Tiden går så fort

Mer än halva 2018 har gått och jag hänger inte med. Året bara flyger fram och jag kan inte fatta att det redan är juli och att jag snart har semester. Senast jag skrev var innan midsommar då J precis bestämt sig för att ta jobbet i min stad. Det känns som igår trots att det gått flera veckor och samtidigt flyter dagarna ihop när jag försöker minnas vad vi gjort sedan dess. På midsommar var vi iväg och firade med gamla vänner till J, det var intensivt men trevligt. Veckorna därefter har mest bestått av sol och bad, fotbolls- och serietittande och kravlösa stunder tillsammans.

Nu är det fredag och jag sitter på jobbet och hoppas att även denna dag ska gå snabbt så att jag får träffa J igen. Vi har inte setts sen i måndags morse och det känns som en evighet, har saknat honom hela veckan.

För ja, gudarna ska veta att jag saknar honom när vi inte är tillsammans. Ibland kan jag tänka att det är lite fjantigt, känner mig lite o-självständig. Men det är fint också, att få känna saknad gör att jag blir påmind och förstår hur mycket jag tycker om honom och det gör också att han öppnar upp sig för mig, berättar hur mycket han saknar mig och hur glad han är att vi ska ses nästa dag. Det är inte slentrianmässigt eller kravfyllt när vi ska umgås och det är så otroligt skönt.

Trevlig helg på er som läser!