Jag gjorde det!

Hade en enorm orosklump i magen när jag åkte över till J:s stad igår. Han svarade segt på sms, vi hade inte bestämt vart vi skulle ses, när jag frågade om adress hem till honom skrev han att han var på jobbet (vid tågstationen) men ingenting om jag skulle komma dit eller om han skulle möta mig. Jag knatade dit och stod utanför och kände mig dum i vad som kändes som en evighet. Hade en massa tankar om att han stod där innanför de höga glasfönstren och försökte komma på en ursäkt att slippa umgås med mig. Men så kom han ut och bara log glatt och kramade om mig. Ska inte säga att min oro försvann ögonblickligen, det tog nog någon halvtimme till, innan jag började slappna av.

Men Gud vad bra det blev när jag slappnade av å andra sidan. En riktigt mysig eftermiddag och kväll, vi åkte och handlade mat, lagade risotto, hånglade i soffan och framförallt pratade en massa. Fortfarande på en lite mer ytlig nivå, men vi skrattar och pratar och har det trevligt även när det ibland blir lite pauser. Det känns som vi går långsamt men stadigt framåt och jag gillar det faktiskt.

Precis när vi höll på att somna (tajming är verkligen inte min starkaste sida) insåg jag att jag inte frågat om hans avsikter med dejtingen och efter lite (mycket) inombords peppande av mig själv ställde jag till sist frågan. Fick fint svar, att han inte tänker något speciellt egentligen, men inte skulle fortsätta träffa någon om han inte kände att det fanns något där att bygga vidare på. Att han inte tänker att han vill vara singel eller inte är redo att träffa någon, utan händer det så händer det. Och jag kunde säga att mitt syfte med Tinder är en relation och att jag inte träffar någon om jag inte tycker att det finns något där. Kändes verkligen som vi förstod varandra och det gjorde mig så himla mycket lugnare.

Nu kommer vi inte ses på ett tag eftersom han ska resa bort, så hoppas verkligen att jag kan stanna i de här positiva tankarna även när kontakten blir lite mindre. Känns skönt att ha fått detta nedskrivet så jag kan gå tillbaka och läsa och påminnas.

Andas in, andas ut

Ibland blir jag så trött på mig själv. Varför kan jag inte bara njuta av det som är bra, leva i nuet, inte oroa mig så mycket för det som komma skall. Så lätt i teorin men så svårt i praktiken.

Träffade J i fredags, en trevlig eftermiddag och kväll där vi hängde på en matmarknad i flera timmar och sen gick hem till mig och åt efterrätt och drack bubbel. Sov tillsammans och kollade på en tv-serie nästa morgon. Så gott allting gott. Men efter att han dragit hem på lördag dag så sätter tankarna igång, "är han verkligen intresserad", "varför får jag ta alla initiativ", "vad vill han egentligen" och så vidare. Samtidigt som jag inser att jag inte vet vad JAG vill egentligen. Jag har ingen aning, känner honom ju inte.

Och det är just det jag önskar att jag kunde fokusera på istället, att bara lära känna honom, upptäcka om det är någon som jag ens vill lägga min tid på. Inte bara fokusera på att få honom att tycka om mig, och sen noja sönder så fort vi är ifrån varandra.

En del kompisar tycker att jag ska prata med honom, ta reda på vad hans plan är, varför han använder Tinder. Är han på jakt efter något mer seriöst eller vill han bara ha något tillfälligt. Men jag vet inte, tycker det är så svårt att ha såna konversationer och det känns så konstigt i detta läge när jag inte alls vet vad jag känner för honom. Jag vill ju absolut ha något mer seriöst, men om jag vill ha det med honom är jag inte alls lika säker på. Och visst, det borde man ju kunna prata om, på en mer övergripande nivå men jag är feg... vore samtidigt skönt att få prata ut och få veta lite mer om vad han tänker. Det är ju det jag nojar kring sen, när jag känner att jag inte vet vart jag har honom eller kan läsa av honom.

Vi ska ses ikväll igen, jag ska åka hem till honom och sen sova över också för att inte behöva åka hem så tidigt. Hoppas verkligen att jag kan vara avslappnad men också ta mod till mig och prata med honom. Ja, fasen ju mer jag skriver om detta ju mer känner jag att nu måste det bara göras. Måste komma ihåg att det ger mig lugn och ökar min möjlighet att faktiskt leva i nuet när jag vet vad vår relation är för något och hur hans tankar ser ut. Japp, ikväll ska det ske. Wish me luck!

Tjoho!

