Ett år

För några dagar sen var det ett år sedan jag för första gången fick se bilder från ett gammalt släkthus i en liten by i Västernorrland. Jag chattade med en blond kille på Tinder som skickade bilder och visade hur han renoverade och målade trappan i huset tillsammans med sin pappa. 

Nu sitter jag i samma trappa i det gamla släkthuset och skriver det här. För idag är det exakt ett år sen jag tog ett tåg till grannstaden runt kl 14 en semesterdag och mötte upp killen jag chattat med på Tinder. Det är ett år sedan jag träffade J för första gången. 

Jag minns tydligt hur jag gick av tåget och blev stående på perrongen ett tag, eftersom bommarna var nere på grund av ett korsande tåg. Jag spanade på dem som stod och väntade på andra sidan, kände mig nervös. Det var min första dejt på ganska länge och jag var rädd för att killen som varit så trevlig på chatten skulle visa sig vara något annat i verkligheten, som vanligt. 

När jag först fick syn på en blond kille i rätt ålder blev jag besviken, hans kläder var inte min stil, han såg ut som någon biffig gymkille. Men så fortsatte blicken några meter och jag insåg att jag kollat på fel kille. För lite längre bort stod istället J, med chinos och en snygg skjorta, semesterledig men ändå lite fixad, precis så som jag vill ha det. 

Vi började dejten med att köpa glass och vandra runt staden, 

konversationen flöt på rätt enkelt vad jag minns det och vi hade trevligt. Efter någon timme eller två kom vi till gränsen att vi antingen behövde hitta på något nytt eller avsluta dejten. Jag minns att jag väldigt gärna ville att vi skulle fortsätta, att jag för en gångs skulle kände lite pirr. Vi pratade först om att gå och fika men enades sen om att ta en drink istället, ”vi har ju faktiskt semester”. Det där med att fira och unna sig dryck och god mat är något J verkligen gillar, har jag förstått så här ett år senare. 

Efter drinken förslog J middag och vi hamnade på en uteservering nere vid vattnet där vi åt både huvudrätt

och dessert. Jag började bli lite smålullig, gick iväg till toaletten och smsade en kompis att dejten faktiskt var förvånansvärt bra. När jag kom tillbaka hade J betalat hela notan, ett första tecken på hur generös han är.  Det gav också mig en chans att fortsätta dejten genom att insistera på att få bjuda tillbaka med en till drink.

Först runt midnatt tittade jag på klockan och insåg att jag var tvungen att rusa till stationen för att inte missa sista tåget hem. (På dejt 2 i min stad missade faktiskt J sista tåget, så att han fick sova hos mig, jag är övertygad att det var med flit men han insisterar fortfarande på att det var av misstag).

J följde mig hur som helst till stationen och jag minns att jag både önskade att han skulle kyssa mig och inte. Ville inte riskera att förstöra det fina vi haft under eftermiddagen och kvällen. På resen hemåt satte mina vanliga negativa tankar igång och jag försökte förtvivlat övertala mig själv att även om det inte blev något av detta kunde jag vara glad för en fin dejt, att det skulle bli ett fint minne. 

Osäkerheten och de negativa tankarna tog över rejält veckorna efter, såpass att jag startade den här bloggen och valde namnet som en påminnelse till mig själv att hur jävligt det än var just då så blir det alltid bättre, det går över. 

Och det blev ju så bra tillsist. Sakta men säkert lärde jag känna en omtänksam, lugn och lättsam kille. Som inte kan ett dugg om sport men som kan ligga i timmar och titta på bilder av olika klockor. Som inte missar ett ögonblick att retas med mig men som också tittar på mig med så mycket kärlek i blicken efteråt. En kille som ställer upp för sin familj och sina vänner och som alltid alltid är med på mina idéer och upptåg. Som lyssnar i timmar när jag behöver prata av mig, som med största glädje inte bara äter all annorlunda mat som jag lagar utan också beställer hem nya alternativa produkter från Mathem, bara för att testa och tipsa mig. 

En helt underbar person som jag inte kan tänka mig att leva utan och som jag är så tacksam för att jag träffade den där eftermiddagen den 26 juli 2017. 

När allt går fel men ändå blir rätt

Kändes som om att jag bad om det när jag glatt i fredags eftermiddag skrev om hur mycket jag saknade J och hur kravlöst det är när vi umgås, för klockan 15.00 plockade han upp mig för att vi skulle åka och bada och allt gick fel. GPS-funktionen fungerade inte i varken min eller hans mobil och vi körde runt i över en timme och försökte hitta en badplats vi fått tips om men nej, hur vi än körde hamnade vi fel och vi hittade den aldrig. Jag blev surare och surare, säkert innerst inne framförallt besviken för att jag "lurat" iväg J och så inte ens kunde hitta till stället. Han körde och var säkert stressad och trött, under tiden vi snurrade runt började ju dessutom rusningstrafiken och det var 28 grader varmt och kvavt.

J fick tillslut nog och körde istället iväg till en annan badplats han fått tips av från en kollega men väl där visade det sig inte finnas någon parkering, det var bara till för de som bor i kvarteret. Där och då var jag på värdelöst humör, trött och hungrig, och fräste till J att vi kan lika gärna åka hem, jag vill aldrig mer bada. Med en annan kille tror jag det hade kunnat gå illa där, förmodligen lett till ett riktigt stort bråk men tack och lov hanterar J det så bra. Han fnissar lite åt mig, kör utan att fråga istället till en fin park i stan medan han låter mig vara i några minuter, och sen vips så har det gått över. Vi bad om ursäkt till varandra, picknickade i parken, sprang förbi Systemet innan det stängde och sen åkte vi faktiskt och tog ett kvällsdopp på ett annat ställe, kramades och pussades och skrattade åt vår knäppa eftermiddag men framförallt så njöt vi av vår fina kväll.

