tisdag 11 december 2018

Barn eller inte barn

Jag har alltid tänkt att jag vill ha barn, bara lite längre fram. Men ju längre fram jag kommer desto mer osäker blir jag. Vill jag eller vill jag inte?

De senaste månaderna funderar jag allt mer på detta. Dels för att folk är så  osympatiska och lägger sig i och frågar saker som inte angår dem, t.ex. om det är dags för mig och J att skaffa barn nu när vi flyttat ihop. Kommer aldrig förstå mig på människor som ställer såna frågor och gör såna antydningar. Det är så gränslöst.

Men frågan ploppar också upp allt mer i mina egna tankar och jag känner mig alltmer osäker på vad jag egentligen vill. Jag har alltid, verkligen alltid - minns att jag som kanske 10-åring reflekterade över detta -  varit livrädd för att föda barn. Jag skräms av tanken på smärtan, på att känna att jag inte har kontroll, att jag inte kan bestämma vad som ska ske. Jag skräms av tankarna på tjejen jag spelade fotboll med i USA som dog när hon födde sitt andra barn.  Jag skräms av vetskapen att en förlossning skulle vara det mest riskfyllda och farliga som jag gjort hittills i mitt liv och att det inte är säkert att jag skulle överleva. Jag vet att risken är liten, men den finns där.

Själva graviditeten kanske inte skrämmer mig, men det är verkligen inget som lockar. Jag är ledsen men jag håller inte med om att kvinnor glänser och att inget är så vackert som en gravid kvinna. Inte för att utseende ska spela roll men de gravida kvinnor jag träffat är glåmiga, trötta och oftast rejält less på sin situation. Jag har ryggproblem redan nu och jag bara vet att det plus säkert en massa annat skulle förvärras eller dyka upp under de där nio månaderna. Jag vet att jag är negativ kring detta men jag har verkligen svårt att se ljusglimtar, en del menar ju att de känner sig mer kvinnliga som gravida och att man inte är en riktig kvinna förrän man fött barn men sånt kan jag verkligen inte bry mig om mindre. Skulle inte ha något problem med att aldrig vara gravid eller aldrig föda barn om jag ändå kunde få ett barn (om jag skulle vilja).

Tidigare har jag tänkt att okej jag är rädd, men det kommer komma en dag när jag ändå känner att begäret efter ett barn kommer vinna över rädslan. När jag kommer känna att det är värt det. Men jag känner mig inte längre så säker på det och det får mig att tvivla på mig själv, kanske ska jag inte ha barn?

Förut upptog rädslan för förlossning mina tankar kring barn men på sistone har jag börjat reflektera över själva barnet och livssituationen när man har barn också. Har just nu flera vänner och kollegor som lever småbarnsår och som inte gör något annat än att klaga. Klagar på sömnbrist, klagar på förhållandet som är ännu mer ojämställt, klagar på barnen som krånglar. Jag förstår att de har ett behov av att ventilera sig och att allt såklart inte bara är negativt men jag har ändå börjat fundera över hur pass mycket som är positivt där i början? Jag har svårt att hantera sömnbrist redan idag och kan inte ens föreställa mig att behöva jobba efter att ha varit vaken en hel natt. Kollegor med äldre barn verkar tillbringar all sin lediga tid på barnets fritidsaktiviter, jublar över att de ska ha egentid med sin partner för första gången på sex månader och jag får panik bara av tanken. Jag förstår att kärleken för barnet kommer vara otroligt stark men är det värt det? Kommer jag vara okej med att allt annat i mitt liv sätts på paus? Känner mig egoistisk när jag har de här tankarna och det gör att jag tvivlar ännu mer på mig själv. Kanske är jag inte ens lämplig som förälder.

Jag vet att jag förmodligen borde låta tiden gå, fortsätta se hur relationen med J utvecklar sig och inte stressa mig själv med de här tankarna men det är så svårt. Jag är 30 år nu och hela tiden matas jag med information om hur snabbt fertiliteten går ned och att det kanske inte ens är säkert att jag kan få barn om jag plötsligt skulle vilja. Vad jag önskade att det inte var så, att jag skulle ha 20 år till att leva mitt liv, göra allt det jag vill göra men ändå veta att fertiliteten skulle vara densamma som den är just nu. Den kanske redan är trasig, det vet jag ju inte, men då skulle jag i alla fall inte behöva brottas med tankarna att min osäkerhet nu gör att den kanske försämras och att det tillslut skulle vara försent.