Samtalet med min chef gick bra, hon erbjöd mig på stående fot att jag får tillbaka det lönetillägg som jag tidigare haft i en projektledarroll. Försöker ha is i magen och vänta och se vad de erbjuder från den nya arbetsgivaren för att sen fundera mer kring hur jag ska göra. Känns skönt att veta att oavsett hur det går så blir det löneökning och möjlighet till utveckling, även om det kanske dröjer ytterligare ett tag i min nuvarande tjänst. Men om de ändå ger mig ett lönetillägg för det så borde de ju vilja att jag också arbetar med det och tar det extra ansvaret haha. Men man vet aldrig i landstinget.......

Det är skönt att vara upptagen med jobb i tankarna för då tänker jag inte lika mycket på dejtingen. Träffade J igår och det var mysigt men lite stelt. Jag är inte helt bekväm med honom och speciellt inte nu när det gått så länge sedan vi sågs sist (över 2 veckor, lång tid för mig... en kompis sa idag att jag är den mest otåliga människan hon känner och det är så sant). Vi ska ses igen på fredag vilket känns skönt, då behöver det inte betyda så mycket att det var lite halvstelt igår. Försöker att inte analysera för mycket vad det innebär heller, fastnar mycket i tankar kring att "är det verkligen rätt", "är jag intresserad av honom på ett djupare sätt" men det är ju det jag ska ta reda på med dejtingen herregud. Som sagt, otålig person är jag. Måste ständigt påminna mig själv att inte överanalysera och ta ut allt i förskott.

Decisions decisions

Gaaah, precis blivit erbjuden en ny tjänst. En tjänst som låter rolig och utmanande och som är ett steg vidare i den karriärstege som jag ser framför mig, men som också innebär vissa kompromisser. Och just nu vet jag inte alls hur jag ställer mig till det hela. Ska prata med min nuvarande chef imorgon och se vad de kan erbjuda för att ge mig samma utveckling. Kommer vara spännande veckor framöver men måste också spela mina kort rätt. Trivs på mitt nuvarande jobb MEN behöver mer utmaning. Samtidigt vet jag inte om jag vågar prova den nya tjänsten utan att få tjänstledigt från min nuvarande så att jag kan komma tillbaka om det inte passar... men ja, gäller ju att få nuvarande chef att gå med på alla dessa kompromisser bara för mig. Vet att hon är nöjd med mig och vill ha mig kvar men man måste ju ändå vara realistisk, man är aldrig oumbärlig.

Så mycket tankar som snurrar men det är bra för då hinner jag inte tänka så mycket på J som nyss smsade och föreslog att vi ska ses redan ikväll. Be cool now Amanda.

Tillbaka på ruta 1

Nja, inläggets rubrik överdriver lite, för tillbaka på ruta 1 är jag inte, men kanske ruta 2. Jag träffade J i fredags en snabbis, ca 25 min, innan jag skulle med tåget och det var mysigt. Vi hann ju knappt säga mer än hej men det var ändå skönt att få träffas och bra för mig att få se att allt faktiskt var som vanligt, det var inga konstiga vibbar från honom.

Men nu har helgen och halva måndagen gått och ännu finns inga konkreta planer på någon mer träff. Han hade besök i helgen och kunde inte ses då men han frågade om jag hade planer i början av veckan, skrev att han skulle ta reda på när han ska repa med sitt band men återkommer aldrig med någon konkret plan. Nu har det gått mer än ett dygn sedan han senast hörde av sig.

Jag har haft mycket på jobbet idag och inte hunnit tänka så mycket på det men nu börjar tankarna komma ifatt. Tycker det är jobbigt att han verkar så icke-planerande av sig, men samtidigt har mycket för sig och inte verkar kunna vara så spontan i vardagen? Då måste man ju planera om det någonsin ska bli en träff... suck. Fortsättning följer.

Ny dag, nytt perspektiv

Vilken skillnad en dag kan göra. Idag är jag på toppenhumör, för i natt kom ett glatt sms från J med en fråga om att passa på att ses i samband med att jag är på jobbmöte i närheten av hans jobb i grannstaden imorgon.

Och plötsligt är all oro som bortblåst. Fjantigt egentligen, men oh så skönt. Det är precis det här perspektivet som jag hoppas att jag lite lättare ska kunna minnas och ta till mig vid liknande situationer i framtiden. Att jag kan gå tillbaka i bloggen och se att det löser sig ju faktiskt.

