Tillbaka i min stad efter julfirande med familjen och släkten nere i södra Sverige. Gick över förväntan, vi brukar normalt bråka mycket men detta år var det lugnt. Rätt långtråkigt dock och jag längtar hela tiden efter att få komma hem till mig själv igen. Är inte speciellt nära min familj och de visar noll intresse för mig eller mitt liv vilket blir tärande tillslut. Önskar jag hade kunnat prata med J om det men vi har inte kunnat höras så mycket på grund av att vi båda varit iväg och inte haft någon möjlighet att prata ostört.
Men nu är jag hemma och jag älskar att få gå runt i min lägenhet och bara smådona, kunna åka ner på stan och träffa en kompis om jag känner för det, laga min egna mat och så vidare. Imorgon ska jag äntligen träffa J igen, har gått över en vecka sedan vi var ute och firade lilla julafton i hans stad. Vi drack drinkar och åt street food på en bra restaurang, följt av julklappsbyte hemma hos honom. Var på bra humör och blev ganska tipsy så pratade nog hål i huvudet på J men det är så härligt. Är så mycket mer avslappnad och får verkligen energi av att umgås med honom nu.
Vi ska fira nyår på olika håll men har pratat lite löst om att ses efter 12-slaget istället, vilket säkert kommer kännas som en mindre bra idé när man sitter där på tåget med en massa fulla människor klockan 3 på natten, men samtidigt vore det mysigt att vakna upp och vara trött och bakis tillsammans med honom istället för ensam. Märker att det är det enda jag vill just nu, vara med honom. Tänk att 2017 skulle sluta så, det trodde jag aldrig.
Gott nytt år på er alla! Vi hörs igen 2018.
fredag 29 december 2017
tisdag 19 december 2017
Tankar om bloggen
Det känns konstigt vad den här bloggen utvecklats till. Jag tänkte att det skulle vara en plats där jag kunde skriva om alla konstiga dejter, fråga mig om det egentligen finns några normala killar kvar där ute, dela med mig av mitt singelliv. Men så har ju J blivit en del av mitt liv som (peppar peppar) verkar bli kvar och det är inte alls lika lätt att skriva om det bra som om det dåliga.
Istället skriver jag en massa om mitt jobb, vilket jag inte alls tänkt mig från början, men i och med att mycket har hänt under hösten har jag haft ett behov av att få skriva av mig. Just nu är det kämpigt, igår hade jag ett möte med mina gamla kollegor där de flesta är positiva och visar förståelse för den förändring som sker men där några motsätter sig precis allting. Jag försöker lyssna på dem, konkretisera upp vad som bekymrar dem men upplever att det blir helt orimliga krav och vid flera tillfällen mer försök att "sätta dit mig" än att faktiskt på riktigt lyfta eventuella svårigheter. Kunde inte tänka på något annat efter jag kom hem från jobbet igår, trots försök att distrahera mig med både brödbak och träning. Tankarna snurrade vilt, jag kände oro i magen och kunde inte sova förrän jag tagit en sömntablett. Även idag på jobbet har det varit jobbigt, jag funderar kring om jag kommer klara den nya rollen om gruppen fortsätter motarbeta mig och om det kommer fortsätta påverka mig såhär mycket privat. Blir less på mig själv att jag inte bara kan släppa det, tänka på att det faktiskt bara är två eller tre personer som låter väldigt mycket och att resterande grupp på 20 personer är positiva eller i alla fall neutrala.
Försöker tänka nu att jag ska använda situationen till något positivt. Det ger mig ju faktiskt en möjlighet att se hur J fungerar när jag mår dåligt. Finns han där då? Än så länge har jag mest berättat om jobbet på ett "roligt" sätt, drivit med mig själv och gruppen. Inte riktigt vågat erkänna att det faktiskt får mig att må dåligt just nu.
Jag har fått kommentarer både här på bloggen och i verkliga livet varför vi inte bara säger att vi är ihop, när vi ju beter oss precis som ett par. Men det är nog just detta som för mig gör att jag inte riktigt vågar, jag vill veta att jag verkligen kan lita på J. Att han finns kvar där även när det stormar. När vi hade snacket och sa att vi inte var ihop än hade det bara gått några veckor av att jag kände mig lite säkrare på honom, innan dess var jag fortfarande velig säkert varannan gång när vi sågs. Nu har det gått mer tid och jag känner mig säkrare och säkrare för varje dag samtidigt som jag behöver våga öppna upp mig mer för att kunna tro på att han finns där även i framtiden.
Ja, så får det bli. Ska använda julhelgen både till att vila upp míg och släppa jobbet under en period, men också komma närmare J och våga öppna upp mig mer för honom. Vem vet, kanske blir det då tillslut helt självklart att vi ska vara ihop.
