De senaste åren har jag som jag tidigare skrivit dejtat en del och jag har varit kär, eller åtminstone förälskad, flera gånger. Det är tre stycken jag ser som mer betydande, exet M som var otrogen och förstörde allt för fyra år sen, A som jag trodde det skulle bli något mer med (men som precis innan vi började träffas gjorde sin kompis gravid och sen insåg att han var tvungen att vara med henne - en historia värd att berättas någon annan gång) och mitt senaste ex C, som allt var underbart med i början men där han snabbt förändras till en rätt elak person. Gemensamt för alla dessa tre är att det gick väldigt fort och att jag blev störtförälskad. Det är så jag är van att det fungerar och jag märker att jag har svårt att våga tro att det kan utvecklas till något mer när jag träffar någon som jag inte är upp över öronen förtjust i på en gång.
Samtidigt inser jag ju att mina passionerade störtförälskelser inte fungerat i längden och därför har jag många gånger tänkt att jag måste släppa det, att jag måste inse att kärlek och förälskelse kan växa fram och att det i viss mån nog också är bättre, för då blir det mer riktiga känslor, som faktiskt är baserade helt på personen. Mina känslor är nog många gånger en mix, dels av personen men också av själva känslan att få vara kär och över att tro att nu är det äntligen min tur. Jag har en förmåga att blunda för det som kanske är sämre, för att jag så gärna vill att det ska fungera.
Med J är det inte så. Det är mer trevande, ibland blixtrar det definitivt till, men det är inte lika intensivt och ofta som jag är van vid. Tänker tillbaka på helgen vi hade och tänker att den var mysig, varken mer eller mindre. Mysig kan ju vara helt underbart med rätt person, men känns just nu mest lite tråkigt. Mitt senaste inlägg på bloggen handlade om att det kändes som vardag och att jag tyckte det var skönt, så jag inser ju att det är jag som är helt schizofren med mina pendlande känslor. Det är inte rimligt att tro att det ska vara fyrverkerier och passion varje gång man träffar någon. Innerst inne vet jag ju att det inte var fantastiskt precis hela tiden med ovan nämnda killar heller, speciellt inte efter att de första veckorna-månaderna lagt sig. Har lätt för att försköna parförhållanden, tänka att precis allt blir bättre och att alla gråa tankar kommer försvinna bara jag träffar rätt kille. Så är det naturligtvis inte. Fortsatt fokus på att låta tiden gå och se vad som händer. Antingen är J killen för mig, eller så är han det inte, krasst men sant.
måndag 25 september 2017
fredag 22 september 2017
Livet rullar på
Nu är jag verkligen inne i höstlunken, vardagen rullar på utan förskoning. Men jag tycker det är rätt skönt, mår bra just nu och försöker njuta av det som är. Har smsat mycket med vännen som jag gjorde besviken och det känns som vi lagt det som skedde bakom oss, tacksam för det.
Träffade J igår och det var fortsatt bra, lagade mat hemma hos honom och hade riktigt bra sex. Är så lättad över att det fungerar med honom, har egentligen inte haft bra sex sedan det tog slut med mitt ex för över ett år sen. Är svårt att få det att fungera på en gång med någon man bara dejtar och jag har ständigt rädslan för att det är den enda en kille är ute efter. Inget fel med det men jobbigt när jag själv är ute efter något mer och varit tydlig med det från första början.
Minns att jag var nojig med J, vi hade ju sex "redan" efter andra dejten (både första och andra dejten höll ju på i typ 10 timmar dock så kändes som mycket mer) och jag var övertygad om att jahapp det var bara det han ville ha, nu kommer han aldrig höra av sig igen. Skönt att bli motbevisad ibland.
Är nog faktiskt en lite mer hoppfull Amanda som skriver detta, kanske kan det bli något bra med denna J? Jag är fortfarande ordentligt bränd av tidigare erfarenheter och en viss osäkerhet finns ju såklart, men jag vågar njuta lite också. Speciellt en dag som denna när vi hade en mysig gårdag och redan bestämt att vi ska ses imorgon igen. Underbart tydligt för ett planeringsfreak som jag!
Träffade J igår och det var fortsatt bra, lagade mat hemma hos honom och hade riktigt bra sex. Är så lättad över att det fungerar med honom, har egentligen inte haft bra sex sedan det tog slut med mitt ex för över ett år sen. Är svårt att få det att fungera på en gång med någon man bara dejtar och jag har ständigt rädslan för att det är den enda en kille är ute efter. Inget fel med det men jobbigt när jag själv är ute efter något mer och varit tydlig med det från första början.
Minns att jag var nojig med J, vi hade ju sex "redan" efter andra dejten (både första och andra dejten höll ju på i typ 10 timmar dock så kändes som mycket mer) och jag var övertygad om att jahapp det var bara det han ville ha, nu kommer han aldrig höra av sig igen. Skönt att bli motbevisad ibland.