Min blogg, min dagbok

Jag startade den här bloggen idag för att få någonstans att skriva av mig, som en dagbok (men slippa skriva med penna, gud vilken tid det tar!). Tänker att det dels kan lindra i stunden, men också vara bra för mig att kunna gå tillbaka i efterhand och se vad jag skrivit. Till exempel när jag är mitt uppe i ett nojande över segt svar eller uteblivet sms så vore det utmärkt att kunna gå tillbaka och se att aha! när jag nojade på samma sätt i augusti 2017 kom det minsann ett sms tillslut. Och samtidigt tänker jag att jag måste ju förklara och berätta bakgrunden om det nu trillar in någon annan som läser. För jag är en väldigt strukturerad person och att ha en blogg utan bakgrund och förklaring stressar mig, hur fjantigt det än låter. Så här kommer lite bakgrund om mig och framförallt mitt singelliv, för det är det som den här bloggen kommer fokusera på som det känns just nu i alla fall. Kanske förändras det längre fram om jag får andra idéer, det är ju ändå min blogg :)

Jag är en kvinna på 28 år, bosatt i en av de större städerna i Sverige som inte hör till topp 3. Kommer inte härifrån ursprungligen utan flyttade hit pga jobbet för 5 år sedan. Jag älskar denna stad. Känner mig hemma och vill bo här. Det enda som saknas är den dära personen att dela mitt liv med, killen som är min. Och han verkar inte lätt att finna direkt.

Jag blev ofrivilligt singel för snart fyra år sedan då jag hittade bevis för att min dåvarande sambo varit otrogen. Det var en smärtsam period och det tog lång tid innan jag kände mig okej. Idag är jag över det, men ändå fortfarande påverkad i form av att jag har svårt att lita på killar och nog är bra mycket osäkrare än vad jag var innan det skedde. Tror jag i alla fall, men ibland tänker jag att det kanske inte alls är så, utan att det helt enkelt är min personlighet och att jag hade varit precis lika nojig om inte otroheten skett.

Hur som helst har jag under dessa fyra år främst varit singel och dejtat som en galning, men det har varit flera längre dejtinghistorier och även ett förhållande på cirka 9 månader. Har haft en del killar som jag trott det skulle bli något mer med, som jag blivit lovad saker av, men tillslut har det alltid kommit tillbaka till att jag är singel igen. Och singeltiden för mig innebär ständiga försök till att hitta killar att dejta (just nu bara via Tinder) och ständiga försök och påhitt att hitta annat att sysselsätta mig med för att inte tänka så mycket på dejtingen. Vilket är svårt eftersom jag som sagt är en strukturerad person, gillar ordning och reda och rutiner och vill kunna planera mitt liv. Vill veta vad som händer i helgen och om det blir en träff med person X eller inte. Dessutom tror jag att jag är en ganska känslosam person, jag har lätt för att bli förälskad, förtjust eller betagen och vill gärna både höras och ses mycket med personen jag träffar. Dels för att jag ju ofta blivit så förtjust i honom och helt enkelt vill lära känna och träffa honom mer men också för att det nog blir bekräftelse på att han är intresserad av mig också. Tyvärr leder det till att jag ägnar mycket av den första tiden i en dejtingrelation med att känna mig orolig, ledsen och osäker men framförallt OTÅLIG. Jag överanalyserar och hittar orsaker i mitt huvud till att han har tröttnat och inte vill träffa mig mer jämt och ständigt. Ofta har jag magkänslan ett tag och sen poff bang bom blir jag dumpad (om man nu kan bli det när man bara dejtar, men ni fattar). Men något jag funderar allt mer på är om det beror på att jag hade rätt med magkänslan, eller om magkänslan gjorde att jag betedde mig på ett sätt som tvingade bort honom? Jobbar hårt för att inte visa min osäkerhet, men märker ändå hur det påverkar mitt beteende på olika sätt. Kommer säkert komma tillbaka till detta längre fram.

Så det var lite bakgrund för dig, som mot all förmodan hittar hit. Tillbaka till nuläget. Jag fick precis ett svar från den killen, J, som jag väntat på sen igår kväll (lunchtid nu när jag börjar detta så svaret tog 15 timmar...). Vi har inte träffats länge alls, är absolut ingenting ännu. Men, för det finns ju alltid ett men, det känns som att det ändå finns något där. Vi har haft det väldigt mysigt när vi setts och redan från början har vi umgåtts lång tid. Vår första dejt var en sån där dejt man bara hör talas om annars, då vi hängde i 10 timmar i sträck. Promenerade runt och åt glass, drack drinkar, gick vidare och åt middag och hamnade sen på ännu en bar innan jag till slut var tvungen att åka hem. Dejt 2 såg ut i ungefär samma stuk och dejt 3 fortsatte och blev dejt 4 dagen efter, när vi skiljdes åt hade vi umgåtts ett helt dygn. Och jag vet inte, för andra kanske inte det är så speciellt? Men för mig som monsterdejtare som varit på 100-tals dejter under de här 4 åren så vet jag att det inte händer varje dejt direkt. Det är inte jätteofta man klickar med någon och faktiskt vill fortsätta hänga. Och att jag umgås så länge första gången med någon som jag aldrig träffat tidigare har faktiskt aldrig hänt.

