måndag 14 maj 2018

När ska jag sluta vara rädd?

Vaknar kallsvettig och rädd från en mardröm som känns alltför verklig. Har drömt att J gjort slut med mig, drömt om de tre följande dagarna efter uppbrottet och de första minuterna efter att jag vaknat är ångesten riktig. J ligger bredvid mig så efter ett tag vågar jag krama om honom och somnar sen om igen.

Har drömt liknande flera gånger de senaste veckorna och det är så jobbigt. Jag försöker tänka att det bara är en dröm, att det inte är på riktigt, men jag känner ändå hur det påverkar mig långt in på dagen.

Jag förstår inte hur jag fortfarande kan vara så rädd för att han ska lämna mig och att det ska ta slut. Jag tänkte skriva, "trots att allting är så bra" men kanske är det därför jag är så rädd? För att jag vet hur bra jag kan må nu, hur lycklig jag är och hur gärna jag vill att det ska hålla. Att det ska vara på riktigt den här gången.

Det är ingenting uppenbart han gör eller inte gör, det är inget som känns fel i det vi har eller det vi gör men ändå så ligger det här lilla lilla tvivlet och gnager i mig och väcks till liv när jag sover. Jag försöker tänka rationellt kring det, påminna mig om att vi har det helt fantastiskt, att han inte skulle umgås med mig dagar i sträck, inte skulle pussa och krama och hålla om, inte skulle ta med mig på AW med hans kollegor och vänner om han inte faktiskt ville vara med mig.

Men jag kan inte låta bli att jämföra med hur det varit tidigare. Där allt också varit bra, i alla fall i mitt huvud. Där vi också har umgåtts en massa, träffat varandras vänner, kollegor och familj men sen har det plötsligt bara varit över. Jag läser om andra som drabbas, som är kära och glada och där partnern verkar känna likadant men så plötsligt är det bara över. Den ena vill inte längre och det är slut, oavsett hur bra det var några dagar tidigare. Vill inte den ena längre så spelar det ingen roll.

Och jag inser att det är det jag måste acceptera. Att det inte går att påverka om han vill göra slut, om han inte vill längre. Att det kan ta slut, när som egentligen, men att jag inte tjänar någonting på att gå runt och oroa mig i förväg. Jag kommer ju må lika dåligt när det händer ändå, om jag fortfarande är kär och vill att det ska hålla.

Så rationellt och enkelt att förstå när jag skriver det, men förjävligt svårt att hålla sig till i praktiken.

4 kommentarer:

  1. Den känslan. Så jävlig. Men som du säger, det går inte att göra nåt åt annat än att försöka våga att inte vara rädd.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Nej det är ju så, jag bara hoppas att det blir lindrigare med tiden i alla fall. Kram på dig

      Radera
  2. ja, det är ju kärlekens jävlighet.. som baksidan av det fina med att tycka om nån kommer ju oundvikligen rädslan av att mista den. tänker det kanske inte är så konstigt det tittar fram just när man verkligen fallit för nån, allt blir ju mer riktigt då (både känslor o rädslan att förlora).

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, precis, bra beskrivet. Det bästa är väl förmodligen att bara acceptera att man känner så och inte känna sig otacksam som jag gör, det blir bara värre.

      Radera

Nedräkning

Två dagar kvar tills jag går på semester och även slutar helt på jobbet som jag egentligen redan lämnat i sinnet för flera månader sen. Upps...