Min blogg, min dagbok

Jag startade den här bloggen idag för att få någonstans att skriva av mig, som en dagbok (men slippa skriva med penna, gud vilken tid det tar!). Tänker att det dels kan lindra i stunden, men också vara bra för mig att kunna gå tillbaka i efterhand och se vad jag skrivit. Till exempel när jag är mitt uppe i ett nojande över segt svar eller uteblivet sms så vore det utmärkt att kunna gå tillbaka och se att aha! när jag nojade på samma sätt i augusti 2017 kom det minsann ett sms tillslut. Och samtidigt tänker jag att jag måste ju förklara och berätta bakgrunden om det nu trillar in någon annan som läser. För jag är en väldigt strukturerad person och att ha en blogg utan bakgrund och förklaring stressar mig, hur fjantigt det än låter. Så här kommer lite bakgrund om mig och framförallt mitt singelliv, för det är det som den här bloggen kommer fokusera på som det känns just nu i alla fall. Kanske förändras det längre fram om jag får andra idéer, det är ju ändå min blogg :)

Jag är en kvinna på 28 år, bosatt i en av de större städerna i Sverige som inte hör till topp 3. Kommer inte härifrån ursprungligen utan flyttade hit pga jobbet för 5 år sedan. Jag älskar denna stad. Känner mig hemma och vill bo här. Det enda som saknas är den dära personen att dela mitt liv med, killen som är min. Och han verkar inte lätt att finna direkt.

Jag blev ofrivilligt singel för snart fyra år sedan då jag hittade bevis för att min dåvarande sambo varit otrogen. Det var en smärtsam period och det tog lång tid innan jag kände mig okej. Idag är jag över det, men ändå fortfarande påverkad i form av att jag har svårt att lita på killar och nog är bra mycket osäkrare än vad jag var innan det skedde. Tror jag i alla fall, men ibland tänker jag att det kanske inte alls är så, utan att det helt enkelt är min personlighet och att jag hade varit precis lika nojig om inte otroheten skett.

Hur som helst har jag under dessa fyra år främst varit singel och dejtat som en galning, men det har varit flera längre dejtinghistorier och även ett förhållande på cirka 9 månader. Har haft en del killar som jag trott det skulle bli något mer med, som jag blivit lovad saker av, men tillslut har det alltid kommit tillbaka till att jag är singel igen. Och singeltiden för mig innebär ständiga försök till att hitta killar att dejta (just nu bara via Tinder) och ständiga försök och påhitt att hitta annat att sysselsätta mig med för att inte tänka så mycket på dejtingen. Vilket är svårt eftersom jag som sagt är en strukturerad person, gillar ordning och reda och rutiner och vill kunna planera mitt liv. Vill veta vad som händer i helgen och om det blir en träff med person X eller inte. Dessutom tror jag att jag är en ganska känslosam person, jag har lätt för att bli förälskad, förtjust eller betagen och vill gärna både höras och ses mycket med personen jag träffar. Dels för att jag ju ofta blivit så förtjust i honom och helt enkelt vill lära känna och träffa honom mer men också för att det nog blir bekräftelse på att han är intresserad av mig också. Tyvärr leder det till att jag ägnar mycket av den första tiden i en dejtingrelation med att känna mig orolig, ledsen och osäker men framförallt OTÅLIG. Jag överanalyserar och hittar orsaker i mitt huvud till att han har tröttnat och inte vill träffa mig mer jämt och ständigt. Ofta har jag magkänslan ett tag och sen poff bang bom blir jag dumpad (om man nu kan bli det när man bara dejtar, men ni fattar). Men något jag funderar allt mer på är om det beror på att jag hade rätt med magkänslan, eller om magkänslan gjorde att jag betedde mig på ett sätt som tvingade bort honom? Jobbar hårt för att inte visa min osäkerhet, men märker ändå hur det påverkar mitt beteende på olika sätt. Kommer säkert komma tillbaka till detta längre fram.

