Vemod

Fick en fribiljett till bio och filmen "The big sick" av en kollega. En romantisk komedi som var både romantisk och rolig men också sorglig. Efteråt kände jag ett enormt vemod. Cyklade hem ensam i regnet,  klockan var inte mer än strax efter åtta på kvällen men det var redan mörkt. Visste att hemma skulle det vara lika mörkt och ensamt, ingen som väntade på mig eller som jag kunde berätta om filmen för.

Vill så gärna bli kär och få ha den där personen som är hemma i lägenheten och väntar på mig. Någon att berätta om mina dagar och tankar för. Har så enormt mycket tankar hela tiden, som skriker efter att få komma ur min hjärna och bli berättade. Känns ibland som om jag inte har någon som lyssnar. Vet att det inte är sant egentligen, för jag har fantastiska vänner som jag ofta pratar hål i huvudet på, men ibland känns det inte som att det är samma sak. Vill ha den där speciella personen, som jag kanske inte ens behöver berätta något för, men som ändå kan se på mig att jag är ledsen och lite deppig. Som orkar lyssna på alla mina tankar, som låter mig bara babbla på när jag behöver det, men som också kan prata tillbaka, berätta om alla sina tankar för mig. Någon att dela den helt vanliga regniga mörka vardagen med. Finns inget jag önskar mig mer.