måndag 25 september 2017

När fyrverkerier uteblir

De senaste åren har jag som jag tidigare skrivit dejtat en del och jag har varit kär, eller åtminstone förälskad, flera gånger. Det är tre stycken jag ser som mer betydande, exet M som var otrogen och förstörde allt för fyra år sen, A som jag trodde det skulle bli något mer med (men som precis innan vi började träffas gjorde sin kompis gravid och sen insåg att han var tvungen att vara med henne - en historia värd att berättas någon annan gång) och mitt senaste ex C, som allt var underbart med i början men där han snabbt förändras till en rätt elak person. Gemensamt för alla dessa tre är att det gick väldigt fort och att jag blev störtförälskad. Det är så jag är van att det fungerar och jag märker att jag har svårt att våga tro att det kan utvecklas till något mer när jag träffar någon som jag inte är upp över öronen förtjust i på en gång.

Samtidigt inser jag ju att mina passionerade störtförälskelser inte fungerat i längden och därför har jag många gånger tänkt att jag måste släppa det, att jag måste inse att kärlek och förälskelse kan växa fram och att det i viss mån nog också är bättre, för då blir det mer riktiga känslor, som faktiskt är baserade helt på personen. Mina känslor är nog många gånger en mix, dels av personen men också av själva känslan att få vara kär och över att tro att nu är det äntligen min tur. Jag har en förmåga att blunda för det som kanske är sämre, för att jag så gärna vill att det ska fungera.

Med J är det inte så. Det är mer trevande, ibland blixtrar det definitivt till, men det är inte lika intensivt och ofta som jag är van vid. Tänker tillbaka på helgen vi hade och tänker att den var mysig, varken mer eller mindre. Mysig kan ju vara helt underbart med rätt person, men känns just nu mest lite tråkigt. Mitt senaste inlägg på bloggen handlade om att det kändes som vardag och att jag tyckte det var skönt, så jag inser ju att det är jag som är helt schizofren med mina pendlande känslor. Det är inte rimligt att tro att det ska vara fyrverkerier och passion varje gång man träffar någon. Innerst inne vet jag ju att det inte var fantastiskt precis hela tiden med ovan nämnda killar heller, speciellt inte efter att de första veckorna-månaderna lagt sig. Har lätt för att försköna parförhållanden, tänka att precis allt blir bättre och att alla gråa tankar kommer försvinna bara jag träffar rätt kille. Så är det naturligtvis inte. Fortsatt fokus på att låta tiden gå och se vad som händer. Antingen är J killen för mig, eller så är han det inte, krasst men sant.

4 kommentarer:

  1. Tror inte längre på fyrverkerier, inte om det ska hålla i längden. Men känslan är ju fantastisk, passion och kemi är magiskt. Men kärlek är nåt annat än förälskelse och passion.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hoppas och tror att du har rätt kloka S. Men tänker tillbaka på en del killar jag dejtat där jag hoppats att det ska växa fram någonting, så jag har fortsatt träffa dem trots att jag kanske egentligen inte känt så mycket och där jag tillslut nästan tyckt illa om killen för att det varit så påfrestande. Men då har inte samma attraktion funnits från början som det ju ändå gör med J. Att det ska vara så svårt!

      Radera
  2. Svårt. För mig växte det fram som fan med göteborgaren, men jag tror att det beror på att vi båda var rätt osäkra i början. Nu är vi inte det längre. Det är fortfarande inte blixtar och dunder men det är ömhet, trygghet och respekt. Varmt och mjukt och finare än nåt annat jag känt. Det har tagit sin tid men der är värt det.

    Så det jag tänker är: känn efter men inte för mycket. Gillar du honom, låt det ta sin tid. Blir det inte fantastiskt så ör det dock inte värt det såklart

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack! Precis det jag behövde läsa :) Har varit så fint att följa er kärlekshistoria.

      Radera

Nedräkning

Två dagar kvar tills jag går på semester och även slutar helt på jobbet som jag egentligen redan lämnat i sinnet för flera månader sen. Upps...