Det känns konstigt vad den här bloggen utvecklats till. Jag tänkte att det skulle vara en plats där jag kunde skriva om alla konstiga dejter, fråga mig om det egentligen finns några normala killar kvar där ute, dela med mig av mitt singelliv. Men så har ju J blivit en del av mitt liv som (peppar peppar) verkar bli kvar och det är inte alls lika lätt att skriva om det bra som om det dåliga.
Istället skriver jag en massa om mitt jobb, vilket jag inte alls tänkt mig från början, men i och med att mycket har hänt under hösten har jag haft ett behov av att få skriva av mig. Just nu är det kämpigt, igår hade jag ett möte med mina gamla kollegor där de flesta är positiva och visar förståelse för den förändring som sker men där några motsätter sig precis allting. Jag försöker lyssna på dem, konkretisera upp vad som bekymrar dem men upplever att det blir helt orimliga krav och vid flera tillfällen mer försök att "sätta dit mig" än att faktiskt på riktigt lyfta eventuella svårigheter. Kunde inte tänka på något annat efter jag kom hem från jobbet igår, trots försök att distrahera mig med både brödbak och träning. Tankarna snurrade vilt, jag kände oro i magen och kunde inte sova förrän jag tagit en sömntablett. Även idag på jobbet har det varit jobbigt, jag funderar kring om jag kommer klara den nya rollen om gruppen fortsätter motarbeta mig och om det kommer fortsätta påverka mig såhär mycket privat. Blir less på mig själv att jag inte bara kan släppa det, tänka på att det faktiskt bara är två eller tre personer som låter väldigt mycket och att resterande grupp på 20 personer är positiva eller i alla fall neutrala.
Försöker tänka nu att jag ska använda situationen till något positivt. Det ger mig ju faktiskt en möjlighet att se hur J fungerar när jag mår dåligt. Finns han där då? Än så länge har jag mest berättat om jobbet på ett "roligt" sätt, drivit med mig själv och gruppen. Inte riktigt vågat erkänna att det faktiskt får mig att må dåligt just nu.
Jag har fått kommentarer både här på bloggen och i verkliga livet varför vi inte bara säger att vi är ihop, när vi ju beter oss precis som ett par. Men det är nog just detta som för mig gör att jag inte riktigt vågar, jag vill veta att jag verkligen kan lita på J. Att han finns kvar där även när det stormar. När vi hade snacket och sa att vi inte var ihop än hade det bara gått några veckor av att jag kände mig lite säkrare på honom, innan dess var jag fortfarande velig säkert varannan gång när vi sågs. Nu har det gått mer tid och jag känner mig säkrare och säkrare för varje dag samtidigt som jag behöver våga öppna upp mig mer för att kunna tro på att han finns där även i framtiden.
Ja, så får det bli. Ska använda julhelgen både till att vila upp míg och släppa jobbet under en period, men också komma närmare J och våga öppna upp mig mer för honom. Vem vet, kanske blir det då tillslut helt självklart att vi ska vara ihop.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar