Opposites attract?

Det här inlägget har legat som ett halvfärdig utkast i flera veckor eftersom jag inte har kunnat skriva det ens för mig själv. Har haft så svårt att hitta orden och även om ingen som läser vet vem jag är eller dömer mig på något sätt, så har det känts pinsamt att skriva. Till viss del känner jag mig nog lite dryg, eftersom jag inser att mitt perspektiv och mina åsikter naturligtvis inte alltid är det enda rätta.

Det som jag knappt vågar erkänna för mig själv är vetskapen att J nog inte är en "perfect match" vad gäller intressen eller sätt att vara. Att han kanske aldrig kommer få mig att känna den där himlastormande förälskelsen för att vi delar för lite. Han bryr sig inte ett dugg om sport, förstår ingenting när jag skriker på TV:en när mitt hockeylag spelar dåligt. Han läser inga böcker, känner inte till ens de största bästsäljarna. Han har sällan uppmärksammat de senaste nyheterna, utan jag får alltid berätta och förklara vad som hänt. Och samtidigt har nog jag svårt att ta till mig hans intressen, dels på grund av att det är andra än mina och dels på grund av att han inte är som jag, att han glatt babblar på och berättar om dem. Ibland kan jag lite elakt tänka att han inte har några intressen alls eller att han helt enkelt inte är en djup person, men jag vet att det är orättvist. Han spelar ju exempelvis i ett band och spelar datorspel i timmar med en kompis. Det är inte vad jag gör på min lediga tid, men det är ju fullt väl intressen.

Ändå blir det att jag hakar upp mig och tänker att vi inte har något gemensamt och att vi inte har något prata om. Samtidigt har jag svårt att förstå varför jag bryr mig så mycket om att han ska dela mina intressen. Jag har väl aldrig brytt mig om en kille läser förut, det förtar ju inte min läsglädje på något sätt. Jag antar att det som är svårt för mig är att han inte delar med sig någonting av de intressen han har. Jag vill ju förstå honom, vad han brinner för, vad som intresserar honom, men får alltid dra ur honom minsta lilla detalj och ställa massor av frågor för att han ska berätta. Just det karaktärsdraget har jag svårt att hantera och det gör nog att jag känner att nej, det här går bara inte.

Samtidigt är det ju hans sätt att vara som jag också gillar. Att han inte är en brölig dominant kille som mest vill dricka öl med sina polare. Att han verkar redo för ett förhållande, att han vill hitta på saker på helgerna, att han inte kompromissar med vem han är eller är osäker på sig själv.

Och jag är glad att jag har vågat avvakta några veckor, att jag inte gav upp. För under tiden som det här inlägget har legat och väntat på att bli färdigskrivet så har det faktiskt blivit bättre. Vi har ju börjat prata i telefon och det känns som att vi pratar mer generellt. Jag förstår mer och mer hur han fungerar och stressar inte riktigt lika mycket över att det är så annorlunda mot mig själv. Han är också fantastisk på att känna av vad jag tänker och behöver, både med små och stora gester. Han ställer sig glatt i köket och lagar middagen så jag kan skrika på hockeylaget, han fixar konto på ljudbokstjänst och har redan lyssnat klart på en bok som jag rekommenderat och efterfrågat tips om en annan. Det känns som att han bryr sig och det är så jäkla lyxigt. Då spelar det kanske inte så stor roll att vi från början inte delade precis allt och att det tagit ett tag att lära känna varandra?

I mitt utkast hade jag skrivit:

"Men frågan kommer ändå - nöjer jag mig bara? Är det par-aktiviteterna och känslan av att någon väljer mig som jag gillar, oavsett vem som gör det?"

Jag tror mindre och mindre för varje dag att det är så men det inte är helt borta. Jag hoppas att jag en dag är helt säker på att det är J jag vill vara med och inte bara vilken kille som helst som vill vara med mig.