torsdag 14 februari 2019

Hur tänkte jag där egentligen?

Tankarna på nytt arbete, intervjuer och ansökningar tar upp hela min tid just nu. En kollega och kompis på en annan enhet är också less på sitt jobb och vi ventilerar och pratar om att det är så svårt att hitta nytt i vår stad inom vårt yrke. Jag berättar att jag snubblat över en annons från ett privat företag som tillverkar digitala lösningar för hälso- och sjukvården och som gått ut med att de behöver minst 100 nya anställda och bland annat söker efter kompetens som liknar vår. De har två roller ute där jag känner mig mest lockad av den ena men samtidigt är osäker eftersom det står att det ingår en del resande. Den andra rollen låter inte riktigt lika rolig eller utvecklande, men skulle samtidigt kunna vara en väg in på ett företag där man nog kan utvecklas och få nya uppgifter med tiden. Så jag bestämmer mig för att söka båda men vips innan jag ens hunnit skriva klart mina ansökningar har kollegan redan sökt, blivit kallad på intervju och gått på intervjun. Hon är positiv efteråt, fick ett bra intryck av företaget och ska få besked redan veckan därpå. Jag blir stressad men låter ändå mig själv ta lite mer tid och ser över mina ansökningar över helgen ytterligare en gång innan jag skickar in dem på söndagskvällen.

På måndagen blir jag kallad på intervju till det jobbet som jag sökt inom regionen där jag arbetar idag. Först är jag glad och känner mig peppad, det är en enhet som enbart arbetar med utveckling och förbättringsarbete och där jag velat ta mig in länge men när veckan fortsätter så blir jag mer och mer osäker. På tisdagen ses nämligen jag och kollegan på en utbildning och när vi pratar om jobben inser jag att jag inte fått något bekräftelsemejl på att min ansökan kommit in på den ena tjänsten, den som min kollega varit på intervju för. Jag mejlar till rekryteringsansvarige som bekräftar att nej det har inte kommit någon ansökan till den tjänsten, enbart till den andra. Jag stressar hem från utbildningen, skickar in på nytt och mejlar rekryteringsansvarige att jag är intresserad även av den tjänsten. Hon svarar trevligt nästa dag att de kommer höra av sig inom de närmsta veckorna och att jag ska ha en bra dag och jag önskar jag kunde lugna mig där. Istället nojjar jag över om de kommer att tycka att det är konstigt att jag sökt båda rollerna, trots att de ju efterfrågar min kompetens i båda och jag lockades av båda på olika sätt. Det blir inte bättre när kollegan hör av sig på eftermiddagen att hon tackat ja till jobbet, de hade ringt och erbjudit henne en lön som ligger 9000 över vad hon har idag plus en veckas till semester så det var ju inte mycket att fundera på.

Så här sitter jag och försöker vara glad för hennes skull samtidigt som jag har panik för min egen del. Har jag varit så dum att jag "gett" bort mitt potentiella nya jobb till kollegan? Jag försöker påminna mig själv om att de ju skriver att de söker många nya medarbetare och att jag rent arbetslivsmässigt har mer erfarenhet än kollegan, jag har arbetat i vårt yrke längre, har fått extrauppdrag som projektledare och samordnare vilket är något de efterfrågar i annonsen och jag har en bra ansökan. Ansökningsperioden pågår ytterligare två veckor till och det har bara gått fyra dagar (med idag) sen jag skickade in ansökan så det är ju egentligen ingen tid alls. Men eftersom de ringde henne en timme efter hon skickat in ansökan och sen erbjöd en tjänst några dagar senare kan jag inte låta bli att jämföra och oroa mig. Tänker att de kanske tycker att det är fel att jag sökte båda jobben, att jag upplevs vara för velig, att de inte vill ha någon till med snarlik kompetens som kollegan, etc etc.

Känner så tydligt att jag inte vill vara kvar på min arbetsplats efter denna vecka. I måndags mejlade min nya chef ut ett hånfullt mejl till hela personalstyrkan där hon skrev "Till alla som var så säkra på att ni hade rätt när ni påstod XXX. Läs och begrunda nedan. Då var det alltså inte så självklart som vissa självsäkra påstod. Nej, det gäller verkligen att man vet vad man pratar om och kan tolka sifforna rätt". Har aldrig varit med om liknande, hon låter som en femårig som skriker om att hon minsann vet bäst. Hon har dessutom fel i det mejlet gäller, det är hon som inte kan tolka siffrorna rätt men det spelar ju egentligen ingen roll, det som upprör mig och de andra kollegorna är den oförskämda tonen och hur hon som chef kan tycka att det är lämpligt att skicka ett sånt mästrande mejl till sina medarbetare. Vad tror hon att hon ska uppnå?

Igår var jag på ett möte i min samordningsroll i ett projekt som var planerat att pågå ett år men som nu pågått i 2,5 år och precis blivit förlängt ytterligare ett år och där jag och min yrkesgrupp ständigt hålls utanför och får bristfällig information trots att det är vi som är målgruppen. När jag igår ifrågasatte hur projektet så grovt kan missbedöma planeringen och framför önskemål om tydligare information får jag till svar att "Herregud, det är väl  inget ovanligt att projekt drar ut på tiden, sluta älta". Nej, med den inställningen är det väl kanske inte det och eftersom inget lyssnat på min yrkeskårs erfarenhet är jag inte förvånad. Det gjorde att jag ännu starkare kände att nej, jag kan inte vara kvar här längre. Jag känner mig så kvävd av hälso- och sjukvården och att arbeta i en alltför stor organisation. Allt tar sån tid, det är fel personer som har inflytande och det är konstant besparingstider trots att vi går på knäna.

Försöker fokusera på att förbereda mig inför jobbet inom regionen som jag ska intervjuas för nästa vecka men efter den här veckan känner jag bara mer och mer att jag inte vill arbeta i regionen överhuvudtaget längre. Ärligt talat så ORKAR jag inte mer! Snälla gode Gud och företaget C, ge mig ett nytt jobb så jag kan ta mig härifrån, långt bort från maktgalna projektledare som inte lyssnar, långt bort från femåriga inkompetenta chefer och processer som bara maler på år ut och år in samtidigt som den patientnära vården totalt urholkas. Håll tummarna kära ni.
 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Nedräkning

Två dagar kvar tills jag går på semester och även slutar helt på jobbet som jag egentligen redan lämnat i sinnet för flera månader sen. Upps...