Är nog faktiskt en lite mer hoppfull Amanda som skriver detta, kanske kan det bli något bra med denna J? Jag är fortfarande ordentligt bränd av tidigare erfarenheter och en viss osäkerhet finns ju såklart, men jag vågar njuta lite också. Speciellt en dag som denna när vi hade en mysig gårdag och redan bestämt att vi ska ses imorgon igen. Underbart tydligt för ett planeringsfreak som jag!
tisdag 19 september 2017
Skäms
Läste bloggen "Mina historier" i morse som blivit utskälld av en kompis och kände sig ledsen, jag blev påverkad av det jag med för jag fick genast känslan av hur jobbigt det är när man gjort något dumt eller inte är överens med en vän.
Nyss ringde en kompis, den bästa jag har i denna nya hemstad, och vi pratade om att hon blivit sårad av kommentarer jag gjort när vi umgicks i fredags med andra kompisar, som jag missförstod hur väl hon kände. Kommentarer som verkligen inte var menade att vara elaka men som bara for ur mig och som blev dumma och plumpa, kanske på grund av alkohol, kanske på grund av nervositet i en ovan situation - även om inte det är några okej ursäkter. Kompisen är inte arg på mig, utan mer ledsen och besviken, och det är väl det värsta. Vill absolut inte såra henne och skäms som en hund nu över det jag sa.
Avslutade samtalet på ett bra sätt, är överens om att lägga det bakom oss och egentligen borde jag väl inte skriva detta här och bara bli påmind om det igen och igen men vill samtidigt inte censurera mig här. Jag gör misstag jag också och en lärdom är att lära mig att hejda mig lite i närvaron av nya personer, inte prata för vitt och brett om sådant som kan missförstås eller vara personligt.
Nyss ringde en kompis, den bästa jag har i denna nya hemstad, och vi pratade om att hon blivit sårad av kommentarer jag gjort när vi umgicks i fredags med andra kompisar, som jag missförstod hur väl hon kände. Kommentarer som verkligen inte var menade att vara elaka men som bara for ur mig och som blev dumma och plumpa, kanske på grund av alkohol, kanske på grund av nervositet i en ovan situation - även om inte det är några okej ursäkter. Kompisen är inte arg på mig, utan mer ledsen och besviken, och det är väl det värsta. Vill absolut inte såra henne och skäms som en hund nu över det jag sa.
Avslutade samtalet på ett bra sätt, är överens om att lägga det bakom oss och egentligen borde jag väl inte skriva detta här och bara bli påmind om det igen och igen men vill samtidigt inte censurera mig här. Jag gör misstag jag också och en lärdom är att lära mig att hejda mig lite i närvaron av nya personer, inte prata för vitt och brett om sådant som kan missförstås eller vara personligt.
måndag 18 september 2017
... men på jobbet går det jättebra
Har numera en liten anteckningslista i mobilen där jag skriver upp sådant som jag borde blogga om eller hur mina tankar gick i en viss situation. Har där antecknat att jag borde skriva om min jobb-eller-kärlek-teori, för förra veckan kändes det verkligen som att den var mer sann än någonsin. Dock hann jag ju aldrig skriva det blogginlägget förra veckan och nu när jag har lite tid över känns det inte lika sant längre. Konstigt vad lite perspektiv kan göra va? :)
Hur som helst, min jobb-eller-kärlek-teori grundar sig i att jag de senaste åren gång på gång upplevt att jag bara kan ha det bra i det ena eller det andra. Antingen har jag pojkvän och är, förhållandevis, lycklig i det men då är jobbet skit istället. Eller så går det äntligen min väg på jobbet, jag får utökade uppdrag, lämnar en arbetsplats jag inte trivdes på men då blir jag istället dumpad. Det började egentligen med det otrogna exet, ungefär ett halvår innan det tog slut mellan oss var jag på en arbetsplats som var allt annat än sund. Jag hade en chef som särbehandlade mig och körde med härskartekniker, det fuskades med löner och semesterdagar och jag vantrivdes någon så fruktansvärt. Sökte mycket andra jobb men på den tiden var det stor brist på tjänster i det jag var utbildad till och jag var relativit nyexaminerad. Fick tillslut ett vikariat på 50 % inom landstinget och var så lycklig. Trivdes bra på det nya jobbet trots pendling till en annan stad och vågade tillslut säga upp mig helt ifrån det gamla jobbet (hade varit kvar där på 40 % för att få tillräcklig lön). Några veckor senare hittade jag bevisen för att mitt ex var otrogen med sin kollega.
