torsdag 26 juli 2018

Ett år

För några dagar sen var det ett år sedan jag för första gången fick se bilder från ett gammalt släkthus i en liten by i Västernorrland. Jag chattade med en blond kille på Tinder som skickade bilder och visade hur han renoverade och målade trappan i huset tillsammans med sin pappa. 

Nu sitter jag i samma trappa i det gamla släkthuset och skriver det här. För idag är det exakt ett år sen jag tog ett tåg till grannstaden runt kl 14 en semesterdag och mötte upp killen jag chattat med på Tinder. Det är ett år sedan jag träffade J för första gången. 

Jag minns tydligt hur jag gick av tåget och blev stående på perrongen ett tag, eftersom bommarna var nere på grund av ett korsande tåg. Jag spanade på dem som stod och väntade på andra sidan, kände mig nervös. Det var min första dejt på ganska länge och jag var rädd för att killen som varit så trevlig på chatten skulle visa sig vara något annat i verkligheten, som vanligt. 

När jag först fick syn på en blond kille i rätt ålder blev jag besviken, hans kläder var inte min stil, han såg ut som någon biffig gymkille. Men så fortsatte blicken några meter och jag insåg att jag kollat på fel kille. För lite längre bort stod istället J, med chinos och en snygg skjorta, semesterledig men ändå lite fixad, precis så som jag vill ha det. 

Vi började dejten med att köpa glass och vandra runt staden, 
konversationen flöt på rätt enkelt vad jag minns det och vi hade trevligt. Efter någon timme eller två kom vi till gränsen att vi antingen behövde hitta på något nytt eller avsluta dejten. Jag minns att jag väldigt gärna ville att vi skulle fortsätta, att jag för en gångs skulle kände lite pirr. Vi pratade först om att gå och fika men enades sen om att ta en drink istället, ”vi har ju faktiskt semester”. Det där med att fira och unna sig dryck och god mat är något J verkligen gillar, har jag förstått så här ett år senare. 

Efter drinken förslog J middag och vi hamnade på en uteservering nere vid vattnet där vi åt både huvudrätt
och dessert. Jag började bli lite smålullig, gick iväg till toaletten och smsade en kompis att dejten faktiskt var förvånansvärt bra. När jag kom tillbaka hade J betalat hela notan, ett första tecken på hur generös han är.  Det gav också mig en chans att fortsätta dejten genom att insistera på att få bjuda tillbaka med en till drink.

Först runt midnatt tittade jag på klockan och insåg att jag var tvungen att rusa till stationen för att inte missa sista tåget hem. (På dejt 2 i min stad missade faktiskt J sista tåget, så att han fick sova hos mig, jag är övertygad att det var med flit men han insisterar fortfarande på att det var av misstag).

J följde mig hur som helst till stationen och jag minns att jag både önskade att han skulle kyssa mig och inte. Ville inte riskera att förstöra det fina vi haft under eftermiddagen och kvällen. På resen hemåt satte mina vanliga negativa tankar igång och jag försökte förtvivlat övertala mig själv att även om det inte blev något av detta kunde jag vara glad för en fin dejt, att det skulle bli ett fint minne. 

Osäkerheten och de negativa tankarna tog över rejält veckorna efter, såpass att jag startade den här bloggen och valde namnet som en påminnelse till mig själv att hur jävligt det än var just då så blir det alltid bättre, det går över. 

Och det blev ju så bra tillsist. Sakta men säkert lärde jag känna en omtänksam, lugn och lättsam kille. Som inte kan ett dugg om sport men som kan ligga i timmar och titta på bilder av olika klockor. Som inte missar ett ögonblick att retas med mig men som också tittar på mig med så mycket kärlek i blicken efteråt. En kille som ställer upp för sin familj och sina vänner och som alltid alltid är med på mina idéer och upptåg. Som lyssnar i timmar när jag behöver prata av mig, som med största glädje inte bara äter all annorlunda mat som jag lagar utan också beställer hem nya alternativa produkter från Mathem, bara för att testa och tipsa mig. 

En helt underbar person som jag inte kan tänka mig att leva utan och som jag är så tacksam för att jag träffade den där eftermiddagen den 26 juli 2017. 



6 kommentarer:

  1. Älskar er historia! Och det ger mig lite hopp om att det faktiskt KAN hända.

    SvaraRadera
    Svar
    1. <3

      Det inte bara kan, det kommer hända för dig. Det är jag övertygad om!

      Radera
  2. Visst är det fantastiskt hur bra det kan bli.:) Man träffar någon man inte visste fanns och allt faller på plats.❤️

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja men faktiskt :) för psyket vore det ju härligt att veta om det redan innan dock ;)

      Radera

Nedräkning

Två dagar kvar tills jag går på semester och även slutar helt på jobbet som jag egentligen redan lämnat i sinnet för flera månader sen. Upps...