12 kommentarer:

  1. relaterar oerhört mycket till detta. jag är dessutom tre år äldre än dig, tankarna snurrar mycket kring vilja eller inte vilja. jag är verkligen jätteosäker, är inte supersugen i nuläget men har också svårt att se det ena eller det andra alternativet framför mig.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Skönt att höra att jag inte är ensam, även om jag inte önskar denna osäkerhet på någon. Det är så frustrerande att inte veta. Alla andra verkar så säkra, antingen på att barn är hela meningen med livet eller att de inte vill alls.

      Radera
  2. Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.

    SvaraRadera
  3. Hej! Jag kan identifiera mig jättemycket med dina tankar. För mig landade det i inte barn. Inte på egen hand och inte med partner. Jag kan bli superförtjust i gulliga bebisar och fascinerad av deras väsen men leva som man måste leva som barnfamilj, nej tack. Jag värdesätter att få förkovra mig i ett ständigt lärande, att kunna återhämta mig när jag behöver det, att få umgås ostört med min partner, att slippa oroa mig över en liten värnlös varelse, att slippa föräldranormerna, att föda barn (ve och fasa att krysta ut en hel människa ur min kropp). Jag är omgiven av kärlek, känner mig hel och trygg och nöjd. Eventuell ensamhet i framtiden är lika sannolik eller osannolik som för de med barn.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Vad skönt att du kom fram till ett beslut som du är nöjd med! Förstår precis allt som du valt att prioritera, det låter underbart.

      Radera
  4. Jag är inte alls säker på att jag vill ha barn om jag kan få barn. Jag är nog mer den som kanske vill ha en familj, men en familj kan ju vara andra personer än just barn tänker jag. Samtidigt så funderar jag en hel del på detta eftersom jag blir 35 nästa år. Jaja allt blir bra oavsett hur det blir tänker jag tänka!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det har du rätt i att en familj kan vara annat än barn :) Och ja, det blir ju bra tillslut ändå, att man aldrig kan komma ihåg det när tankarna sätter igång är en gåta.

      Radera
  5. Jag tycker det är lite överdrivet åt båda hållen när det gäller barn. Antingen klagas det ihjäl eller så är allt rosenrött och livets grej. Jag gillar mitt barn, det är inte det roligaste som finns att vara mamma men mer kul än vad jag trodde. Och man måste ju inte bli värsta barnfamiljen, ett barn kan räcka!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Du har verkligen rätt i det. Det låter ju rimligt att det är så för det är ju ungefär så ett liv utan barn är, ibland bra, ibland sämre. Men som du säger får det där vanliga sällan något utrymme... :) Just nu känner jag mig så anti att även ett barn känns som värsta barnfamiljen dock ;)

      Radera
    2. väldigt bra kommentar, Emma!

      Radera
  6. I hear ya! Även om jag nu landat lite i att inte skaffa barn. Men det tåls att tänka på. Och det är så nyttigt att fundera på vad man vill fylla sitt liv med. Hoppas du landar i något, men låt det ta tid.

    SvaraRadera
  7. Hade inte tänkt så mycket på det där med barn, men under en period när jag var runt 30 insåg jag att jag var så otroligt trött på mig själv och mitt ego. Ältade tankar om karriär, boenden, kroppen, intressen, saker, resor, osv. Då insåg jag att jag ville ha något annat att fokusera på, något viktigare än mig själv, något som kunde göra mitt liv mer oförutsägbart och fyllt av en ny sorts kärlek. Barn alltså. Är glad att jag fick ta det beslutet själv och inte kände press från omgivningen, nästan inga vänner hade barn då och vi har som tur är finkänsliga familjemedlemmar och släktingar som inte ifrågasatt nånting. Ta den tid du behöver, finns längtan inte där så går det ju inte att forcera fram.

    SvaraRadera

Nedräkning

Två dagar kvar tills jag går på semester och även slutar helt på jobbet som jag egentligen redan lämnat i sinnet för flera månader sen. Upps...