Sådär har det fortsatt med både dejter och förhållanden. Under mitt senaste förhållande var jag anställd på två ställen inom landstinget varav det ena var fantastiskt och det ena skit. Gjorde bra ifrån mig på det stället jag trivdes på och kämpade för att få en heltid där istället. Fick det till slut, men då insåg pojkvännen att han inte längre var kär. Det är verkligen som att jag inte kan få vara lycklig med båda delarna samtidigt.
Just nu går det som jag tidigare nämnt väldigt bra på jobbet. Förra veckan höll jag i en presentation av mitt projekt för nära 50 chefer och är närmare än jag någonsin varit att få en mer strategisk roll. Är så glad, är bara ett år sen sedan jag fick heltid där jag är nu och så mycket har hänt. Men då kommer också tankarna kring att jahapp, nu kommer det skita sig med J, det går för bra på jobbet för att jag ska tillåtas vara lycklig även i mitt privatliv. Förra veckan, när jag gjorde anteckningen i min mobil, verkade det som att mina negativa tankar skulle få rätt. J var segare än någonsin på att skriva och vår konversation var styltig och trist. Vi hade inte setts på över en vecka och jag började tvivla på om jag ens ville se honom igen. Men så kom ett sms från honom som inleddes med ett sorry att jag är så seg på att skriva och jag vågade svara att Ja, jag skulle ljuga om jag sa att jag inte tycker det är tråkigt, det blir en stel konversation när det går så långt mellan alla meddelanden. I vanliga fall svarar jag oftast bara det gör inget trots att det ju visst gör något. Och det känns faktiskt som att han skärpt till sig lite efter det, nu blir det åtminstone flera sms om dagen och genast ökar mitt intresse.
Så sågs vi på torsdagen och jag hade en bra känsla i kroppen istället för det uttråkade tillstånd jag haft bara några dagar tidigare. Han lagade mat till mig för att jag fyllt år och ansträngde sig med att göra en lite lyxigare måltid. Trots att vi båda var trötta från jobbdagen och veckan låg vi och myste i soffan och pratade om skräckfilmer och "Det" som hade premiär på bio i helgen. Jag sa något i stil med att jag absolut inte vågar se såna filmer på bio, varpå han sa att då måste vi ju se den. Nästa morgon tog han initiativ till det igen, frågade om vi inte kunde se den ihop på lördagen och stod redo med SF-appen i mobilen för att boka biljetter. Jag älskar när killar tar initiativ, när de styr upp och planerar, så trots att jag egentligen är för feg för skräckfilmer på bio sa jag ja och kände mig glad hela dagen. På lördagen hade vi en urmysig träff, så skönt att ses på en helg så man är lite utvilad och har orkat fixa till sig och man inte måste gå och lägga sig tidigt för att orkar med nästa dag. Och jag gillar verkligen att J är så bekräftande när vi ses, jag klagar ju på att han är så seg med sms mellan träffarna vilket är rätt orättvist för jag tenderar att glömma snabbt hur fin han är när vi är tillsammans. Hur han direkt utbrister wow vad fin du är när jag tar av mig jackan på trendiga hipsterrestaurangen som vi äter middag på innan bion. Hur han tycker det är helt självklart att vi ska dela på maträtterna och glatt byter tallrik med mig så jag får smaka på hans rätt också. Hur han frågar om jag är en armkroksperson när vi promenerar runt lite innan bion, men sen tar min hand som om det är det mest självklara i världen när jag säger att jag nog är mer van vid det (men inombords tänkte att jag vågar ju inte ta någons hand innan man träffats mycket längre). Kände fjärilar i magen för första gången på länge och vaknade lycklig. Lycklig med både privatliv och jobb, för första gången på mycket länge.
Ibland kan jag önska att jag var en sån där människa som bara tyckte att det var helt självklart att jag ska ha det så här bra. Som inte ens reflekterar över att hen är lycklig på jobbet och i relationen på samma gång. Samtidigt tänker jag klyschigt att jag kanske också uppskattar det desto mer när det händer än de där som bara tror att det är helt självklart? Sanningen är nog kanske att det snarare är jag själv som ältar lite för mycket, som låter de negativa tankarna komma och som ens har en fix idé om att jag inte kan vara lycklig på jobbet och i kärlekslivet samtidigt. Till viss del är det nog en del av min personlighet, som jag inte kan göra så mycket åt. Men jag ska försöka komma ihåg att njuta när det är bra, inte oroa mig för att det kan bli dåligt framöver. Och skulle det bli dåligt så går ju livet vidare tillslut ändå, det blir bättre, även om det skiter sig. Men just nu, den 18 september 2017, är det faktiskt rätt så fantastiskt och det ska jag banne mig njuta av.
