fredag 27 oktober 2017

Hoppet är det sista som överger

Stod i badrummet igår och blåste håret efter en dusch och ältade återigen samma tankar kring om det är rätt eller inte att fortsätta träffa J. Har fastnat helt i samma loop där jag hakar upp mig på att jag inte känner mig himlastormande förälskad men där jag ändå har svårt att tänka mig att avbryta kontakten. Så istället velar jag fram och tillbaka och blir bara mer och mer less. Helt värdelöst.

Kom tillslut tillbaka till tankarna om att det enda jag kan påverka är mig själv och att jag därför ska fokusera på mitt egna beteende. Inte sitta och vänta på att en kille ska höra av sig utan höra av mig själv om det är det jag vill. Och som i det här fallet, visa J med handling att jag vill höras lite mer, att jag vill ha kontakt mellan dagarna vi ses. Så jag ringde honom för första gången, tänkte att det får gå åt helvete, då är ju det ett svar i sig också. Men det gick inte åt helvete. Det gick faktiskt så himla mycket över förväntan, vi pratade och skrattade och J både ställde frågor och berättade saker spontant. Somnade glad och har varit glad hela dagen idag och direkt känner jag att jo, det kan nog faktiskt finnas ett litet pirr där ändå. Kanske har jag haft svårt att känna det på sistone, för att jag stressat så mycket över att jag inte har kontroll och över att jag inte vet exakt hur det ska gå?

Hoppas verkligen det, för vilken härlig känsla det är, även detta lilla småpirrande.

måndag 23 oktober 2017

Ingen ro i kroppen

Har tänkt skriva flera gånger de senaste dagarna men hittar aldrig orken. Det är så mycket jag vill berätta om, samtidigt som det känns som att inget viktigt alls har skett.

Höstdeppen, eller snarare hösttröttheten, kommer och går. Idag var första dagen jag tog bussen istället för att cykla till jobbet så nu går det inte att backa. Hösten är definitivt här och snart kommer vintern. Jag avskyr det, men försöker tänka på tända ljus, läsa bok under varma filtar och krispiga promenader i snön,  som ändå kan vara mysigt. Lite ljusglimtar finns det också trots allt. Jag har bokat en resa till Thailand med mamma i januari och bara vetskapen om att vi ska dit gör att det känns lite lättare att stå ut med allt det mörka och kalla. Har också planer på kompishelg i Stockholm och födelsedagsfirande för vänner här i hemstaden som jag ser framemot.

Och så är det J. På ett sätt ger han mig också ljusglimtar i höstmörkret, det är lyxigt att veta att jag nästan alltid har någon att umgås med på  helgerna. Att det finns någon som tycker det är mysigt att  vara hemma med mig, se på serier, laga mat, gå på brunch på stan, bara umgås. Samtidigt är det ångestfyllt eftersom jag är så himla osäker på vad vi har, vad jag egentligen tycker om honom. Mer och mer kommer tankar kring att jag nog mer gillar idén om oss, att vi passar ihop på pappret, att han är en snäll, bra kille som jag borde gilla men att det nog egentligen inte funkar i verkligheten. Det finns ju inte riktigt den där glöden.

Men så är det fortfarande känslan som jag har så svårt att sätta ord på, som handlar om att det känns som att jag inte känner honom, inte på riktigt. Vi har det mysigt när vi ses men där emellan är kontakten inte särskilt stor och då hinner jag bli osäker. Har märkt att det påverkar mig när vi sen ses också, jag är stel och lite obekväm och det känns som att det tar en dag för mig att värma upp igen. Och då är det ju oftast dags att säga hej då, och så börjar det om igen.

I helgen tog jag mod till mig och pratade med honom om att jag behöver mer, att jag hinner bli osäker och stel när veckan går utan att vi har speciellt mycket kontakt och att jag känner att jag inte riktigt får lära känna honom. Att det är tråkigt när han så sällan berättar saker spontant för mig och att det känns som att det alltid är jag som får ställa frågor och hålla igång konversationerna. Det blev ett fint samtal och jag tror att han förstod vad jag menade. Han öppnade upp sig kring att han är ovan att dela med sig av sina tankar, egentligen inte gör det med någon, men att han gillade med mig att jag kan babbla på om en egentligen rätt alldaglig och trist sak och ändå få det att vara intressant och att han förstod att jag ville ha detsamma av honom. Resten av helgen var han bortrest men smsade en massa, så det märks att han inte bara lyssnar utan att han också aktivt gör förändringar, vill bättra sig. Så hur ska jag kunna tacka nej till det, ta beslutet att det inte fungerar?

