroftankar. Var så glad över att det skulle ske och nu känner jag mig dum som tog ut allt i förskott.

Ska försöka släppa det i helgen, om det nu ändå ska skita sig med jobbet ska jag banne mig njuta av att kärleken går bra istället. I helgen är det dags för mig och J att umgås tillsammans med andra för första gången, vi ska hem till en kollega till mig som ordnar Thanksgiving-middag. Ska bli kul att se hur J är när vi inte är ensamma, tänker ju honom som lite försiktig och blyg men ändå samtidigt som social. Det är inga jättenära kompisar till mig men tänker att det kanske bara är lite bra, då behöver jag inte oroa mig supermycket för att de och J måste klicka på samma sätt.

Glad av saknad

Har inte träffat J denna vecka och vi kommer nog inte ses förrän i helgen. Han har bokslut på sitt arbete och måste bli klar med budget för 2018, vilket  innebär att han jobbar till minst 20-21 varje kväll.

Förut hade det varit typiskt en sak som gjort mig nedstämd och orolig, jag hade nojat över att det var så många dagar tills vi skulle ses igen och oroat mig över om att skulle rinna ut i sanden nu. Så är det inte längre, jag har inga problem med lite uppehåll den här veckan för jag känner mig trygg i att vi kommer hitta på något snart igen. Jag litar på honom och vet att vi båda vill ses när möjligheten finns. Samtidigt är det inte heller så att jag går och är helt likgiltig över att vi inte ses utan nej, jag saknar J och jag längtar tills jag får träffa honom igen. Känns så fint att få vara glad över att jag saknar någon, istället för ledsen över saknaden.

And all our pieces fall right into place

Pratade i telefon med en kompis i helgen och tröstade henne eftersom hon bråkat med sin pojkvän. De bråkar rätt ofta, enligt henne har de haft en dålig period nu på sistone, men i min ögon kanske längre än så. Jag avundas dem inte, tycker förhållandet påminner om mitt förra där vi också bråkade alldeles för mycket och tillslut bidrog till att vi gick isär. Samtidigt är det något med de där starka känslorna, när man bråkar så intensivt så älskar man ju också lika intensivt.

Jag och J träffades 3 gånger förra veckan och jag kan inte klaga på något, det var mysiga kvällar allihop. Sista gången, i söndags, kände jag mig osäker igen men vet till 99 % att det berodde på att jag var bakis och trött. Jag hade varit likadan vem jag än umgåtts med, jag var helt enkelt inte på topp. Ändå blir det större än det behöver vara i mitt huvud och jag tänker på kompisen med sitt passionerade förhållande och undrar om jag någonsin kommer känna så igen. Kommer jag bli lika kär i J som hon är i sin kille?

Jag tycker att bloggen har hjälpt mig när jag behövt skriva av mig och behövt få ner mina tankar på "papper", det har känts lättare både i stunden och efteråt. Men ibland tänker jag att det kanske också gör att jag ältar saker lite väl mycket, när jag försöker komma på vad jag ska skriva. Som att jag letar problem? Jag har skrivit det tusen gånger nu, men ändå måste jag påminna mig om att allt är bra med J och att jag inte behöver bestämma mig nu hur jag vill ha det om en vecka, en månad eller ens ett år. Det är okej att testa och se vad som händer och vilka känslor som kanske eller kanske inte utvecklas.

Opposites attract?

Det här inlägget har legat som ett halvfärdig utkast i flera veckor eftersom jag inte har kunnat skriva det ens för mig själv. Har haft så svårt att hitta orden och även om ingen som läser vet vem jag är eller dömer mig på något sätt, så har det känts pinsamt att skriva. Till viss del känner jag mig nog lite dryg, eftersom jag inser att mitt perspektiv och mina åsikter naturligtvis inte alltid är det enda rätta.

