Förra veckan mejlades så till slut infon om mitt nya uppdrag ut till chefer och till kollegor som berörs så nu behöver jag inte smussla längre. Trodde jag skulle vara beredd på att reaktionerna skulle vara blandade men var ändå jobbigt när ifrågasättande mejl började komma. Även om det bara är enstaka personer så blir det de som syns och hörs och det är också svårt att bemöta. Det frågas om varför cheferna inte informerat tidigare om att rollen skulle tillsättas och hur rekryteringen gått till (underförstått varför någon "offentlig" rekrytering inte gjorts). Det är ju något som man får fråga cheferna om i så fall, jag blev erbjuden uppdraget efter att jag initierat och genomfört ett projekt på samma tema och jag tänker inte skämmas för det.
Skrev stycket över i måndags, tror jag hade en tanke att knyta ihop det med J och mig och hur svårt jag har att känna mig nöjd. För då hade jag något litet minitvivel i mig igen, trots en mysig helg med J. Kan inte sätta fingret på vad det är som gör mig så osäker, men märker att det ofta är kopplat till mitt egna humör och sinnestämning. I söndags var jag seg och trött, hängde hemma hos J och kollade på serier till sen eftermiddag och gjorde liksom inget med dagen. Känner mig lätt misslyckad såna dagar, trots att jag vet att jag behöver den återhämtningen och vilan för att orka med mer energiska vardagar. Hur som helst blir det att jag då förknippar den känslan av otillräcklighet med J, och börjar tänka det gamla vanliga om vi verkligen passar ihop eller inte, om det inte ska vara mer känslor än så här. Igår möttes vi upp efter att jag varit på julbord med jobbet och jag var på strålande humör. Hånglade i soffan och somnade tätt ihop för att i morse gå upp tidigt och åka till Luciafirande i stans största kyrka och sen frukost ihop på mitt favoritcafé. Så mysigt och nu är det svårt att minnas varför jag kände tvivel, för allt känns ju bra. Känns som att jag upprepar mig kring det här hela tiden och det är tröttsamt att jag fastnar i samma mönster av tvivel och osäkerhet trots att jag ju vet att allt egentligen är bra. För en gångs skulle är det riktigt bra både med kärleken och med jobbet så varför kan jag inte bara vara nöjd?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar