Har numera en liten anteckningslista i mobilen där jag skriver upp sådant som jag borde blogga om eller hur mina tankar gick i en viss situation. Har där antecknat att jag borde skriva om min jobb-eller-kärlek-teori, för förra veckan kändes det verkligen som att den var mer sann än någonsin. Dock hann jag ju aldrig skriva det blogginlägget förra veckan och nu när jag har lite tid över känns det inte lika sant längre. Konstigt vad lite perspektiv kan göra va? :)
Hur som helst, min jobb-eller-kärlek-teori grundar sig i att jag de senaste åren gång på gång upplevt att jag bara kan ha det bra i det ena eller det andra. Antingen har jag pojkvän och är, förhållandevis, lycklig i det men då är jobbet skit istället. Eller så går det äntligen min väg på jobbet, jag får utökade uppdrag, lämnar en arbetsplats jag inte trivdes på men då blir jag istället dumpad. Det började egentligen med det otrogna exet, ungefär ett halvår innan det tog slut mellan oss var jag på en arbetsplats som var allt annat än sund. Jag hade en chef som särbehandlade mig och körde med härskartekniker, det fuskades med löner och semesterdagar och jag vantrivdes någon så fruktansvärt. Sökte mycket andra jobb men på den tiden var det stor brist på tjänster i det jag var utbildad till och jag var relativit nyexaminerad. Fick tillslut ett vikariat på 50 % inom landstinget och var så lycklig. Trivdes bra på det nya jobbet trots pendling till en annan stad och vågade tillslut säga upp mig helt ifrån det gamla jobbet (hade varit kvar där på 40 % för att få tillräcklig lön). Några veckor senare hittade jag bevisen för att mitt ex var otrogen med sin kollega.
Sådär har det fortsatt med både dejter och förhållanden. Under mitt senaste förhållande var jag anställd på två ställen inom landstinget varav det ena var fantastiskt och det ena skit. Gjorde bra ifrån mig på det stället jag trivdes på och kämpade för att få en heltid där istället. Fick det till slut, men då insåg pojkvännen att han inte längre var kär. Det är verkligen som att jag inte kan få vara lycklig med båda delarna samtidigt.
Just nu går det som jag tidigare nämnt väldigt bra på jobbet. Förra veckan höll jag i en presentation av mitt projekt för nära 50 chefer och är närmare än jag någonsin varit att få en mer strategisk roll. Är så glad, är bara ett år sen sedan jag fick heltid där jag är nu och så mycket har hänt. Men då kommer också tankarna kring att jahapp, nu kommer det skita sig med J, det går för bra på jobbet för att jag ska tillåtas vara lycklig även i mitt privatliv. Förra veckan, när jag gjorde anteckningen i min mobil, verkade det som att mina negativa tankar skulle få rätt. J var segare än någonsin på att skriva och vår konversation var styltig och trist. Vi hade inte setts på över en vecka och jag började tvivla på om jag ens ville se honom igen. Men så kom ett sms från honom som inleddes med ett sorry att jag är så seg på att skriva och jag vågade svara att Ja, jag skulle ljuga om jag sa att jag inte tycker det är tråkigt, det blir en stel konversation när det går så långt mellan alla meddelanden. I vanliga fall svarar jag oftast bara det gör inget trots att det ju visst gör något. Och det känns faktiskt som att han skärpt till sig lite efter det, nu blir det åtminstone flera sms om dagen och genast ökar mitt intresse.
Så sågs vi på torsdagen och jag hade en bra känsla i kroppen istället för det uttråkade tillstånd jag haft bara några dagar tidigare. Han lagade mat till mig för att jag fyllt år och ansträngde sig med att göra en lite lyxigare måltid. Trots att vi båda var trötta från jobbdagen och veckan låg vi och myste i soffan och pratade om skräckfilmer och "Det" som hade premiär på bio i helgen. Jag sa något i stil med att jag absolut inte vågar se såna filmer på bio, varpå han sa att då måste vi ju se den. Nästa morgon tog han initiativ till det igen, frågade om vi inte kunde se den ihop på lördagen och stod redo med SF-appen i mobilen för att boka biljetter. Jag älskar när killar tar initiativ, när de styr upp och planerar, så trots att jag egentligen är för feg för skräckfilmer på bio sa jag ja och kände mig glad hela dagen. På lördagen hade vi en urmysig träff, så skönt att ses på en helg så man är lite utvilad och har orkat fixa till sig och man inte måste gå och lägga sig tidigt för att orkar med nästa dag. Och jag gillar verkligen att J är så bekräftande när vi ses, jag klagar ju på att han är så seg med sms mellan träffarna vilket är rätt orättvist för jag tenderar att glömma snabbt hur fin han är när vi är tillsammans. Hur han direkt utbrister wow vad fin du är när jag tar av mig jackan på trendiga hipsterrestaurangen som vi äter middag på innan bion. Hur han tycker det är helt självklart att vi ska dela på maträtterna och glatt byter tallrik med mig så jag får smaka på hans rätt också. Hur han frågar om jag är en armkroksperson när vi promenerar runt lite innan bion, men sen tar min hand som om det är det mest självklara i världen när jag säger att jag nog är mer van vid det (men inombords tänkte att jag vågar ju inte ta någons hand innan man träffats mycket längre). Kände fjärilar i magen för första gången på länge och vaknade lycklig. Lycklig med både privatliv och jobb, för första gången på mycket länge.
Ibland kan jag önska att jag var en sån där människa som bara tyckte att det var helt självklart att jag ska ha det så här bra. Som inte ens reflekterar över att hen är lycklig på jobbet och i relationen på samma gång. Samtidigt tänker jag klyschigt att jag kanske också uppskattar det desto mer när det händer än de där som bara tror att det är helt självklart? Sanningen är nog kanske att det snarare är jag själv som ältar lite för mycket, som låter de negativa tankarna komma och som ens har en fix idé om att jag inte kan vara lycklig på jobbet och i kärlekslivet samtidigt. Till viss del är det nog en del av min personlighet, som jag inte kan göra så mycket åt. Men jag ska försöka komma ihåg att njuta när det är bra, inte oroa mig för att det kan bli dåligt framöver. Och skulle det bli dåligt så går ju livet vidare tillslut ändå, det blir bättre, även om det skiter sig. Men just nu, den 18 september 2017, är det faktiskt rätt så fantastiskt och det ska jag banne mig njuta av.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar