torsdag 7 september 2017

Lättköpt

Kan inte riktigt fatta att jag börjar ha lite besök på bloggen nu och till och med fått min första kommentar. Lite spännande är det ju, även om jag mest tänker att jag skriver för mig själv :)

Har velat skriva här ett bra tag men har verkligen inte hittat tiden. Varit fullt upp på jobbet, dels det dagliga arbetet men sen också förhandlingarna med chefen och HR om ev. löneökning och nytt uppdrag. Tog till sist beslut i måndags att stanna i min nuvarande tjänst, det är något som inte känts rätt i magen med den nya tjänsten och jag insåg att jag inte kände mig färdig med det jag gör idag. Det var främst lönen som lockade med nya stället, det insåg jag efter mycket funderande i helgen. Är väl inte helnöjd med kompromissen som blev i gamla tjänsten, mycket som är mest muntliga löften men det går inte att förhandla när det sitter HR-människor och styr med järnhand för att hålla alla i samma yrkeskategori på exakt samma lönespann. Men lite ökning i alla fall och redan framsteg i det projektet jag hoppas få ett nytt uppdrag inom, redan nästa vecka ska jag på ett ledningsmöte för chefer och presentera rapporten jag skrivit. Kul men väääldigt nervöst, måste göra bra ifrån mig.

Hur som helst, på det stora hela känns det bra med jobbvalet och framförallt skönt att beslutet är taget. Speciellt efter att jag ringde nya stället för att tacka nej och kopplades till en helt annat person. Visade sig att chefen som intervjuade mig och som skulle blivit närmsta chefen i jobbet slutat i fredags! Utan ett ord till mig under varken intervjun eller förhandlingen efteråt. Pratade med henne senast på onsdagen liksom... så skumt, men då kände jag verkligen att jag tagit rätt beslut åtminstone.

Lättköpt skrev jag i rubriken, med J som tanke men det hade ju kunnat passa in på jobbet också inser jag nu. Men nej, det är som sagt J som jag syftar på. Har varit rätt trött på honom de senaste dagarna. Inte på något han gjort eller sagt utan snarare avsaknaden av det. Han är så fruktansvärt seg på att höra av sig. Det är liksom mer regel än undantag att det tar 10-15 timmar för honom att svara på ett sms. På hela denna vecka har vi på skickat typ 6 sms emellan oss (torsdag idag). Och trista sms dessutom, mest i stil med "jag är busy måndag, men kan ses torsdag". När jag dejtar någon brukar jag oftast smsa ganska mycket, berätta om vad som händer, få veta vad den personen hittar på och sakta men säkert bli mer och mer bekväma med varandra och helt enkelt lära känna den personen bättre. Det känns inte alls som att det blir så med J. Jag vet att jag är otålig och att jag kanske har ett tempo som är högre än andras och bla bla bla men jag vet också hur jag fungerar och hur snabbt jag kan tappa intresset när inget händer. Jag har inte varit så orolig denna vecka, inte nojat över att han inte skulle tycka om mig längre men däremot känt mig mer och mer tveksam till om jag vill fortsätta träffa honom. Jag tröttnar helt enkelt...

Vi ska faktiskt träffas idag (jag borde verkligen sluta skriva på detta och istället cykla hem och möta honom) men just nu är jag rätt opeppad alltså. Hoppas och tror samtidigt att det blir bättre när vi ses, det blir ju ofta det.  Han svarade faktiskt rätt snabbt när jag väl smsade idag (skrev vid 14 trots att han smsade igår kväll, inte för att hämnas eller för att spela svår men för att jag helt enkelt inte kände någon intresse av att höra av mig) och frågade om han ska sova över ikväll. Och genast känns allt lite bättre, så lättköpt är jag alltså haha. Löfte om att få dela säng med en snygg man och jag förlåter allt! Jaja, värre laster kan man väl ha.

Nu måste jag verkligen cykla hem! Förhoppningsvis glad update imorgon!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Nedräkning

Två dagar kvar tills jag går på semester och även slutar helt på jobbet som jag egentligen redan lämnat i sinnet för flera månader sen. Upps...