Istället skriver jag en massa om mitt jobb, vilket jag inte alls tänkt mig från början, men i och med att mycket har hänt under hösten har jag haft ett behov av att få skriva av mig. Just nu är det kämpigt, igår hade jag ett möte med mina gamla kollegor där de flesta är positiva och visar förståelse för den förändring som sker men där några motsätter sig precis allting. Jag försöker lyssna på dem, konkretisera upp vad som bekymrar dem men upplever att det blir helt orimliga krav och vid flera tillfällen mer försök att "sätta dit mig" än att faktiskt på riktigt lyfta eventuella svårigheter. Kunde inte tänka på något annat efter jag kom hem från jobbet igår, trots försök att distrahera mig med både brödbak och träning. Tankarna snurrade vilt, jag kände oro i magen och kunde inte sova förrän jag tagit en sömntablett. Även idag på jobbet har det varit jobbigt, jag funderar kring om jag kommer klara den nya rollen om gruppen fortsätter motarbeta mig och om det kommer fortsätta påverka mig såhär mycket privat. Blir less på mig själv att jag inte bara kan släppa det, tänka på att det faktiskt bara är två eller tre personer som låter väldigt mycket och att resterande grupp på 20 personer är positiva eller i alla fall neutrala.
Försöker tänka nu att jag ska använda situationen till något positivt. Det ger mig ju faktiskt en möjlighet att se hur J fungerar när jag mår dåligt. Finns han där då? Än så länge har jag mest berättat om jobbet på ett "roligt" sätt, drivit med mig själv och gruppen. Inte riktigt vågat erkänna att det faktiskt får mig att må dåligt just nu.
Jag har fått kommentarer både här på bloggen och i verkliga livet varför vi inte bara säger att vi är ihop, när vi ju beter oss precis som ett par. Men det är nog just detta som för mig gör att jag inte riktigt vågar, jag vill veta att jag verkligen kan lita på J. Att han finns kvar där även när det stormar. När vi hade snacket och sa att vi inte var ihop än hade det bara gått några veckor av att jag kände mig lite säkrare på honom, innan dess var jag fortfarande velig säkert varannan gång när vi sågs. Nu har det gått mer tid och jag känner mig säkrare och säkrare för varje dag samtidigt som jag behöver våga öppna upp mig mer för att kunna tro på att han finns där även i framtiden.
Ja, så får det bli. Ska använda julhelgen både till att vila upp míg och släppa jobbet under en period, men också komma närmare J och våga öppna upp mig mer för honom. Vem vet, kanske blir det då tillslut helt självklart att vi ska vara ihop.
onsdag 13 december 2017
Det där med att vara nöjd
Förra veckan mejlades så till slut infon om mitt nya uppdrag ut till chefer och till kollegor som berörs så nu behöver jag inte smussla längre. Trodde jag skulle vara beredd på att reaktionerna skulle vara blandade men var ändå jobbigt när ifrågasättande mejl började komma. Även om det bara är enstaka personer så blir det de som syns och hörs och det är också svårt att bemöta. Det frågas om varför cheferna inte informerat tidigare om att rollen skulle tillsättas och hur rekryteringen gått till (underförstått varför någon "offentlig" rekrytering inte gjorts). Det är ju något som man får fråga cheferna om i så fall, jag blev erbjuden uppdraget efter att jag initierat och genomfört ett projekt på samma tema och jag tänker inte skämmas för det.
Skrev stycket över i måndags, tror jag hade en tanke att knyta ihop det med J och mig och hur svårt jag har att känna mig nöjd. För då hade jag något litet minitvivel i mig igen, trots en mysig helg med J. Kan inte sätta fingret på vad det är som gör mig så osäker, men märker att det ofta är kopplat till mitt egna humör och sinnestämning. I söndags var jag seg och trött, hängde hemma hos J och kollade på serier till sen eftermiddag och gjorde liksom inget med dagen. Känner mig lätt misslyckad såna dagar, trots att jag vet att jag behöver den återhämtningen och vilan för att orka med mer energiska vardagar. Hur som helst blir det att jag då förknippar den känslan av otillräcklighet med J, och börjar tänka det gamla vanliga om vi verkligen passar ihop eller inte, om det inte ska vara mer känslor än så här. Igår möttes vi upp efter att jag varit på julbord med jobbet och jag var på strålande humör. Hånglade i soffan och somnade tätt ihop för att i morse gå upp tidigt och åka till Luciafirande i stans största kyrka och sen frukost ihop på mitt favoritcafé. Så mysigt och nu är det svårt att minnas varför jag kände tvivel, för allt känns ju bra. Känns som att jag upprepar mig kring det här hela tiden och det är tröttsamt att jag fastnar i samma mönster av tvivel och osäkerhet trots att jag ju vet att allt egentligen är bra. För en gångs skulle är det riktigt bra både med kärleken och med jobbet så varför kan jag inte bara vara nöjd?
