Jag tänker på dig

Jag tänker på dig
Från att jag gått upp
Jag tänker på dig
Det måste få ett stopp
Det är inte så att det är fel
Men det börjar bli svårt
Att få nånting gjort alls, ja
Jag menar, hur ska det gå för mig nu?
- "Tänker på dig" av Linnea Henriksson

Är på jobbet och borde således jobba. Sitter istället med ett stort fånleende och tittar på de bilder jag tog av mig och J i fredags. Vi hade en så himla bra kväll på den fina restaurangen, vi var där i nästan fyra timmar och bara åt och åt och drack goda viner. Trots att det var litet och fullbokat kändes det som att vi var ensamma i lokalen och vi hade riktigt fina samtal. Fick veta mycket om J:s familj och uppväxt som jag inte tror att han vågat dela med sig av förut och jag är så glad över att han öppnar upp sig för mig nu.

På lördagen sov vi länge och vaknade sen till massor av snö men också strålande sol. Gick en långpromenad runt i Js stad, som jag bara älskar mer och mer, och lunchade på en ny restaurang. Där träffade vi på J:s kollega och J berättar för mig att kollegan tidigare i veckan utbrustit har hon inget namn eftersom J ofta kallar mig för mitt yrke på sitt jobb, med lite överdrivna historier om vad jag tvingat honom till på grund av detta. Blir så glad av sådant, det är en skön bekräftelse att höra att J pratar om mig inför kollegor, att bli påmind om att han vågar skämta och berätta om mig och är trygg i det vi har.

På kvällen var vi hemma hos kompisar till J, åt middag och spelade sällskapsspel. Har saknat de där mysiga helgkvällarna när man som ett par umgås med ett annat och det inte behöver vara så mycket mer än så. Än vågar jag inte slappna av helt, men jag hoppas verkligen att jag får fortsätta vara J:s andra halva i sociala sammanhang så jag får sitta och le som ett fån på jobbet många gånger till.

I ett annat liv

Bokar in middag med två tjejkompisar på nya resturangen som öppnat och går in på restaurangens Instagram för att spana in menyn. Ser en bild på en kille som står bakom baren, på ganska långt avstånd och halvt vänd bort från kameran men ändå vet jag direkt vem det är. Min före detta otrogna sambo som betedde sig som ett svin och förstörde mitt liv för ungefär fyra år sen.

Trots att vi bott i samma stad sedan dess så har jag inte sett honom mer än någon enstaka gång på avstånd på stan. Han är blockad på alla mina sociala medier eftersom han inte lämnade mig ifred när vi gjort slut men för cirka två år sedan berättade en gemensam vän för mig att han skulle bli pappa. Med tjejen som han var otrogen med, är det ens tillåtet? De ska ju inte vara lyckliga tillsammans när de förstört mitt liv, det är inte så karma ska fungera.

Nu vann nyfikenheten över mig, jag tog bort blockeringen på Facebook och gick in och kollade på hans sida för första gången på åtminstone tre år. Ser att han har en son som fått samma namn som hans döda pappa, att han blivit barchef på den här nya restaurangen i stan men också att han och mamman till barnet inte verkar vara tillsammans längre. Tidigare har de lagt upp massa gulligull-bilder på varandra men sedan ett år tillbaka är det helt tyst och hon har lagt upp en bild "med männen i hennes liv" på pappa, bror och son men utan honom, det gör man väl inte om man fortfarande är tillsammans? En del av mig blir lite skadeglad, men samtidigt tycker jag synd om den tvååriga pojken som redan har separerade föräldrar.

Velar ett tag om jag ska be kompisarna att gå någon annanstans för middag men inser att nej, jag har varit förväntansfull att prova det här nya stället och jag tänker inte begränsa mitt liv på grund av honom. Samtidigt underlättar det såklart att det gått så pass lång tid, jag vill inte vara med honom och har samtidigt så gott som släppt ilskan och bryr mig ärligt talat inte om honom längre.

Så vi går dit och självklart visar han sig inte bara jobba i baren utan också i serveringen och han servar vårt bord hela kvällen. Han blir förvånad när han ser mig, har redan sagt hej generellt till bordet men slänger då ur sig något som låter som oj hej... hur är det? men det är svårt att höra helt tydligt (han är från ett annat land och pratar inte så bra svenska). Jag behandlar honom artigt neutralt hela kvällen, beställer mat, tackar när han kommer med maten, frågar om vi kan få vatten till bordet, precis som jag hade gjort med vilken random servitör som helst. Det är kanske lite konstigt, jag har ändå bott tillsammans och delat allt med denna person i två år men jag hade nog inte velat ha det på ett annat sätt. Jag vill inte ha något stelt småprat, jag bryr mig inte om honom och han förtjänar inte att veta något om mitt liv.

När jag går hem ringer jag J, skrattar och pratar och flörtar. Ikväll ska vi äntligen fira hans födelsedag på den fina restaurangen och jag är så glad att det är han och inte den andra som är min.

Måste våga

"Jag tycker om dig".

Skickar det plus en puss-emoji i ett sms till J. Måste våga visa mina känslor även fast det känns läskigt. Egentligen är det ju helt absurt att det känns så utlämnande, han är ju min pojkvän och han är så tydlig med att han tycker om mig också. Men det är svårt att våga tro på något långsiktigt när det aldrig har hållit förut.

