Ingen ro i kroppen

Har tänkt skriva flera gånger de senaste dagarna men hittar aldrig orken. Det är så mycket jag vill berätta om, samtidigt som det känns som att inget viktigt alls har skett.

Höstdeppen, eller snarare hösttröttheten, kommer och går. Idag var första dagen jag tog bussen istället för att cykla till jobbet så nu går det inte att backa. Hösten är definitivt här och snart kommer vintern. Jag avskyr det, men försöker tänka på tända ljus, läsa bok under varma filtar och krispiga promenader i snön,  som ändå kan vara mysigt. Lite ljusglimtar finns det också trots allt. Jag har bokat en resa till Thailand med mamma i januari och bara vetskapen om att vi ska dit gör att det känns lite lättare att stå ut med allt det mörka och kalla. Har också planer på kompishelg i Stockholm och födelsedagsfirande för vänner här i hemstaden som jag ser framemot.

Och så är det J. På ett sätt ger han mig också ljusglimtar i höstmörkret, det är lyxigt att veta att jag nästan alltid har någon att umgås med på  helgerna. Att det finns någon som tycker det är mysigt att  vara hemma med mig, se på serier, laga mat, gå på brunch på stan, bara umgås. Samtidigt är det ångestfyllt eftersom jag är så himla osäker på vad vi har, vad jag egentligen tycker om honom. Mer och mer kommer tankar kring att jag nog mer gillar idén om oss, att vi passar ihop på pappret, att han är en snäll, bra kille som jag borde gilla men att det nog egentligen inte funkar i verkligheten. Det finns ju inte riktigt den där glöden.

Men så är det fortfarande känslan som jag har så svårt att sätta ord på, som handlar om att det känns som att jag inte känner honom, inte på riktigt. Vi har det mysigt när vi ses men där emellan är kontakten inte särskilt stor och då hinner jag bli osäker. Har märkt att det påverkar mig när vi sen ses också, jag är stel och lite obekväm och det känns som att det tar en dag för mig att värma upp igen. Och då är det ju oftast dags att säga hej då, och så börjar det om igen.

I helgen tog jag mod till mig och pratade med honom om att jag behöver mer, att jag hinner bli osäker och stel när veckan går utan att vi har speciellt mycket kontakt och att jag känner att jag inte riktigt får lära känna honom. Att det är tråkigt när han så sällan berättar saker spontant för mig och att det känns som att det alltid är jag som får ställa frågor och hålla igång konversationerna. Det blev ett fint samtal och jag tror att han förstod vad jag menade. Han öppnade upp sig kring att han är ovan att dela med sig av sina tankar, egentligen inte gör det med någon, men att han gillade med mig att jag kan babbla på om en egentligen rätt alldaglig och trist sak och ändå få det att vara intressant och att han förstod att jag ville ha detsamma av honom. Resten av helgen var han bortrest men smsade en massa, så det märks att han inte bara lyssnar utan att han också aktivt gör förändringar, vill bättra sig. Så hur ska jag kunna tacka nej till det, ta beslutet att det inte fungerar?

Istället försöker jag ignorera rösten i huvudet som säger detta fungerar inte och hoppas att det fortfarande kan växa fram något mer. Känslan av att jag, eller vi, inte har försökt tillräckligt ännu, inte känner varandra fullt ut ännu finns också där. Och där i hoppet att det kanske blir bättre om han öppnar upp sig mer, om vi pratar oftare, om jag inte känner mig stel och obekväm när vi ses utan in the mood på en gång. Helt enkelt att det kan bli bra, trots att det inte känns bäst just nu.