Skrev stycket över i måndags, tror jag hade en tanke att knyta ihop det med J och mig och hur svårt jag har att känna mig nöjd. För då hade jag något litet minitvivel i mig igen, trots en mysig helg med J. Kan inte sätta fingret på vad det är som gör mig så osäker, men märker att det ofta är kopplat till mitt egna humör och sinnestämning. I söndags var jag seg och trött, hängde hemma hos J och kollade på serier till sen eftermiddag och gjorde liksom inget med dagen. Känner mig lätt misslyckad såna dagar, trots att jag vet att jag behöver den återhämtningen och vilan för att orka med mer energiska vardagar. Hur som helst blir det att jag då förknippar den känslan av otillräcklighet med J, och börjar tänka det gamla vanliga om vi verkligen passar ihop eller inte, om det inte ska vara mer känslor än så här. Igår möttes vi upp efter att jag varit på julbord med jobbet och jag var på strålande humör. Hånglade i soffan och somnade tätt ihop för att i morse gå upp tidigt och åka till Luciafirande i stans största kyrka och sen frukost ihop på mitt favoritcafé. Så mysigt och nu är det svårt att minnas varför jag kände tvivel, för allt känns ju bra. Känns som att jag upprepar mig kring det här hela tiden och det är tröttsamt att jag fastnar i samma mönster av tvivel och osäkerhet trots att jag ju vet att allt egentligen är bra. För en gångs skulle är det riktigt bra både med kärleken och med jobbet så varför kan jag inte bara vara nöjd?
tisdag 5 december 2017
Ett steg bakåt, två steg framåt
Det var sådär tajming att ha seriöst snack med J på söndagskvällen och sen resa bort resten av veckan. Har varit i Stockholm, först på utbildning med jobbet, och sen stannat kvar för att umgås med vänner. Haft riktigt bra dagar, ätit god mat, varit på roliga fester, shoppat en ny underbar vinterkappa. Allt har varit bra och i efterhand är det lätt att även säga att jag hanterat oron bra.
För det går inte att komma ifrån att oron ploppar upp med jämna mellanrum. Så fort det går lång tid utan ett sms eller när jag tycker J är kortare i tonen än vanligt (hur jag nu kan avgöra det i sms-form...) så kommer det tankar om att jahapp nu har han tröttnat. Jag känner mig helt övertygad om att han snart kommer meddela att han aldrig vill träffa mig igen och känner mig nedstämd trots att jag egentligen har en rolig dag framför mig. Men jag har kämpat på och fokuserat på mitt egna beteende. Även om jag varit osäker och haft en irriterande röst som inombords hävdat att J tröttnat på mig har jag fortsatt skicka sms i gullig ton och visat honom att jag tänker på honom och saknar honom. Och efter någon timme eller två så har det kommit svar från honom, som inte alls handlar om att han inte vill ses längre utan att han gör ditt och datt och frågar hur jag har det.
På söndagen åker jag hemåt igen men hoppar av tåget i J:s stad istället för min egna och när vi ses är allt så himla bra. Han pussar och kramar på mig, fixar pizza och glass till mig som är bakfull och allt känns underbart. Blir pirrig inombords nu när jag skriver detta inlägg och tänker på honom. Bara att inse att jag definitivt börjat falla för J. Om jag ändå vetat det mitt i den värsta osäkerheten i början av hösten men det är väl så livet är, fyllt av osäkerhet och tvivel men också väldigt många fina stunder.
För det går inte att komma ifrån att oron ploppar upp med jämna mellanrum. Så fort det går lång tid utan ett sms eller när jag tycker J är kortare i tonen än vanligt (hur jag nu kan avgöra det i sms-form...) så kommer det tankar om att jahapp nu har han tröttnat. Jag känner mig helt övertygad om att han snart kommer meddela att han aldrig vill träffa mig igen och känner mig nedstämd trots att jag egentligen har en rolig dag framför mig. Men jag har kämpat på och fokuserat på mitt egna beteende. Även om jag varit osäker och haft en irriterande röst som inombords hävdat att J tröttnat på mig har jag fortsatt skicka sms i gullig ton och visat honom att jag tänker på honom och saknar honom. Och efter någon timme eller två så har det kommit svar från honom, som inte alls handlar om att han inte vill ses längre utan att han gör ditt och datt och frågar hur jag har det.
På söndagen åker jag hemåt igen men hoppar av tåget i J:s stad istället för min egna och när vi ses är allt så himla bra. Han pussar och kramar på mig, fixar pizza och glass till mig som är bakfull och allt känns underbart. Blir pirrig inombords nu när jag skriver detta inlägg och tänker på honom. Bara att inse att jag definitivt börjat falla för J. Om jag ändå vetat det mitt i den värsta osäkerheten i början av hösten men det är väl så livet är, fyllt av osäkerhet och tvivel men också väldigt många fina stunder.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)