tisdag 21 augusti 2018

Jag vill bo med dig

Halv elva kliver jag och J av båten på den lilla skärgårdsön och hela helgen ligger framför oss. Vädret har tacksamt blivit bättre efter gårdagens åskväder och det är så varmt att vi kan bada och sola medan vi väntar på att få nyckeln till stugan vi hyrt över natten.

Hela dagen förflyter lugnt, vi promenerar runt på ön och ser oss omkring, fikar två gånger på det lilla bageriet och jag hinner läsa klart en bok. Till kvällen gör vi oss i ordning och promenerar sedan till den spartanska restaurangen som finns precis vid båthamnen. Vi sätter oss på takterassen,  beställer en flaska bubbel, delar på både förrätt och efterrätt och pratar och skrattar och myser i flera timmar.

Vid ett tillfälle pratar vi om pengar och kostnader och prioriteringar för att kunna göra det man vill och J börjar fråga mig: "Hur mycket skulle du spara om du..." och jag skojar och svarar: "Dumpade dig?" Han skrattar men nickar och jag börjar babbla på om att tja visserligen så gör vi ju mycket saker tillsammans som kostar men om inte han hade varit med i bilden så hade jag ju kanske gjort mer med kompisar som också kostar och att på det stora hela så skulle det nog inte bli så stor skillnad eftersom vi ju delar på det mesta. Han nickar och ser ut som att han vill säga något mer men då ropar en röst på honom från andra sidan terrassen, det visar sig vara Js nya chef på företaget han ska börja på om en månad.

Det är först någon halvtimme senare, när vi flyttat in från terrassen och äter dessert, som jag  kommer på och frågar J vad det var han ville fråga om tidigare. Han skrattar och säger: "Ja egentligen hade jag ju tänkt fråga om hur mycket du skulle spara om vi flyttade ihop" och vi diskuterar kring hyra och försäkringar och att han tror att jag skulle hjälpa honom att spendera mindre pengar på att äta ute under veckorna eftersom jag alltid gör en veckomatsedel och lagar matlådor. Jag tycker sånt är roligt att diskutera kring och tycker inte det är något konstigt med det men mitt när jag sitter och resonerar kring någon budgetpost avbryter J och säger: "Alltså det jag försöker säga, på mitt oromantiska ingenjörsvis med prat om budget och kalkyler och siffror, är att jag vill flytta till din stad, jag vill bo med dig".

Jag bara stirrar på honom, blir röd i ansiktet för att jag blir så generad och glad och sen börjar jag le som en fåne. Sitter bara där och ler och det är ett så fint ögonblick. Jag ser på honom hur glad han är också och jag känner mig just där och då mer älskad än jag någonsin gjort tidigare.

5 kommentarer:

Livsstecken

Tiden flyger iväg, jag hänger inte med. Har aldrig varit med om en månad som gått så här fort. Började mitt nya jobb för en månad sen och de...