Istället försöker jag ignorera rösten i huvudet som säger detta fungerar inte och hoppas att det fortfarande kan växa fram något mer. Känslan av att jag, eller vi, inte har försökt tillräckligt ännu, inte känner varandra fullt ut ännu finns också där. Och där i hoppet att det kanske blir bättre om han öppnar upp sig mer, om vi pratar oftare, om jag inte känner mig stel och obekväm när vi ses utan in the mood på en gång. Helt enkelt att det kan bli bra, trots att det inte känns bäst just nu.

torsdag 12 oktober 2017

Höstdepp

Jag är så fruktansvärt trött. Vill gå i ide och sova tills våren kommer igen. Kombinerat med att jag känner mig deppig och less är det kämpigt just nu. Är nog många som känner så här nu när hösten kommit med full styrka och jag har fått påminna mig själv flera gånger att jag alltid brukar känna mig otroligt deppig på hösten - och att det går över.

I deppigheten blir det lätt att jag inbillar mig att något är fel i livet, att något fattas (mer än vanligt alltså). Jag vill flytta utomlands, börja studera igen, träffa nya vänner. Tänker att jag nog blivit en väldigt trist person. Jag som aldrig bodde på samma plats, flyttade runt i både Sverige och utomlands, som aldrig var rädd att kasta mig ut i det okända har nu plötsligt bott i samma lägenhet i fyra år!

Påminner mig själv om att jag ju gjort det för att jag i grund och botten trivts här. Kanske inte varje dag, hela tiden, men på det stora hela. Det betyder inte att jag är en trist person, jag är fortfarande en som reser mycket och upplever nya saker och utvecklas. Just nu mer än någonsin på jobbet och då är det okej att jag inte längre vill ta tjänstledig och bo i Australien och plocka frukt i sex månader. Och samtidigt, om den tanken inte har släppt nästa vecka eller nästa månad eller nästa år, då kan jag fortfarande göra det. Möjligheten finns kvar.

måndag 9 oktober 2017

Det är någonting som skaver

Jag vet inte vad det är ännu, kan inte formulera det ens för mig själv. Jag vet inte om det är något som faktiskt är fel eller om jag bara har en dålig period. Var hemma sjuk från jobbet resten av förra veckan och är fortfarande otroligt trött. Så kanske är det bara därför eller så är det något mer som skaver med J.

Det är någonting med att jag fortfarande upplever att jag vet så lite om honom, att jag knappt känner honom egentligen. Att det inte känns som att vi kommer vidare, att vi står och stampar i något slags mellanläge. Samtidigt känner jag mig så himla orättvis för jag vet ju att han försökte ordna en mysig helg, men att jag var trött och halvsjuk och inte hade energi för någonting. Och det är nog det som gör det så jobbigt, att jag ju märker att han anstränger sig, att han vill att det ska bli bra. Att han inte bara skiter i det som de flesta killar brukar. Och jag i min hörna försöker också för det mesta, jag vill att det ska bli bra. Men vad gör man om det ändå inte räcker?

onsdag 4 oktober 2017

Den oproportionerliga oron

Kämpar emot oron just nu. Jag vet att allting egentligen är bra. Att det är i mitt huvudet det spökar. Ändå är det så svårt att inte påverkas utav tankarna.

Träffade J igår, vi bestämde i söndags när vi skiljas åt att ses igen på tisdagen eftersom vi båda är upptagna senare i veckan. Hade planerat för att laga middag och sen baka kanelbullar eftersom det är kanelbullens dag idag, och alla ursäkter att baka tillsammans är värda att ta.

Märkte redan när J kom hem till mig att han var trött och låg, han sa att det varit en jobbig dag på jobbet men ville inte utveckla mer än så. Även om vi hade de mysigt sen så blev jag nervös av att han inte verkade vara på topp, och när jag blir nervös babblar jag på och försöker underhålla och så blir jag ännu mer nervös när jag inte får så mycket gensvar.

