tisdag 5 december 2017

Ett steg bakåt, två steg framåt

Det var sådär tajming att ha seriöst snack med J på söndagskvällen och sen resa bort resten av veckan. Har varit i Stockholm, först på utbildning med jobbet, och sen stannat kvar för att umgås med vänner. Haft riktigt bra dagar, ätit god mat, varit på roliga fester, shoppat en ny underbar vinterkappa. Allt har varit bra och i efterhand är det lätt att även säga att jag hanterat oron bra.

För det går inte att komma ifrån att oron ploppar upp med jämna mellanrum. Så fort det går lång tid utan ett sms eller när jag tycker J är kortare i tonen än vanligt (hur jag nu kan avgöra det i sms-form...) så kommer det tankar om att jahapp nu har han tröttnat. Jag känner mig helt övertygad om att han snart kommer meddela att han aldrig vill träffa mig igen och känner mig nedstämd trots att jag egentligen har en rolig dag framför mig. Men jag har kämpat på och fokuserat på mitt egna beteende. Även om jag varit osäker och haft en irriterande röst som inombords hävdat att J tröttnat på mig har jag fortsatt skicka sms i gullig ton och visat honom att jag tänker på honom och saknar honom. Och efter någon timme eller två så har det kommit svar från honom, som inte alls handlar om att han inte vill ses längre utan att han gör ditt och datt och frågar hur jag har det.

På söndagen åker jag hemåt igen men hoppar av tåget i J:s stad istället för min egna och när vi ses är allt så himla bra. Han pussar och kramar på mig, fixar pizza och glass till mig som är bakfull och allt känns underbart. Blir pirrig inombords nu när jag skriver detta inlägg och tänker på honom. Bara att inse att jag definitivt börjat falla för J. Om jag ändå vetat det mitt i den värsta osäkerheten i början av hösten men det är väl så livet är, fyllt av osäkerhet och tvivel men också väldigt många fina stunder.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Nedräkning

Två dagar kvar tills jag går på semester och även slutar helt på jobbet som jag egentligen redan lämnat i sinnet för flera månader sen. Upps...