Det är nu 8 dagar sen vi senast sågs och jag vet att andra inte tycker det är speciellt lång tid alls, men som sagt, jag är otålig och när jag är intresserad av en person så vill jag ses. Det kan gå an om det är så att vi i alla fall planerat och bestämt en dag vi ska ses men så har inte fallet varit med denna J. Istället har det smsats fram och tillbaka med diverse hintar om att vi ska ses och uppdatering om vad vi ägnat oss åt när vi inte setts men ingen planering whatsoever. Han har varit bortrest, varför jag tänkt att han får ju ta initiativ när han är tillbaka. Men så har inte skett och jag har nojat ihjäl mig i vanlig ordning,men samtidigt försökt verka chill och normal, jag vill ju inte vara för på. Igår kväll skickade jag så tillslut ett sms och frågade när vi ska ses nästa gång, kanske kan styra upp något i helgen? Tog som sagt 15 timmar av mycket dålig sömn och väntan fram tills lunch idag innan han svarar. Långt och glatt sms men ändå har jag klumpen i magen kvar, för det är fortfarande ingen planering. Han svarar att han ska få besök denna helg, men att han inte vet exakt när ännu, inte vet när han ska vara ledig. Sen frågar han vad jag har för planer i helgen annars. Min kompis säger att hallå det är ju för att han vill se när du är ledig så att ni kan pussla ihop er och jag hoppas hon har rätt.

Men min oro finns ändå där, för för mig är det så självklart att jag hade skrivit något i stil med "jag vet inte exakt när jag kan, men om jag får en lucka, vill du ses då?". Alltså ändå försökt bestämma att vi ska ses och för att visa att jag vill ses. Men där är det väl mitt kontrollbehov och oro som spelar in, att jag inte bara kan tro på att han vill ses. Försöker intala mig själv att herregud, varför skulle han annars ens höra av sig? Varför skulle vi smsa dagligen? Och det låter ju logiskt, är logiskt egentligen. Men unga kvinnor i min ålder som varit singlar och dejtat de senaste åren vet ju att det inte fungerar så längre. ALLA har en historia om hur man en dag legat och hånglat och haft världens bästa dejt och sen aldrig hört från killen igen. Alla vet vad ghosting är och det känns som att man nästan måste acceptera att man ständigt är utbytbar. Det finns alltid någon annan att swipea fram och träffa... och det är väl därför jag aldrig kan tro på att killen vill något lika mycket som jag. Det finns alltid det där tvivlet att kanske kommer han snart att tröttna, kanske var det här sista gången vi sågs, kanske suckar han nu när han får detta sms och tycker att jag är jobbig.

Min strategi just nu är att trycka undan dessa känslor bäst det går och inte visa något för killen. Bara fokusera på att vara trevlig och glad mot honom, skriva det som jag hade velat skriva om jag inte var orolig och visa att jag är intresserad. Fokus på att bete mig så som jag skulle vilja att han beter sig mot mig. Jag kan ändå inte ändra hans beteende utan bara mitt eget. Visst låter det fint och klokt? Problemet är ju bara att det nog lett till mardrömmar och orolig sömn på natten där mina "riktiga" känslor får komma fram. Så nu testar jag att skriva ärligt här istället, att våga skriva precis så som jag egentligen känner för att inte undvika det, men ändå inte låta det påverka relationen med killen. Återkommer med resultat!

Det går över.

Jag vet att det går över. Smärtan, osäkerheten. Men det betyder inte att det inte är för jäkligt när jag är mitt inne i det. Mitt inne i ännu en trevande ny relation, som antingen har potential att faktiskt bli nått, eller som blir ännu ett dejtingfiasko.

Inget gör mig så osäker som när jag dejtar någon och överanalyserar varenda sms jag får i minsta detalj. Jag avskyr den första tiden när jag väntar i timmar på svar på frågan om han vill ses eller inte, hatar nervositeten och tankarna på att nu, NU har han tröttnat på mig, som kommer fem minuter efter att vi skiljts åt från den senaste dejten. Jag hatar känslan av att jag inte har kontroll, att jag inte vet hur det ska gå.

Två nätter i rad har jag drömt oroligt och vaknat flera gånger om. Drömt att han tillslut svarat på smset och sagt att nej det här fungerar inte. Men när jag vaknat på morgonen är där istället inget svar alls, och det är ju nästan ännu värre.

Så även om jag vet att det går över har jag svårt att tänka på någonting annat alls just nu.