Tankarna satte igång på allvar sen när jag fick syn på ett sms på Js mobil, när jag stängde av ett alarm för bullarna i ugnen, stod något i stil med Usch vilken jobbig dag, men lägg dig tidigt ikväll och sov ordentligt så du orkar ta nya tag imorgon och så var det en hjärtsmiley. Från en tjej. Inser att det ju bara är en kollega eller en kompis men ändå kändes det jobbigt att denna tjej fått veta vad det var som upprört honom, när han inte ville berätta något för mig. Frågade senare när vi lagt oss om något var fel eller om han bara var trött och han svarade Ja, typ, lite annat kanske. Jag frågade vadå men han svarade att han ville sova så jag kände att jag inte kunde pressa på mer, inser ju att han ska berätta för att han vill det, inte för att jag tvingar fram något. Samtidigt gör det att jag har svårt att ignorera tankarna, tänk om det är så att han inte vill träffas mer, att han tycker jag är jättejobbig, att han dejtar den andra tjejen och berättar allt för henne etc etc. Helt oproportionerligt i förhållande till vad han tidigare gjort och sagt, men det spelar liksom ingen roll.

Idag sitter jag dessutom på jobbet och mår skit, rent fysiskt. Ont i halsen och tung i hela kroppen. Ska vara med på ett sista möte men sen smita hem tidigt och vila. Tror att allting blir extra förstorat i mitt huvud för att jag inte mår helt hundra.


måndag 2 oktober 2017

När det plötsligt bara är vi

Ägnade  mitt förra inlägg åt att noja över bristen på fyrverkerier och nu känner jag mig bara fjantig, för allt känns bra igen.

I lördags tog jag tåget över till J:s stad. Då hade vi inte setts sen föregående helg och jag märkte att jag saknade honom även om det varit skönt med lite egentid. Hade också hunnit träffa en vän precis innan som peppade mig likt kommentarerna här på bloggen att våga ta det lugnt och inse att det inte kan vara känslostormande hela tiden. Så jag kände mig förväntansfull när jag satt på tåget och ännu bättre blev det när jag smsade och frågade om jag skulle ta bussen upp till honom och han svarade att han redan stod och väntade med bilen vid tågstationen. Såna små gester är så himla gulliga tycker jag, inte riktigt van vid det men uppskattar det verkligen.

Det var ett stort kulturevenemang på stan som vi vandrade runt och kikade på ett tag. Dessvärre hade vi (eller snarare J) inte tänkt på att boka bord på någon restaurang så när vi blev hungriga sprang vi runt från ställe till ställe, men allt var fullt. Kom till slut in på en bar, som J varnade för var rejält sunkig, men då var jag så hungrig att jag inte orkade bry mig längre. Väl på stället glömde de bort vår matbeställning och var otroligt sega så nästan 2 timmar hade gått när vi äntligen fick mat. Jag är inte den bästa när mat dröjer, blir så trött och låg och har svårt att tänka på annat än hur hungrig jag är. Men tiden gick ändå rätt fort och på ett sätt var det bra att det dröjde för vi fick verkligen tid att prata i stället. Det är något speciellt med att sitta på en fullsmockad bar med hög ljudvolym men ändå känna det som att det bara är vi två som är där. Och här kom J till sin rätt, han kan läsa av att jag är lite mer låg än vanligt (på grund av hungern) och då klev han fram lite mer. Han har nog aldrig pratat och berättat så mycket utan att jag behövde ställa 1000 frågor tidigare och det var så skönt. Hoppas det är hans riktiga personlighet som kommer fram mer och mer, för den gillar jag verkligen.

Tycker också om att han verkar så trygg i oss. Vid ett tillfälle kom det fram en tjej och hälsade på honom, visade sig vara hans ex bästa vän. Jag frågade om det var jobbigt att träffa henne eller jobbigt att hon sett oss men då sa han bara att Nä, det har jag lagt bakom mig och så fortsatte han att stryka mig över armen, hålla min hand och pussa på mig, utan att bry sig det minsta om i fall den bekanta tjejen såg det.

Amanda, kom nu för tusan ihåg detta nästa gång oroskänslorna kommer!

Livsstecken

Tiden flyger iväg, jag hänger inte med. Har aldrig varit med om en månad som gått så här fort. Började mitt nya jobb för en månad sen och de...