Det som jag knappt vågar erkänna för mig själv är vetskapen att J nog inte är en "perfect match" vad gäller intressen eller sätt att vara. Att han kanske aldrig kommer få mig att känna den där himlastormande förälskelsen för att vi delar för lite. Han bryr sig inte ett dugg om sport, förstår ingenting när jag skriker på TV:en när mitt hockeylag spelar dåligt. Han läser inga böcker, känner inte till ens de största bästsäljarna. Han har sällan uppmärksammat de senaste nyheterna, utan jag får alltid berätta och förklara vad som hänt. Och samtidigt har nog jag svårt att ta till mig hans intressen, dels på grund av att det är andra än mina och dels på grund av att han inte är som jag, att han glatt babblar på och berättar om dem. Ibland kan jag lite elakt tänka att han inte har några intressen alls eller att han helt enkelt inte är en djup person, men jag vet att det är orättvist. Han spelar ju exempelvis i ett band och spelar datorspel i timmar med en kompis. Det är inte vad jag gör på min lediga tid, men det är ju fullt väl intressen.

Ändå blir det att jag hakar upp mig och tänker att vi inte har något gemensamt och att vi inte har något prata om. Samtidigt har jag svårt att förstå varför jag bryr mig så mycket om att han ska dela mina intressen. Jag har väl aldrig brytt mig om en kille läser förut, det förtar ju inte min läsglädje på något sätt. Jag antar att det som är svårt för mig är att han inte delar med sig någonting av de intressen han har. Jag vill ju förstå honom, vad han brinner för, vad som intresserar honom, men får alltid dra ur honom minsta lilla detalj och ställa massor av frågor för att han ska berätta. Just det karaktärsdraget har jag svårt att hantera och det gör nog att jag känner att nej, det här går bara inte.

Samtidigt är det ju hans sätt att vara som jag också gillar. Att han inte är en brölig dominant kille som mest vill dricka öl med sina polare. Att han verkar redo för ett förhållande, att han vill hitta på saker på helgerna, att han inte kompromissar med vem han är eller är osäker på sig själv.

Och jag är glad att jag har vågat avvakta några veckor, att jag inte gav upp. För under tiden som det här inlägget har legat och väntat på att bli färdigskrivet så har det faktiskt blivit bättre. Vi har ju börjat prata i telefon och det känns som att vi pratar mer generellt. Jag förstår mer och mer hur han fungerar och stressar inte riktigt lika mycket över att det är så annorlunda mot mig själv. Han är också fantastisk på att känna av vad jag tänker och behöver, både med små och stora gester. Han ställer sig glatt i köket och lagar middagen så jag kan skrika på hockeylaget, han fixar konto på ljudbokstjänst och har redan lyssnat klart på en bok som jag rekommenderat och efterfrågat tips om en annan. Det känns som att han bryr sig och det är så jäkla lyxigt. Då spelar det kanske inte så stor roll att vi från början inte delade precis allt och att det tagit ett tag att lära känna varandra?

I mitt utkast hade jag skrivit:

"Men frågan kommer ändå - nöjer jag mig bara? Är det par-aktiviteterna och känslan av att någon väljer mig som jag gillar, oavsett vem som gör det?"

Jag tror mindre och mindre för varje dag att det är så men det inte är helt borta. Jag hoppas att jag en dag är helt säker på att det är J jag vill vara med och inte bara vilken kille som helst som vill vara med mig.

Glad glad glad GLAD!

Idag är jag så himla glad! Igår hade jag möte med HR-chef samt högsta chefen för mitt centrum och blev erbjuden ett uppdrag som utvecklingssamordnare för min yrkesgrupp. Uppdraget är en helt ny tjänst och bygger i stora delar på det projekt jag genomförde under våren och det känns så häftigt! Att jag får gehör för de förslag jag lyft, att jag får bekräftelse på att jag tänker rätt och att jag nu får ännu mer möjlighet att påverka. Alla detaljer är inte helt klara ännu men troligen börjar jag 1 januari med en omfattning på 30 %, övriga tid är jag kvar på min arbetsplats som jag har idag vilket känns helt perfekt. Verkar också som att vi ska komma överens om en löneökning som jag är nöjd med, den ligger bara någon tusenlapp under det erbjudande jag fick när jag blev erbjuden ett nytt jobb i september.

Samtidigt känns det också bra med J, vi har pratat i telefon flera gånger nu och det hjälper verkligen mig att hålla intresset och känslorna uppe och minska min osäkerhet. Igår när jag smsat och berättat att mötet gått bra ringde han upp och grattade och började planera för hur vi ska fira ikväll. Känner mig förväntansfull för kvällen och glad över hur hela jag kan pirra till när vi avslutar samtalet med puss hejdå. Det behöver kanske inte vara krångligare än så.