Så det var lite bakgrund för dig, som mot all förmodan hittar hit. Tillbaka till nuläget. Jag fick precis ett svar från den killen, J, som jag väntat på sen igår kväll (lunchtid nu när jag börjar detta så svaret tog 15 timmar...). Vi har inte träffats länge alls, är absolut ingenting ännu. Men, för det finns ju alltid ett men, det känns som att det ändå finns något där. Vi har haft det väldigt mysigt när vi setts och redan från början har vi umgåtts lång tid. Vår första dejt var en sån där dejt man bara hör talas om annars, då vi hängde i 10 timmar i sträck. Promenerade runt och åt glass, drack drinkar, gick vidare och åt middag och hamnade sen på ännu en bar innan jag till slut var tvungen att åka hem. Dejt 2 såg ut i ungefär samma stuk och dejt 3 fortsatte och blev dejt 4 dagen efter, när vi skiljdes åt hade vi umgåtts ett helt dygn. Och jag vet inte, för andra kanske inte det är så speciellt? Men för mig som monsterdejtare som varit på 100-tals dejter under de här 4 åren så vet jag att det inte händer varje dejt direkt. Det är inte jätteofta man klickar med någon och faktiskt vill fortsätta hänga. Och att jag umgås så länge första gången med någon som jag aldrig träffat tidigare har faktiskt aldrig hänt.

Det är nu 8 dagar sen vi senast sågs och jag vet att andra inte tycker det är speciellt lång tid alls, men som sagt, jag är otålig och när jag är intresserad av en person så vill jag ses. Det kan gå an om det är så att vi i alla fall planerat och bestämt en dag vi ska ses men så har inte fallet varit med denna J. Istället har det smsats fram och tillbaka med diverse hintar om att vi ska ses och uppdatering om vad vi ägnat oss åt när vi inte setts men ingen planering whatsoever. Han har varit bortrest, varför jag tänkt att han får ju ta initiativ när han är tillbaka. Men så har inte skett och jag har nojat ihjäl mig i vanlig ordning,men samtidigt försökt verka chill och normal, jag vill ju inte vara för på. Igår kväll skickade jag så tillslut ett sms och frågade när vi ska ses nästa gång, kanske kan styra upp något i helgen? Tog som sagt 15 timmar av mycket dålig sömn och väntan fram tills lunch idag innan han svarar. Långt och glatt sms men ändå har jag klumpen i magen kvar, för det är fortfarande ingen planering. Han svarar att han ska få besök denna helg, men att han inte vet exakt när ännu, inte vet när han ska vara ledig. Sen frågar han vad jag har för planer i helgen annars. Min kompis säger att hallå det är ju för att han vill se när du är ledig så att ni kan pussla ihop er och jag hoppas hon har rätt.

Men min oro finns ändå där, för för mig är det så självklart att jag hade skrivit något i stil med "jag vet inte exakt när jag kan, men om jag får en lucka, vill du ses då?". Alltså ändå försökt bestämma att vi ska ses och för att visa att jag vill ses. Men där är det väl mitt kontrollbehov och oro som spelar in, att jag inte bara kan tro på att han vill ses. Försöker intala mig själv att herregud, varför skulle han annars ens höra av sig? Varför skulle vi smsa dagligen? Och det låter ju logiskt, är logiskt egentligen. Men unga kvinnor i min ålder som varit singlar och dejtat de senaste åren vet ju att det inte fungerar så längre. ALLA har en historia om hur man en dag legat och hånglat och haft världens bästa dejt och sen aldrig hört från killen igen. Alla vet vad ghosting är och det känns som att man nästan måste acceptera att man ständigt är utbytbar. Det finns alltid någon annan att swipea fram och träffa... och det är väl därför jag aldrig kan tro på att killen vill något lika mycket som jag. Det finns alltid det där tvivlet att kanske kommer han snart att tröttna, kanske var det här sista gången vi sågs, kanske suckar han nu när han får detta sms och tycker att jag är jobbig.

Min strategi just nu är att trycka undan dessa känslor bäst det går och inte visa något för killen. Bara fokusera på att vara trevlig och glad mot honom, skriva det som jag hade velat skriva om jag inte var orolig och visa att jag är intresserad. Fokus på att bete mig så som jag skulle vilja att han beter sig mot mig. Jag kan ändå inte ändra hans beteende utan bara mitt eget. Visst låter det fint och klokt? Problemet är ju bara att det nog lett till mardrömmar och orolig sömn på natten där mina "riktiga" känslor får komma fram. Så nu testar jag att skriva ärligt här istället, att våga skriva precis så som jag egentligen känner för att inte undvika det, men ändå inte låta det påverka relationen med killen. Återkommer med resultat!