Livets bergochdalbana fortsätter

Jag är så omotiverad just nu. På jobbet, på fritiden, på allt. Är trött hela tiden, orkar inte koncentrera mig på något mer än en kort stund. Känner ångesten komma krypande så fort jag stämplar in på jobbet. Vi börjar med morgonmöte klockan åtta och jag får bita mig i läppen för att inte skrika rakt ut. Stämningen är körd i botten, det är bara gnäll och frustration och pajkastning mellan cheferna. Ibland struntar jag att gå på mötena, men mår inte mycket bättre när jag går ensam genom korridorerna och låser upp dörren till mitt kontor och inser att det är minst 8 timmar tills jag får åka hem. Är så trött på hela arbetet och arbetsplatsen, allting känns bara jobbigt. Besvarade den årliga medarbetarenkäten igår och påminde mig själv att vara rättvis och tänka på hela föregående året och inte bara de sista månaderna när jag besvarade frågorna, men det blev ändå solklart att betygen på t.ex. arbetsklimat, motivation till arbetet, om jag upplever att min kompetens utnyttjas och så vidare har sjunkit från bra betyg till botten.

Förra veckan var jag på intervju för tjänsten som är inom samma organisation som jag arbetar i idag och jag tror det gick okej. Jag gjorde verkligen mitt bästa, tog tjuren vid hornen och pratade om det negativa möte som jag och chefen som intervjuade båda deltagit på veckan innan. Det var nog det bättre än att låtsas som ingenting men ändå svårt att veta om jag har någon chans. Intervjun var intensiv och annorlunda än jag tidigare varit med om, någon slags kompetensbaserat upplägg där jag hela tiden skulle koppla till olika scenarion och exempel. Kändes som att jag bara svamlade ibland. De sa också att att de fått in många kompetenta sökanden och det är först denna vecka som jag ska få besked om jag går vidare till en andra intervju. Eftersom jag ännu inte har hört något får jag svårare och svårare att hålla modet uppe.

Företaget C som anställde min kollega har jag helt gett upp om. Ringde kontaktpersonen vid två tillfällen och hamnade hos en sekreterare som lovade att kontaktpersonen skulle ringa upp men det gjorde hen aldrig. Känns inte speciellt seriöst och gör att jag känner mig tveksam till dem men när jag fortfarande är i limbot och inte vet hur det går med det andra jobbet kan jag inte låta bli att gräma mig över hur det gick med allt, tänker på om jag hade fått komma på intervju om jag bara skickat ansökan före min kollega?

När jag inte oroar mig för mitt egna jobb oroar jag mig istället för Js jobb. Han verkar bli allt tröttare på det han också och jag märker hur det påverkar hans inställning till staden där vi bor. Han saknar sina gamla kollegor och han har varit rätt låg på sistone, sitter mycket vid datorn och häromdagen när jag åkte hem mellan möten mitt på dagen fann jag honom hemma spelandes dataspel, han sa att han hade huvudvärk och jobbade hemifrån för att han inte orkade ta sig till jobbet. Jag är inte van vid att han är så låg och när han är så här nedstämd kan jag inte låta bli att oroa mig för att något är fel med oss, att han egentligen är trött på mig. Det är så dumt för tittar jag objektivt på det så är det ju jättebra med oss. Han har varit ett fantastiskt stöd till mig när jag oroar mig och ältar allt kring jobbet fram och tillbaka och jag hoppas han tycker att jag stöttar honom också. Vi pratar mycket, har börjat följa en ny spännande serie och planerar myskvällar med god mat från vårt favorit-youtube-konto. Måste låta tiden gå och ha tillförsikt att även om vi just nu båda har svacka jobbmässigt så kommer det bli bättre och i allt jobbigt så är jag jäkligt tacksam att vi i alla fall har varandra.