I huvudet jämför jag mycket med tidigare förhållanden, räknar ut hur många dagar jag var tillsammans med exen och jämför det med hur många dagar jag träffat J. Tänker att om vi bara klarar en dag mer än de andra så kommer det hålla även längre fram. Den tveksamma frågan är väl om jag kommer vara lika övertygad om det när den dagen väl kommer.

Jag vet att det sitter i mitt huvud och jag vet att jag endast förstör för mig själv genom att oroa mig så mycket. Den enda lösningen jag har just nu är att försöka gå emot mina orimliga tankar så mycket som det bara går. Våga smsa trots att det känns läskigt, våga säga högt till J att jag tycker om honom, våga ta initiativ till att vi ska ses och hitta på saker. För jag vet ju att det inte går att gå runt och skydda sig själv, att aldrig vara lycklig för att man en dag kanske blir olycklig igen.

En sån som varar i längden, när andra försvinner i mängden

Onsdag, alla hjärtans dag, och jag ska äntligen få träffa J efter en vecka i sjukmisär. Har svårt att koncentrera mig på jobbet, kollar hela tiden på klockan och räknar ner. Vill bara vara med honom.

Så dyker han upp, hämtar mig med bilen och när jag kliver in ligger en bukett blommor på passagerarsätet. Han överöser mig med pussar och jag känner hur jag bara smälter. Kvällen blir mysig men jag är nästan lite nervös när vi umgås, blir lite stel när han pussar på mig. Inte för att det är obekvämt eller inte känns mysigt men för att det känns så ovant. 

På torsdagen ringer han mig två gånger på kvällen, utan någon egentligen anledning, verkar mest vilja prata. När fredag eftermiddag kommer åker jag över till hans stad och så kör vi en och en halv timme till hans hemstad. På kvällen träffar vi hans bästa kompis med familj och på lördagen är det födelsedagsfirande med J:s mamma, mammans sambo, pappa, bror, farmor och mormor. Alla på en och samma gång och jag är rejält nervös innan men de är hur härliga som helst. J finns hela tiden vid min sida och pussar på mig, stryker mig över ryggen och visar med all tydlighet att vi hör ihop.

Det är på riktigt nu, vi verkligen ett par och jag kan inte längre tvivla på att J är seriös men trots att jag drömt om det så länge kan jag inte låta bli att känna mig lite orolig. Det är lite för bra. Det känns som att det måste komma ett bakslag snart, för inte kan man väl vara så här lycklig hela tiden?

Sjuk och ynklig

Hann komma hem och arbeta två dagar innan jag insjuknande i influensan och blev totalt däckad. Idag är femte dagen och jag ser ingen ljusning, febern kommer och går, illamåendet är konstant och hela kroppen värker. Kan inte minnas när jag mådde så dåligt sist och jag är riktigt ynklig. 

Har egentligen mycket att göra på jobbet och är rejält stressad för ett möte i min nya samordningsroll som ska hållas imorgon. Tre timmar långt, ska både förberedas och genomföras utav mig och just nu är det så mycket kvar att fixa men jag har bara ingen kraft. Vet inte om jag ens kommer kunna släpa mig dit imorgon. 

Är också ledsen över jag ska behöva vara ifrån J igen, precis när vi varit åtskiljda så länge. Vi hade riktigt roliga helgplaner som fick ställas in och imorgon är det hans födelsedag som jag inte kommer kunna fira. Jag har bokat bord på en lyxig restaurang som endast har avsmakningsmenyer för att överraska honom men det kommer inte heller att gå nu.  Jag vet att vi har mängder med helger framför oss och att det kommer vara fantastiskt vilken dag vi än går till restaurangen men det känns ändå så surt, jag vill träffa honom nu och jag vill få fira honom på hans faktiska födelsedag. 

För att jag inte ska ägna hela inlägget åt att gnälla så ska jag i alla fall komma ihåg att skriva hur glad jag är över J. Just en sådan här vecka när jag mår dåligt och är ledsen så märker jag ännu mer hur himla fin han är. Han ringer flera gånger om dagen, pratar och skojar och försöker muntra upp mig, erbjuder sig att fixa saker, gör nya planer och övertygar mig om att släppa på prestigen gällande jobb och firande, så det ändå hamnar på en nivå som jag klarar av. Känns så fint att vara med någon som bryr sig lika mycket som jag. 

Ps. Sorry för att storlek och typsnitt ser så konstigt ut, använder en annan dator än i vanliga fall och jag får bara inte till det. 

Semester

Lyckan över att vara i Thailand mitt när kallaste januari och snöstormar plågar Sverige. Lyckan av att känna den varma solen på alla mina nya fräknar. Lyckan att bada i min nya snygga bikini i de klaraste vatten samtidigt som jag blickar upp mot de gröna kalkstensklipporna och har släppt allt som har med jobb att göra i tankarna. Men framförallt lyckan av att känna att jag klarar det, trots att jag saknar J massor så har inte ångest, oro eller orimliga tankar att han tröttnat och inte vill vara med mig längre tagit över. Lyckan av att kunna njuta av allt det fina och samtidigt glädjas över att snart är jag hemma och får träffa honom som får allt att pirra igen.