Hur som helst, min jobb-eller-kärlek-teori grundar sig i att jag de senaste åren gång på gång upplevt att jag bara kan ha det bra i det ena eller det andra. Antingen har jag pojkvän och är, förhållandevis, lycklig i det men då är jobbet skit istället. Eller så går det äntligen min väg på jobbet, jag får utökade uppdrag, lämnar en arbetsplats jag inte trivdes på men då blir jag istället dumpad. Det började egentligen med det otrogna exet, ungefär ett halvår innan det tog slut mellan oss var jag på en arbetsplats som var allt annat än sund. Jag hade en chef som särbehandlade mig och körde med härskartekniker, det fuskades med löner och semesterdagar och jag vantrivdes någon så fruktansvärt. Sökte mycket andra jobb men på den tiden var det stor brist på tjänster i det jag var utbildad till och jag var relativit nyexaminerad. Fick tillslut ett vikariat på 50 % inom landstinget och var så lycklig. Trivdes bra på det nya jobbet trots pendling till en annan stad och vågade tillslut säga upp mig helt ifrån det gamla jobbet (hade varit kvar där på 40 % för att få tillräcklig lön). Några veckor senare hittade jag bevisen för att mitt ex var otrogen med sin kollega.
Sådär har det fortsatt med både dejter och förhållanden. Under mitt senaste förhållande var jag anställd på två ställen inom landstinget varav det ena var fantastiskt och det ena skit. Gjorde bra ifrån mig på det stället jag trivdes på och kämpade för att få en heltid där istället. Fick det till slut, men då insåg pojkvännen att han inte längre var kär. Det är verkligen som att jag inte kan få vara lycklig med båda delarna samtidigt.
Just nu går det som jag tidigare nämnt väldigt bra på jobbet. Förra veckan höll jag i en presentation av mitt projekt för nära 50 chefer och är närmare än jag någonsin varit att få en mer strategisk roll. Är så glad, är bara ett år sen sedan jag fick heltid där jag är nu och så mycket har hänt. Men då kommer också tankarna kring att jahapp, nu kommer det skita sig med J, det går för bra på jobbet för att jag ska tillåtas vara lycklig även i mitt privatliv. Förra veckan, när jag gjorde anteckningen i min mobil, verkade det som att mina negativa tankar skulle få rätt. J var segare än någonsin på att skriva och vår konversation var styltig och trist. Vi hade inte setts på över en vecka och jag började tvivla på om jag ens ville se honom igen. Men så kom ett sms från honom som inleddes med ett sorry att jag är så seg på att skriva och jag vågade svara att Ja, jag skulle ljuga om jag sa att jag inte tycker det är tråkigt, det blir en stel konversation när det går så långt mellan alla meddelanden. I vanliga fall svarar jag oftast bara det gör inget trots att det ju visst gör något. Och det känns faktiskt som att han skärpt till sig lite efter det, nu blir det åtminstone flera sms om dagen och genast ökar mitt intresse.
Så sågs vi på torsdagen och jag hade en bra känsla i kroppen istället för det uttråkade tillstånd jag haft bara några dagar tidigare. Han lagade mat till mig för att jag fyllt år och ansträngde sig med att göra en lite lyxigare måltid. Trots att vi båda var trötta från jobbdagen och veckan låg vi och myste i soffan och pratade om skräckfilmer och "Det" som hade premiär på bio i helgen. Jag sa något i stil med att jag absolut inte vågar se såna filmer på bio, varpå han sa att då måste vi ju se den. Nästa morgon tog han initiativ till det igen, frågade om vi inte kunde se den ihop på lördagen och stod redo med SF-appen i mobilen för att boka biljetter. Jag älskar när killar tar initiativ, när de styr upp och planerar, så trots att jag egentligen är för feg för skräckfilmer på bio sa jag ja och kände mig glad hela dagen. På lördagen hade vi en urmysig träff, så skönt att ses på en helg så man är lite utvilad och har orkat fixa till sig och man inte måste gå och lägga sig tidigt för att orkar med nästa dag. Och jag gillar verkligen att J är så bekräftande när vi ses, jag klagar ju på att han är så seg med sms mellan träffarna vilket är rätt orättvist för jag tenderar att glömma snabbt hur fin han är när vi är tillsammans. Hur han direkt utbrister wow vad fin du är när jag tar av mig jackan på trendiga hipsterrestaurangen som vi äter middag på innan bion. Hur han tycker det är helt självklart att vi ska dela på maträtterna och glatt byter tallrik med mig så jag får smaka på hans rätt också. Hur han frågar om jag är en armkroksperson när vi promenerar runt lite innan bion, men sen tar min hand som om det är det mest självklara i världen när jag säger att jag nog är mer van vid det (men inombords tänkte att jag vågar ju inte ta någons hand innan man träffats mycket längre). Kände fjärilar i magen för första gången på länge och vaknade lycklig. Lycklig med både privatliv och jobb, för första gången på mycket länge.
