Uppdatering från sambolivet

Det är mysigt att vara sambo. Vi lagar god mat, myser i soffan framför bra tv-serier och igår gick vi till gymmet och tränade tillsammans. På samma gång är det också en prövning för mig som är en sån vanemänniska och har mycket rutiner som jag utvecklat och (själv tycker) perfektat under 5 år. På morgonen har jag ett noga uttänkt schema, kliver upp exakt 30 minuter innan jag måste cykla och speedar igenom sysslorna. Går inte alls lika effektivt när någon annan plötsligt också vill komma in i badrummet.

Samtidigt blir jag så glad när jag står i köket och lagar middag och hör hur en bildörr smäller igen nere på gatan för när jag tittar ut ser jag att min J är på väg upp till lägenheten, idag igen. Jag behöver inte längre äta själv och jag behöver inte fundera på när vi ska ses nästa gång. 

Det är nog just de små vardagsögonblicken jag både uppskattar mest och har svårast att förhålla mig till. Jag är så inrutad i mitt sätt, vill laga och äta middag senast 18.30, vill ha undanplockat och fint i lägenheten innan jag lägger mig och märker att jag lätt surar till när jag upplever att jag får göra ”mer”. Det ser så löljigt ut nu när jag skriver och reflekterar i efterhand men där och då har jag svårt att hålla känslorna i schack.

Överallt i mitt liv ser jag dagligen bevis på hur mycket mer ansvar kvinnor tar för hem och familj. Jag hör kollegorna på jobbet som går upp på morgonen och lagar matlåda till sina makar när de själva är lediga, vännen som sliter med bajsblöjor, skrikande barn och stök i köket medan sambon tittar på tv utan att märka något. Jag läser inlägg på instagram om mansbebisar och hur förskolepersonal ursäktar deras beteende genom att alltid fråga mamman var utflyktsmaten är. Och jag känner så starkt att jag vill inte hamna där. Jag pallar verkligen inte.

På sistone har jag läst mycket om hur det inte bara handlar om det praktiska, vem som lagar maten t.ex., utan också allt det mentala arbetet, planeringen och fixandet för att komma fram till matlagningen. Och det är något jag känner igen hos mig och J. Jag är ju den (typiska kvinnan) som planerar konstant, har full koll på vad som ska ske och är redo med plan B om något skulle förhindra plan A. J är mer spontan, tycker att saker ordnar sig, och visst det gör ju det - men ofta på grund av att någon annan redan planerat och fixat eller genom ett mycket krångligare och dyrare sätt.

Just nu har jag svårt att förhålla mig till det här. Jag förstår att mitt sätt inte alltid är det enda rätt eller det bästa men det är så svårt när man är där i stunden, kommer hem trött från jobbet, ser oredan i lägenheten, hittar att maten vi ska äta ligger fryst i frysen och så sitter J där och spelar dataspel utan att märka någonting.

Jag känner mig lite otacksam och löjlig som fokuserar på det här nu, jag borde ju bara vara glad över att jag och J äntligen får bo tillsammans. Men tänker samtidigt att det är viktigt om vi ska fortsätta vara glada och kära. Jag vill inte hamna i att jag inte längre känner mig glad när jag hör J smälla igen bildörren på gatan, vill inte hamna i att jag är sur och bitter för att vi inte längre samarbetar eller kommunicerar. Tror det är så lätt att hamna i det om man inte är uppmärksam.  

Jag tror ändå att det  här kommer bli bättre med tiden, jag kommer vänja mig vid att saker och ting blir bra även om det inte är perfekt tidsoptimerat och effektivt och efter ett tag kommer det att vara en ny vana att jag och J gör saker tillsammans. Jag märker också att han försöker anpassa sig och han gör sin del av det praktiska, det är nog mest planeringsdelen och det mentala som han inte riktigt förstår hur ansträngande det är. Viktigast av allt är ändå att vi kommunicerar och jag försöker påminna mig själv att jag inte kan jämföra honom med andra män, han är faktiskt bra mycket mer ansvarstagande än vad jag ger honom cred för. Får ge det tid, så löser det sig nog.