En sån som varar i längden, när andra försvinner i mängden

Onsdag, alla hjärtans dag, och jag ska äntligen få träffa J efter en vecka i sjukmisär. Har svårt att koncentrera mig på jobbet, kollar hela tiden på klockan och räknar ner. Vill bara vara med honom.

Så dyker han upp, hämtar mig med bilen och när jag kliver in ligger en bukett blommor på passagerarsätet. Han överöser mig med pussar och jag känner hur jag bara smälter. Kvällen blir mysig men jag är nästan lite nervös när vi umgås, blir lite stel när han pussar på mig. Inte för att det är obekvämt eller inte känns mysigt men för att det känns så ovant. 

På torsdagen ringer han mig två gånger på kvällen, utan någon egentligen anledning, verkar mest vilja prata. När fredag eftermiddag kommer åker jag över till hans stad och så kör vi en och en halv timme till hans hemstad. På kvällen träffar vi hans bästa kompis med familj och på lördagen är det födelsedagsfirande med J:s mamma, mammans sambo, pappa, bror, farmor och mormor. Alla på en och samma gång och jag är rejält nervös innan men de är hur härliga som helst. J finns hela tiden vid min sida och pussar på mig, stryker mig över ryggen och visar med all tydlighet att vi hör ihop.

Det är på riktigt nu, vi verkligen ett par och jag kan inte längre tvivla på att J är seriös men trots att jag drömt om det så länge kan jag inte låta bli att känna mig lite orolig. Det är lite för bra. Det känns som att det måste komma ett bakslag snart, för inte kan man väl vara så här lycklig hela tiden?