Ibland kan jag önska att jag var en sån där människa som bara tyckte att det var helt självklart att jag ska ha det så här bra. Som inte ens reflekterar över att hen är lycklig på jobbet och i relationen på samma gång. Samtidigt tänker jag klyschigt att jag kanske också uppskattar det desto mer när det händer än de där som bara tror att det är helt självklart? Sanningen är nog kanske att det snarare är jag själv som ältar lite för mycket, som låter de negativa tankarna komma och som ens har en fix idé om att jag inte kan vara lycklig på jobbet och i kärlekslivet samtidigt. Till viss del är det nog en del av min personlighet, som jag inte kan göra så mycket åt. Men jag ska försöka komma ihåg att njuta när det är bra, inte oroa mig för att det kan bli dåligt framöver. Och skulle det bli dåligt så går ju livet vidare tillslut ändå, det blir bättre, även om det skiter sig. Men just nu, den 18 september 2017, är det faktiskt rätt så fantastiskt och det ska jag banne mig njuta av.
torsdag 14 september 2017
Vemod
Fick en fribiljett till bio och filmen "The big sick" av en kollega. En romantisk komedi som var både romantisk och rolig men också sorglig. Efteråt kände jag ett enormt vemod. Cyklade hem ensam i regnet, klockan var inte mer än strax efter åtta på kvällen men det var redan mörkt. Visste att hemma skulle det vara lika mörkt och ensamt, ingen som väntade på mig eller som jag kunde berätta om filmen för.
Vill så gärna bli kär och få ha den där personen som är hemma i lägenheten och väntar på mig. Någon att berätta om mina dagar och tankar för. Har så enormt mycket tankar hela tiden, som skriker efter att få komma ur min hjärna och bli berättade. Känns ibland som om jag inte har någon som lyssnar. Vet att det inte är sant egentligen, för jag har fantastiska vänner som jag ofta pratar hål i huvudet på, men ibland känns det inte som att det är samma sak. Vill ha den där speciella personen, som jag kanske inte ens behöver berätta något för, men som ändå kan se på mig att jag är ledsen och lite deppig. Som orkar lyssna på alla mina tankar, som låter mig bara babbla på när jag behöver det, men som också kan prata tillbaka, berätta om alla sina tankar för mig. Någon att dela den helt vanliga regniga mörka vardagen med. Finns inget jag önskar mig mer.
Vill så gärna bli kär och få ha den där personen som är hemma i lägenheten och väntar på mig. Någon att berätta om mina dagar och tankar för. Har så enormt mycket tankar hela tiden, som skriker efter att få komma ur min hjärna och bli berättade. Känns ibland som om jag inte har någon som lyssnar. Vet att det inte är sant egentligen, för jag har fantastiska vänner som jag ofta pratar hål i huvudet på, men ibland känns det inte som att det är samma sak. Vill ha den där speciella personen, som jag kanske inte ens behöver berätta något för, men som ändå kan se på mig att jag är ledsen och lite deppig. Som orkar lyssna på alla mina tankar, som låter mig bara babbla på när jag behöver det, men som också kan prata tillbaka, berätta om alla sina tankar för mig. Någon att dela den helt vanliga regniga mörka vardagen med. Finns inget jag önskar mig mer.
måndag 11 september 2017
Tröttnat eller bara lugn?
Är inte alls nojig eller orolig för J längre, men har svårt att avgöra om det är för att jag är lugn och cool eller om jag helt enkelt börjat tröttna... Tror att min go-to-tanke är att det är för att jag tröttnar, att jag tappar intresset när någon inte hör av sig så mycket, inte bekräftar mig mellan träffarna.
Försöker känna efter hur det skulle kännas om vi aldrig skulle ses igen men det är svårt att föreställa sig i och med att vi ju ändå har kontakt nu och har sagt att vi ska ses. I och för sig brukar det ju inte stoppa mig från att konstant inbilla mig att killen inte vill ses i vanliga fall, så jag kanske ändå är mer cool just nu?
Det som är viktigt nu är nog ändå att jag kämpar emot mitt lite uttråkade tillstånd och vågar höra av mig och styra upp nästa träff, för dröjer det alltför lång tid med halvhjärtad kontakt så kommer jag tröttna förr eller senare, så pass bra känner jag mig själv. Och det vill jag ju inte, inser jag, så det är väl också någon slags bekräftelse på att jag faktiskt vill fortsätta träffa honom. Suck, överanalyserande deluxe. Måste bara låta tiden gå och se vad som händer.
Försöker känna efter hur det skulle kännas om vi aldrig skulle ses igen men det är svårt att föreställa sig i och med att vi ju ändå har kontakt nu och har sagt att vi ska ses. I och för sig brukar det ju inte stoppa mig från att konstant inbilla mig att killen inte vill ses i vanliga fall, så jag kanske ändå är mer cool just nu?
Det som är viktigt nu är nog ändå att jag kämpar emot mitt lite uttråkade tillstånd och vågar höra av mig och styra upp nästa träff, för dröjer det alltför lång tid med halvhjärtad kontakt så kommer jag tröttna förr eller senare, så pass bra känner jag mig själv. Och det vill jag ju inte, inser jag, så det är väl också någon slags bekräftelse på att jag faktiskt vill fortsätta träffa honom. Suck, överanalyserande deluxe. Måste bara låta tiden gå och se vad som händer.
fredag 8 september 2017
Den glada updaten som lovat
Det blev bra igår. Får återigen bevis på att det från hans håll inte finns någon baktanke med att han inte hör av sig så ofta, han tänker nog inte ens på att det är så. Jag skämtade någon gång om att han är seg på att svara på sms och han såg jätteförvirrad ut haha.
Så på det stora hela en bra kväll, kanske att jag kände mig lite stel dock. Tappar liksom lite av mitt självförtroende, vågar inte vara för på och det känns som att det tar ett tag innan jag tinar upp och återgår till hur det var sist vi sågs. Gjorde inget speciellt egentligen, vi lagade middag och bakade på J:s initiativ en cheesecake. Tog hela kvällen och då hann det ändå bli så sent innan den var klar att jag var helt slut och inte orkade vara upp längre haha. Så vi åt varsin bit till frukost i morse istället, det vart ju helt okej det också.
På ett sätt är det väldigt avslappnat när vi umgås, vi skämtar mycket, retas lite, konversationen löper på. Samtidigt känner jag att jag fortfarande spelar en roll ganska mycket. Är en lite gladare, trevligare och mer positiv person än vad jag ärligt kan säga att jag är på riktigt. Men samtidigt är det väl så det är när man dejtar? Man visar ju inte direkt sina sämsta sidor på en gång.
Men på något vis bidrar det nog till den lite pockande oron jag har i bakhuvudet att vi inte lär känna varandra tillräckligt bra. Vad nu det skulle innebära. Jag inser ju att det här är helt och hållet i mitt huvud, det finns ingen tidsgräns som vi riskerar att överskrida eller något rätt och enda sätt att lära känna och börja tycka om någon. Måste tänka bort hur det varit tidigare, där jag ofta blivit störtförälskad och allt har varit väldigt intensivt och snabbt - men sen också skitit sig totalt. Det är bra att det är annorlunda denna gång, det tror jag ändå.
I helgen fyller jag år och ska ha en massa kompisar över så nu är det istället jag som är busy medan J inte har så mycket planer. Får se om det påverkar något i vår dynamik.
Så på det stora hela en bra kväll, kanske att jag kände mig lite stel dock. Tappar liksom lite av mitt självförtroende, vågar inte vara för på och det känns som att det tar ett tag innan jag tinar upp och återgår till hur det var sist vi sågs. Gjorde inget speciellt egentligen, vi lagade middag och bakade på J:s initiativ en cheesecake. Tog hela kvällen och då hann det ändå bli så sent innan den var klar att jag var helt slut och inte orkade vara upp längre haha. Så vi åt varsin bit till frukost i morse istället, det vart ju helt okej det också.
På ett sätt är det väldigt avslappnat när vi umgås, vi skämtar mycket, retas lite, konversationen löper på. Samtidigt känner jag att jag fortfarande spelar en roll ganska mycket. Är en lite gladare, trevligare och mer positiv person än vad jag ärligt kan säga att jag är på riktigt. Men samtidigt är det väl så det är när man dejtar? Man visar ju inte direkt sina sämsta sidor på en gång.
Men på något vis bidrar det nog till den lite pockande oron jag har i bakhuvudet att vi inte lär känna varandra tillräckligt bra. Vad nu det skulle innebära. Jag inser ju att det här är helt och hållet i mitt huvud, det finns ingen tidsgräns som vi riskerar att överskrida eller något rätt och enda sätt att lära känna och börja tycka om någon. Måste tänka bort hur det varit tidigare, där jag ofta blivit störtförälskad och allt har varit väldigt intensivt och snabbt - men sen också skitit sig totalt. Det är bra att det är annorlunda denna gång, det tror jag ändå.
I helgen fyller jag år och ska ha en massa kompisar över så nu är det istället jag som är busy medan J inte har så mycket planer. Får se om det påverkar något i vår dynamik.
torsdag 7 september 2017
Lättköpt
Kan inte riktigt fatta att jag börjar ha lite besök på bloggen nu och till och med fått min första kommentar. Lite spännande är det ju, även om jag mest tänker att jag skriver för mig själv :)
Har velat skriva här ett bra tag men har verkligen inte hittat tiden. Varit fullt upp på jobbet, dels det dagliga arbetet men sen också förhandlingarna med chefen och HR om ev. löneökning och nytt uppdrag. Tog till sist beslut i måndags att stanna i min nuvarande tjänst, det är något som inte känts rätt i magen med den nya tjänsten och jag insåg att jag inte kände mig färdig med det jag gör idag. Det var främst lönen som lockade med nya stället, det insåg jag efter mycket funderande i helgen. Är väl inte helnöjd med kompromissen som blev i gamla tjänsten, mycket som är mest muntliga löften men det går inte att förhandla när det sitter HR-människor och styr med järnhand för att hålla alla i samma yrkeskategori på exakt samma lönespann. Men lite ökning i alla fall och redan framsteg i det projektet jag hoppas få ett nytt uppdrag inom, redan nästa vecka ska jag på ett ledningsmöte för chefer och presentera rapporten jag skrivit. Kul men väääldigt nervöst, måste göra bra ifrån mig.
Hur som helst, på det stora hela känns det bra med jobbvalet och framförallt skönt att beslutet är taget. Speciellt efter att jag ringde nya stället för att tacka nej och kopplades till en helt annat person. Visade sig att chefen som intervjuade mig och som skulle blivit närmsta chefen i jobbet slutat i fredags! Utan ett ord till mig under varken intervjun eller förhandlingen efteråt. Pratade med henne senast på onsdagen liksom... så skumt, men då kände jag verkligen att jag tagit rätt beslut åtminstone.
Lättköpt skrev jag i rubriken, med J som tanke men det hade ju kunnat passa in på jobbet också inser jag nu. Men nej, det är som sagt J som jag syftar på. Har varit rätt trött på honom de senaste dagarna. Inte på något han gjort eller sagt utan snarare avsaknaden av det. Han är så fruktansvärt seg på att höra av sig. Det är liksom mer regel än undantag att det tar 10-15 timmar för honom att svara på ett sms. På hela denna vecka har vi på skickat typ 6 sms emellan oss (torsdag idag). Och trista sms dessutom, mest i stil med "jag är busy måndag, men kan ses torsdag". När jag dejtar någon brukar jag oftast smsa ganska mycket, berätta om vad som händer, få veta vad den personen hittar på och sakta men säkert bli mer och mer bekväma med varandra och helt enkelt lära känna den personen bättre. Det känns inte alls som att det blir så med J. Jag vet att jag är otålig och att jag kanske har ett tempo som är högre än andras och bla bla bla men jag vet också hur jag fungerar och hur snabbt jag kan tappa intresset när inget händer. Jag har inte varit så orolig denna vecka, inte nojat över att han inte skulle tycka om mig längre men däremot känt mig mer och mer tveksam till om jag vill fortsätta träffa honom. Jag tröttnar helt enkelt...
Vi ska faktiskt träffas idag (jag borde verkligen sluta skriva på detta och istället cykla hem och möta honom) men just nu är jag rätt opeppad alltså. Hoppas och tror samtidigt att det blir bättre när vi ses, det blir ju ofta det. Han svarade faktiskt rätt snabbt när jag väl smsade idag (skrev vid 14 trots att han smsade igår kväll, inte för att hämnas eller för att spela svår men för att jag helt enkelt inte kände någon intresse av att höra av mig) och frågade om han ska sova över ikväll. Och genast känns allt lite bättre, så lättköpt är jag alltså haha. Löfte om att få dela säng med en snygg man och jag förlåter allt! Jaja, värre laster kan man väl ha.
Nu måste jag verkligen cykla hem! Förhoppningsvis glad update imorgon!
Har velat skriva här ett bra tag men har verkligen inte hittat tiden. Varit fullt upp på jobbet, dels det dagliga arbetet men sen också förhandlingarna med chefen och HR om ev. löneökning och nytt uppdrag. Tog till sist beslut i måndags att stanna i min nuvarande tjänst, det är något som inte känts rätt i magen med den nya tjänsten och jag insåg att jag inte kände mig färdig med det jag gör idag. Det var främst lönen som lockade med nya stället, det insåg jag efter mycket funderande i helgen. Är väl inte helnöjd med kompromissen som blev i gamla tjänsten, mycket som är mest muntliga löften men det går inte att förhandla när det sitter HR-människor och styr med järnhand för att hålla alla i samma yrkeskategori på exakt samma lönespann. Men lite ökning i alla fall och redan framsteg i det projektet jag hoppas få ett nytt uppdrag inom, redan nästa vecka ska jag på ett ledningsmöte för chefer och presentera rapporten jag skrivit. Kul men väääldigt nervöst, måste göra bra ifrån mig.
Hur som helst, på det stora hela känns det bra med jobbvalet och framförallt skönt att beslutet är taget. Speciellt efter att jag ringde nya stället för att tacka nej och kopplades till en helt annat person. Visade sig att chefen som intervjuade mig och som skulle blivit närmsta chefen i jobbet slutat i fredags! Utan ett ord till mig under varken intervjun eller förhandlingen efteråt. Pratade med henne senast på onsdagen liksom... så skumt, men då kände jag verkligen att jag tagit rätt beslut åtminstone.
