fredag 14 december 2018

Adoption

Eftersom jag ägnat en stor del av mitt liv att fasa för att föda barn har jag också ägnat en stor del av mitt liv åt att fundera över adoption. När jag var yngre var det något jag var helt inställd på, det verkade som en perfekt lösning för att få ett barn men slippa graviditet och förlossning. Sen växte jag upp och fick mer förståelse för att adoption inte är något enkelt, eller snabbt, alternativ och att det också är väldigt kostsamt. På senare år har det också kommit mer kritik mot adoption med avslöjande om de chilenska adoptivbarn som tagits från sin biologiska föräldrar och förts till Sverige  mer eller mindre olagligt. Jag har också läst om adoptivbarn som beskriver att de aldrig känner sig hemma någonstans, att de känner sig utanför i världen och som är emot adoption. Samtidigt känner jag två adopterade, min kusin och min bästa vän och de är båda positiva och säger att de själva också skulle kunna tänka sig att adoptera ett barn. De senaste dagarna har jag suttit och läst massor på adoptionssidor och sett hjärtskärande inlägg om barn som bor på barnhem och som adoptionsorganisationerna ganska desperat letar föräldrar till. Nog måtte det väl vara bättre för de barnen att få komma till en familj i Sverige då? Så svårt att veta vad som är rätt eller fel, förmodligen är det en gråzon och beror på från fall till fall.

Tack för all respons på senaste inlägget, det är skönt att känna att jag inte är ensam i de här tankarna och skönt att läsa om alla olika upplägg som andra har. Jag bor i en mindre stad och arbetar på en arbetsplats där alla har traditionell kärnfamilj så jag saknar nog tyvärr andra perspektiv ibland. Behöver påminna mig själv om att jag inte måste leva precis som alla andra, om det inte är vad jag vill.

Känner mig lite lugnare i barntankarna för tillfället även om jag på ett sätt är mer förvirrad än någonsin. Efter att jag skrev mitt inlägg och surfade runt på adoptionssidorna ett bra tag kände jag starkt i hjärtat att jo, jag vill nog ha barn ändå. Just när jag kunde fantisera om ett adoptivbarn och slippa hela graviditeten och förlossningen kändes det så mycket bättre. Kanske är det ändå ett alternativ för mig.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Nedräkning

Två dagar kvar tills jag går på semester och även slutar helt på jobbet som jag egentligen redan lämnat i sinnet för flera månader sen. Upps...