fredag 28 september 2018

Ljuset i tunneln

Måndag morgon och för första gången på länge känner jag mig inte superstressad redan när jag kommer till jobbet.

Den meningen skrev jag tidigt i måndags morse med tankar om att nu äntligen ska jag skriva ett blogginlägg om allt som har hänt sen sist. Sen satte jobbdagen igång och det vart snabbt lika stressigt igen. Hade totalt missförstått en uppgift till min universitetskurs och det visade sig att den skulle vara inne senast måndag 23.59 och inte fredag 23.59 som jag trott. Det blev bland den sämsta uppgift jag någonsin lämnat in men den blev klar i alla fall. Jobbar verkligen på att sänka mina krav just nu och tillåta mig själv att allt inte blir helt perfekt.

Nu är det snart äntligen helg och jag har hittat en liten lucka för att skriva. Tror och hoppas att kommande veckor blir mer lugna för nu är jag klar med de största uppgifterna i kursen och har gjort klart de andra stora grejerna som jag gått och stressat över länge.

En av dem var mitt födelsedagsfirande där jag ordnade brunch för 18 personer en lördagseftermiddag. Fick för mig att jag skulle laga all mat själv, vilket sen orsakade mycket onödig stress och oro när jag la ribban för högt och dessutom fick krångliga specialkrav som berodde mer på preferens än riktiga allergier. Dagarna och speciellt kvällen innan var jag nästan gråtfärdig av allt som behövdes göras - speciellt när jag inte fick hjälp att dekorera och fixa som jag räknat med. En kompis som skulle hjälpa till gnällde mest över hur tråkigt det var, några andra dök upp tre timmar försent, en fjärde som skulle resa från en annan stad köpte biljetter så hon var framme först 22 på kvällen så att jag mest stressade  över att jag skulle hämta henne på station när jag hade så mycket annat att fixa. Det löste sig så klart och jag vet rent objektivt att det blev riktigt lyckat men ändå hade jag svårt att njuta av det där och då och nu efteråt har allt mest flutit ihop.  Det är synd att man som värd sällan har lika roligt som gästerna... eller är det jag som tar på mig för mycket?

Dagen efter var både jag och J otroligt trötta men fick stressa iväg till lokalen och panikstäda eftersom det blivit fel med bokningen som mina kompisar skött.  När vi äntligen fått det städat och fint och skulle ta ut saker till bilen sprack en av papperskassarna jag packat (säkert alldeles för tung). Den innehöll naturligtvis inte en enda av mina grejer utan istället totalt 5 lånade tårtfat, serveringsfat och vattenbehållare som jag lånat av kompisar och precis allting gick sönder i tusen bitar. Började störtgråta och kände bara att jag orkar inte mer. Tack och lov för J i de situationerna. Han städar upp alla skärvor, packar in det sista i bilen, försöker trösta mig trots att han själv är lika ledsen över att han tappade kassen och han låter mig vara ledsen utan att lägga någon värdering i det. Senare på dagen tittar jag igenom bilder från gårdagen och nämner för honom att jag känner mig lite besviken över att jag inte tänkte på att ta bilder utomhus med mina ballonger (hade köpt såna där sifferballonger, i siffrorna 30).  Han läser mig som en öppen bok, förstår att jag verkligen vill ha en sån bild, hur löjligt det än är, och uppmuntrar mig att ta på mig mina festkläder igen, fixa till sminket och sen följer han med ut och tar bilderna på mig. För mig betyder det så mycket,  både att han förstår mina behov och att han gör det han kan för att uppfylla dem.

Några dagar efter brunchen var jag i Stockholm på en stor konferens där jag skulle föreläsa på ett seminarium. Tycker inte alls om att prata inför folk men vill bli bättre på det varför jag ändå utmanar mig själv och tackar ja när jag får möjlighet. Även om det finns förbättringspotential så måste jag säga att jag var nöjd med hur det gick, kände mig inte så nervös som jag brukar göra och lyckades prata hyfsat lugnt och tydligt. Det vart en bra diskussion efteråt och det kändes som att ämnet engagerade vilket var väldigt roligt.

Parallellt med detta har som sagt universitetskursen pågått men efter dagens seminarium känns det äntligen som att jag är i fas och har tid att faktiskt plugga och inte bara göra uppgifterna halvdant. Även jobbet ser relativt lugnt ut de kommande veckorna så jag hoppas verkligen att det kommer vara så. Behöver komma ner från min höga stressnivå som har varat sen jag började arbeta igen efter semestern.

Sist men inte minst så har jag denna vecka tydligen blivit sambo, hängde knappt med på det själv :) J började på sitt nya jobb i måndags och sa direkt att han inte ser någon anledning att åka hem till sin stad efter jobbet.  På tisdagen var vi därför och hämtade hans säng och skrivbord med dator och ställde in här i min lägenhet. Jag försöker ordna så att han inte ska känna sig som en gäst och ska ägna helgen åt att städa ur garderober och skåp så att han kan ta hit fler av sina grejer. Inte för att han är särskilt brydd, det var sängen och datorn han ville ha och nu verkar han nöjd. Han ringde mig idag efter att han letat fram info om andrahandsuthyrning och sa att han lika gärna kan säga upp sin lägenhet men han hade inte tänkt på var vi i så fall ska ha alla våra saker så det lutar nog ändå åt att hyra ut hans lägenhet i andra hand i ett halvår medan vi letar efter något nytt boende.

Det känns verkligen spännande men också konstigt. Jag har inte bott med någon på över fem år och då var det inte speciellt länge, knappt ett år. Försöker läsa på om allt man ska tänka på samtidigt som jag tänker att jag inte får hamna i min vanliga fälla och försöka planera precis allt. Måste försöka njuta lite av det här också, tänk att jag ska få ha min J här hos mig HELA TIDEN! <3

2 kommentarer:

  1. vad spännande med samboskapet! hoppas att det blir precis lika bra som du hoppas - det kanske är bra för dig om är planerande att han är mer spontan? tror nog att andrahandsuthyrning ändå är bäst att börja med, lite back-up tänker jag är bra att ha :) men grattis!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack! :) Ja, så är det säkert :) allt känns bara bra så jag försöker att bara njuta :)

      Radera

Livsstecken

Tiden flyger iväg, jag hänger inte med. Har aldrig varit med om en månad som gått så här fort. Började mitt nya jobb för en månad sen och de...