fredag 8 februari 2019

Jag lever

Vill så gärna skriva i bloggen men tiden räcker inte till, förut kunde jag hinna med att skriva ett snabbt inlägg en liten stund på jobbet men det har varit mycket på sistone. Eftersom bloggen är hemlig vill jag heller inte skriva hemma och riskera att J ser...

Samtidigt som jobbet är stressigt är jag i en svacka och känner mig så otroligt omotiverad. Den nya chefen på min arbetsplats är total katastrof och ännu fler kollegor har sagt upp sig. Sedan i somras när förra chefen slutade har totalt 14 slutat och det i en arbetsgrupp på drygt 25 personer. Det märks och det skapar så mycket oro. Ändå känns det inte som att ledningen tar det på allvar och jag ser ingen ljusning i sikte. Känner starkt att även jag måste ta mig härifrån och letar jobb för fullt. En del känns riktigt spännande och jag drömmer mig bort om spännande uppdrag, högre lön och fler semesterdagar. På samma gång är jag tveksam, vill bort från enheten där jag jobbar men vet inte om jag är beredd att förlora det extrauppdrag som jag har på 30 % på en högre nivå genom att byta arbete helt. Hur vet man vad som är rätt?

Mellan mig och J är allting bra, tack och lov. Förra veckan var vi i London fem dagar och hade det riktigt kul. Åt på häftiga restauranger, promenerade runt i solen och satt på uteserveringar med vårkänslor. Så underbart och ger hopp nu när vi är tillbaka i Sverige med snöstorm och mörker. Måtte det snart ta slut.

Det enda orosmolnet är att jag börjat förstå mer och mer att J inte riktigt trivs här i min stad, han känner sig nog lite ensam. Han har inga egna kompisar, har inte direkt klickat med någon på arbetet och verkar dessutom tycka att det är lite tråkigare än sitt gamla. Han berättade det för första gången för ett par veckor sedan och jag hamnade direkt i lösningsmode, googlade kring hur man träffar vänner som vuxen, ville att han skulle engagera sig i olika föreningar och tog initiativ till en date night så att vi kommer iväg ut på stan och inte bara sitter hemma. Men så insåg jag att jag inte kan lösa allting åt J, jag kan inte trolla fram kompisar åt honom. Måste våga ge det lite tid och låta honom hantera det i den takt han själv vill. Hoppas på att det blir bättre till våren, det händer mer i stan då och fler vill hitta på saker. Annars får vi flytta till hans stad istället, det känns inte som ett lika dåligt alternativ längre, bara jag får vara med J.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Nedräkning

Två dagar kvar tills jag går på semester och även slutar helt på jobbet som jag egentligen redan lämnat i sinnet för flera månader sen. Upps...