Lättköpt skrev jag i rubriken, med J som tanke men det hade ju kunnat passa in på jobbet också inser jag nu. Men nej, det är som sagt J som jag syftar på. Har varit rätt trött på honom de senaste dagarna. Inte på något han gjort eller sagt utan snarare avsaknaden av det. Han är så fruktansvärt seg på att höra av sig. Det är liksom mer regel än undantag att det tar 10-15 timmar för honom att svara på ett sms. På hela denna vecka har vi på skickat typ 6 sms emellan oss (torsdag idag). Och trista sms dessutom, mest i stil med "jag är busy måndag, men kan ses torsdag". När jag dejtar någon brukar jag oftast smsa ganska mycket, berätta om vad som händer, få veta vad den personen hittar på och sakta men säkert bli mer och mer bekväma med varandra och helt enkelt lära känna den personen bättre. Det känns inte alls som att det blir så med J. Jag vet att jag är otålig och att jag kanske har ett tempo som är högre än andras och bla bla bla men jag vet också hur jag fungerar och hur snabbt jag kan tappa intresset när inget händer. Jag har inte varit så orolig denna vecka, inte nojat över att han inte skulle tycka om mig längre men däremot känt mig mer och mer tveksam till om jag vill fortsätta träffa honom. Jag tröttnar helt enkelt...
Vi ska faktiskt träffas idag (jag borde verkligen sluta skriva på detta och istället cykla hem och möta honom) men just nu är jag rätt opeppad alltså. Hoppas och tror samtidigt att det blir bättre när vi ses, det blir ju ofta det. Han svarade faktiskt rätt snabbt när jag väl smsade idag (skrev vid 14 trots att han smsade igår kväll, inte för att hämnas eller för att spela svår men för att jag helt enkelt inte kände någon intresse av att höra av mig) och frågade om han ska sova över ikväll. Och genast känns allt lite bättre, så lättköpt är jag alltså haha. Löfte om att få dela säng med en snygg man och jag förlåter allt! Jaja, värre laster kan man väl ha.
Nu måste jag verkligen cykla hem! Förhoppningsvis glad update imorgon!
fredag 1 september 2017
Bytt ett nojande mot ett annat
Är kolugn vad gäller J. Vi har inte skickat mer än något enstaka sms men det känns inte alls oroande, minns den underbara kvällen vi hade och känner mig så lugn så lugn. Förmodligen beror det väl dock på att jag istället nojar ihjäl mig över min jobbsituation...
Har fått ett erbjudande från det nya stället som är bra. Väldigt bra. Mycket bättre än vad jag trodde, en löneökning på 6200 kr jämfört med min lön nu. Som landstingsanställd känns det som enorma pengar... jag var ju egentligen ganska inne på att stanna på mitt nuvarande jobb, med löfte om nytt utvecklingsuppdrag, men nu känner jag mig förvirrad. Har inte sett mig som någon pengagalen typ men kan samtidigt inte föreställa mig att tacka nej till ett sånt erbjudande.
Förhandlar med nuvarande jobbet för att se om de kan erbjuda nått i kompensation, väntar på besked från chefer högre upp. Drömmer mardrömmar om att jag förlorar båda jobben för att jag förhalar så mycket. Inser ju att det är en lyxsituation, oavsett vad som händer så innebär det någon slags löneökning och på sikt mer utmanande arbetsuppgifter men jag tycker ändå det är jobbigt att inte veta vilket alternativ det kommer bli. Är också orolig för att jag ska välja fel, att jag kommer ångra mig. Att det ska vara så svårt...
Har fått ett erbjudande från det nya stället som är bra. Väldigt bra. Mycket bättre än vad jag trodde, en löneökning på 6200 kr jämfört med min lön nu. Som landstingsanställd känns det som enorma pengar... jag var ju egentligen ganska inne på att stanna på mitt nuvarande jobb, med löfte om nytt utvecklingsuppdrag, men nu känner jag mig förvirrad. Har inte sett mig som någon pengagalen typ men kan samtidigt inte föreställa mig att tacka nej till ett sånt erbjudande.
Förhandlar med nuvarande jobbet för att se om de kan erbjuda nått i kompensation, väntar på besked från chefer högre upp. Drömmer mardrömmar om att jag förlorar båda jobben för att jag förhalar så mycket. Inser ju att det är en lyxsituation, oavsett vad som händer så innebär det någon slags löneökning och på sikt mer utmanande arbetsuppgifter men jag tycker ändå det är jobbigt att inte veta vilket alternativ det kommer bli. Är också orolig för att jag ska välja fel, att jag kommer ångra mig. Att det ska vara så svårt...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)