tisdag 28 november 2017

Vi bestämmer att vi inte är ihop

Jag är inte bra på att ha seriösa snack. Jag stressar upp mig en massa innan, jag har svårt att ta steget till att faktiskt börja prata om det som jag tänkt, jag har svårt att formulera vad exakt som snurrar i mitt huvud och jag har svårt att minnas vad den andra egentligen sa efteråt. Det sistnämnda leder  till att jag också stressar upp mig otroligt mycket över alla alternativa tolkningar som jag får för mig att personen sagt eller egentligen menat efter samtalet.

Därför är jag lite förvirrad kring vad jag och J egentligen sa på söndagskvällen. Det började redan på lördag natt då vi var på väg hem från min kollega. Han kollar busstider på sin telefon, dubbelklickar på hemknappen för att stänga ned appar och där flimrar Tinder förbi. Blir osäker på om jag sett rätt och sen lite ledsen. Vi har träffats i fyra månader nu, pratar varje dag, precis umgåtts gemensamt med andra par, beter oss själva ganska paraktigt men så har han tydligen varit inne på Tinder tidigare under dagen - vad betyder det egentligen? Kan inte säga något på bussen eftersom några andra från middagen är där också men tankarna snurrar rejält just då. Tillslut kliver vi av vid min station och vandrar hemåt och där vågar jag faktiskt fråga om det var Tinder jag sett på hans telefon. Han svarar ja, det var det men det är inte som jag tror. Han har inte använt det sen vi började träffas, men han hade en betalversion då som tickat på och tidigare idag var han inne för att kontrollera att det nu avslutats. Han säger att han kan visa sina matchningar och meddelanden  och trots att jag säger att det inte behövs visar han att jag ligger överst med det sista meddelandet som skickades innan vi övergick till sms och träffades på riktigt i slutet av juli.

Vi kommer hem och allt känns bra igen. Somnar ihop och nästa morgon är vi bakiströtta och hänger framför TVn hela dagen. Där börjar tankarna snurra igen, vad var det egentligen vi sa i natt, använder han Tinder eller inte? Jag vill prata med honom hela kvällen men kan inte formulera exakt vad jag vill säga, är så rädd för att det ska bli fel. Till slut, alldeles försent när vi egentligen ska sova, frågar jag hur han ser på oss. Han har svårt att svara, om jag är dålig på att ta seriösa snack så är nog J ännu värre. Inte så att han slingrar sig, men han är ju inte den mest pratsamma i vanliga fall och nu har han ännu svårare att komma på hur han ska formulera sig. Han säger att han inte är van vid att ha snack och bestämma vart man står, utan att det i tidigare förhållanden bara vuxit fram, det har inte behövts beslutas något. Och jag förklarar att för min del får det gärna växa fram, jag är inte ute efter att vi ska säga att nu är vi ihop, men däremot blev jag jäkligt osäker när jag såg Tinder igår och jag vill ändå att vi bestämmer att nu träffar vi inga andra, nu satsar vi på det här för stunden. Sen får vi se vart det leder.

Vi pratar vidare om att allt är bra, jag förklarar att det för min del har varit lite ovant men bra att låta det växa fram långsamt, att jag är glad att vi fortfarande har våra egna liv men att jag uppskattar att vi hörs lite mer på telefon och liknande nu. Han förklarar att han också tycker allt är bra mellan oss men att det är resten av hans liv som är så brokigt. Hans jobb är och har varit rörigt länge, han avslutade en längre relation ganska tätt inpå att vi träffades och han känner att han fortfarande inte fått ordning på livet sen dess. Han gillar inte att bo i en halvfärdig lägenhet, oroar sig för att den egentligen är för dyr för att bo i, att han borde bo billigare och spara till en insats istället. Förutom mig, oss, säger han att det känns som att han inte har någon fast punkt i livet just nu, och det är nog jobbigare för honom än vad jag kunnat ana. Jag känner mig lite naiv som inte riktigt förstått att han brottas med detta.

Det hela slutar med att vi typ bestämmer att vi har det bra som vi har det och att vi  inte behöver ta något mer beslut just nu. Vi fortsätter träffas, vi träffar bara varandra, men vi väntar lite med att bestämma om vi är ihop eller inte. På ett sätt känns det helknäppt, jag menar vad är egentligen skillnaden? Vi är ju typ redan ihop. Men på ett sätt så känns det bra och viktigt för mig. Jag är trött på inleda relationer där allt går snabbt och man blir ihop och gör slut på bara några månader. Jag vill att det ska vara på riktigt nästa gång och om det betyder att vi fortsätter dejta tills vi är helt säkra så känns det bra. Tänker att det hjälper mig att hålla fötterna på jorden, inte sätta alltför stor tilltro till en person utan kunna behålla lite realism. Hjälpa mig att inte berätta för kollegor, föräldrar eller mer avlägsna vänner att nu har jag hittat kärleken. För jag orkar inte med att ännu en gång behöva berätta att nej, det höll inte.

Vill istället våga ta mig tid att verkligen lära känna J, ta reda på hur vi fungerar tillsammans, fortsätta se vilken person jag blir med honom för att sen ta beslut om oss. Kanske blir det så att vi längre fram skrattar åt det och säger "Äsch det var ju redan som att vi var tillsammans" eller så inser vi att nej, vi vill åt olika håll eller något annat. Jag vet inte, det låter rätt knäppt nu när jag försöker beskriva det, men det känns bra för mig och det är väl det viktigaste.

4 kommentarer:

  1. jag tycker ändå att det låter rätt lovande. bra att du tog upp det med honom, jag hade också nojat om jag sett tinder öppet! förr eller senare måste man ju prata om var man står och faktiskt bestämma att man inte träffar andra, även om man i princip har trott det redan. det är skillnad på att tro och veta.
    och precis som du skriver så har du ju också varit osäker. detta kan vara nästa steg till mindre osäkerhet, och nästa steg blir ju som du skriver antingen att ni faktiskt är tillsammans eller att ni bestämmer att ni är för olika.
    jag hoppas på det bästa! förstår helt känslan i magen när nåt sånt händer.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, det var fint sagt, vi har tagit ett steg på vägen helt enkelt. Känns bra än så länge. Tack för peppen! :)

      Radera
  2. Fast jag fattar inte varför ni inte kan säga att ni är ihop? Ni är ju ihop? Eller? Ni har setts sen juli (!!) och gör pargrejer ihop. Förstår bara inte varför det verkar vara så skrämmande för (särskilt) killar att sätta en etikett på saker. Men så länge ni har det bra är det kanske skit samma med etiketter, det är ju olika hur man tänker och känner. Fint att läsa att det är så bra mellan er.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, jag förstår hur du menar och har nog resonerat liknande förut. Vi är ju precis som ett par, så ja, jag känner väl också ibland att vi är ju typ redan ihop. Jag vet inte om jag fegade ur för att han var typiskt killig och ba "jag brukar aldrig bestämma nått, det händer av sig självt". Tror jag blev för rädd för att pressa på då, vill inte att det ska kännas som att jag tvingar honom att vara ihop. Plus att jag själv brottas med att jag länge varit väldigt osäker och inte vetat hur jag själv känt egentligen. Hade nog bara gått cirka 3 veckor utan större tvivel när vi hade det samtalet. Nu har det gått ytterligare några veckor med allt mindre tvivel så jag blir mer och mer inne på själv att nej, nu vill jag nog faktiskt sätta en etikett på oss och säga att vi är ihop.

      Radera

Nedräkning

Två dagar kvar tills jag går på semester och även slutar helt på jobbet som jag egentligen redan lämnat i sinnet för flera månader sen. Upps...