måndag 2 oktober 2017

När det plötsligt bara är vi

Ägnade  mitt förra inlägg åt att noja över bristen på fyrverkerier och nu känner jag mig bara fjantig, för allt känns bra igen.

I lördags tog jag tåget över till J:s stad. Då hade vi inte setts sen föregående helg och jag märkte att jag saknade honom även om det varit skönt med lite egentid. Hade också hunnit träffa en vän precis innan som peppade mig likt kommentarerna här på bloggen att våga ta det lugnt och inse att det inte kan vara känslostormande hela tiden. Så jag kände mig förväntansfull när jag satt på tåget och ännu bättre blev det när jag smsade och frågade om jag skulle ta bussen upp till honom och han svarade att han redan stod och väntade med bilen vid tågstationen. Såna små gester är så himla gulliga tycker jag, inte riktigt van vid det men uppskattar det verkligen.

Det var ett stort kulturevenemang på stan som vi vandrade runt och kikade på ett tag. Dessvärre hade vi (eller snarare J) inte tänkt på att boka bord på någon restaurang så när vi blev hungriga sprang vi runt från ställe till ställe, men allt var fullt. Kom till slut in på en bar, som J varnade för var rejält sunkig, men då var jag så hungrig att jag inte orkade bry mig längre. Väl på stället glömde de bort vår matbeställning och var otroligt sega så nästan 2 timmar hade gått när vi äntligen fick mat. Jag är inte den bästa när mat dröjer, blir så trött och låg och har svårt att tänka på annat än hur hungrig jag är. Men tiden gick ändå rätt fort och på ett sätt var det bra att det dröjde för vi fick verkligen tid att prata i stället. Det är något speciellt med att sitta på en fullsmockad bar med hög ljudvolym men ändå känna det som att det bara är vi två som är där. Och här kom J till sin rätt, han kan läsa av att jag är lite mer låg än vanligt (på grund av hungern) och då klev han fram lite mer. Han har nog aldrig pratat och berättat så mycket utan att jag behövde ställa 1000 frågor tidigare och det var så skönt. Hoppas det är hans riktiga personlighet som kommer fram mer och mer, för den gillar jag verkligen.

Tycker också om att han verkar så trygg i oss. Vid ett tillfälle kom det fram en tjej och hälsade på honom, visade sig vara hans ex bästa vän. Jag frågade om det var jobbigt att träffa henne eller jobbigt att hon sett oss men då sa han bara att Nä, det har jag lagt bakom mig och så fortsatte han att stryka mig över armen, hålla min hand och pussa på mig, utan att bry sig det minsta om i fall den bekanta tjejen såg det.

Amanda, kom nu för tusan ihåg detta nästa gång oroskänslorna kommer!

1 kommentar:

Nedräkning

Två dagar kvar tills jag går på semester och även slutar helt på jobbet som jag egentligen redan lämnat i sinnet för flera månader sen. Upps...