Är så tacksam att vi kompletterar varandra bra här. Jag vet att jag har en ganska kort stubin och det är inte alltid jag klarar av att tygla mig, vilket har gjort att jag bråkat rätt mycket med tidigare pojkvänner. Med J är det inte så, det här var nog i så fall vårt värsta "bråk" som vi haft och det är inte i närheten av hur det varit med andra. Vi fungerar så mycket bättre ihop och det är skönt att veta att våra tjafs eller missförstånd inte behöver bli någon jättestor grej.

Tiden går så fort

Mer än halva 2018 har gått och jag hänger inte med. Året bara flyger fram och jag kan inte fatta att det redan är juli och att jag snart har semester. Senast jag skrev var innan midsommar då J precis bestämt sig för att ta jobbet i min stad. Det känns som igår trots att det gått flera veckor och samtidigt flyter dagarna ihop när jag försöker minnas vad vi gjort sedan dess. På midsommar var vi iväg och firade med gamla vänner till J, det var intensivt men trevligt. Veckorna därefter har mest bestått av sol och bad, fotbolls- och serietittande och kravlösa stunder tillsammans.

Nu är det fredag och jag sitter på jobbet och hoppas att även denna dag ska gå snabbt så att jag får träffa J igen. Vi har inte setts sen i måndags morse och det känns som en evighet, har saknat honom hela veckan.

För ja, gudarna ska veta att jag saknar honom när vi inte är tillsammans. Ibland kan jag tänka att det är lite fjantigt, känner mig lite o-självständig. Men det är fint också, att få känna saknad gör att jag blir påmind och förstår hur mycket jag tycker om honom och det gör också att han öppnar upp sig för mig, berättar hur mycket han saknar mig och hur glad han är att vi ska ses nästa dag. Det är inte slentrianmässigt eller kravfyllt när vi ska umgås och det är så otroligt skönt.

Trevlig helg på er som läser!

Han tog jobbet!

Igår firade jag och J med en flaska bubbel på en nyöppnad restaurang i min stad eftersom J kommit över för att träffa sin nya chef och skriva på anställningsavtal. I september byter han jobb och arbetar framöver i min stad.

Jag är så glad förstås och framförallt glad över att J nu är så nöjd och helt tillfreds med sitt beslut. Det känns som att han har kunnat baserat sitt val på de fördelar och nackdelar som fanns med nuvarande tjänst respektive det nya jobbet och det känns viktigt. Nu vet man ju aldrig vad som händer, men att han gör bytet för att han verkligen är sugen på den nya tjänsten och inte bara missnöjd med den gamla gör det ju i alla fall troligare att det blir bra för honom.

Och jag själv får nästan nypa mig i armen eftersom allt fortsätter vara så bra, så lätt och så rätt.

95 % chans

J har blivit headhuntad och erbjuden ett jobb på ett företag i min stad. I början är han tveksam, tycker inte att den nya rollen känns helt rätt, att den är ett steg bort från det han egentligen vill arbeta med. Men han går på fler intervjuer, är ärlig mot rekryterare och chef om sina tankar varpå de anpassar rollen så att den passar honom bättre.

Jag försöker hålla mig neutral, diskuterar fördelar och nackdelar och vill låta honom ta ett eget beslut. Ändå kan jag ju inte låta bli att av rent själviska skäl vilja att han ska ta det nya jobbet. Det vore underbart att kunna ses oftare, ha honom här i min stad. Självklart tänker jag även på framtiden, hur jag egentligen inte vill flytta ifrån min stad och att det naturligtvis borde bli enklare att övertala honom att flytta hit om han redan arbetar här.

Dagen när han måste ge besked närmar sig, kvällen innan är han fortfarande osäker, beskriver att han tidigare var 40 % för att byta jobb och 60 % för att stanna på nuvarande men att han under dagen efter samtal med personer han litar på är mer positiv till att byta. Han resonerar sig fram mellan procentsatserna och landar på 52 % för ett byte medan jag skrattar åt vilket precist svar han ger på min fråga Vad lutar det åt just nu? och jag känner mig glad över att han faktiskt börjat överväga att byta.

Ändå vågar jag nog inte riktigt tro på det och hela dagen går utan att jag får någon uppdatering från honom. På kvällen ringer han, berättar att  han lämnat ett löneanspråk som accepterats och att han ska prata en sista gång med sin chef nästa morgon (idag). Men nu är han på 95 %, säger att han inser att han vill byta, att han vill våga prova och jag kan äntligen berätta hur glad jag är över att det är 95 % chans att J börjar jobba här i min stad i höst.

Jag älskar dig

Jag har känt det en längre tid, det har varit på väg ut flera gånger och i fredags kunde jag bara inte hålla det inne längre. Jag var redo att säga till J att jag älskar honom.

Vi låg tätt omslingrade i soffan när det till sist slank ur mig och först stirrade han bara på mig. Sekunderna kändes som en evighet och jag hann tänka en massa; "Varför säger han inget? Har jag fattat helt fel om vad han tycker?" men sen log han stort och sa "Jag älskar dig också". Han såg så glad ut, kunde inte sluta le och jag skojade med honom och frågade varför han log så stort och då sa han att det var för att jag var så söt, att det påminde om när jag frågade om han ville vara min pojkvän.

Dagen efter funderade jag lite kring det, att okej nu är det sagt, men vad händer härnäst då? Hur ofta ska man säga det? Det ska ju inte bara bli en slentriangrej.

Resten av helgen gick snabbt, vi var iväg och badade, hängde på uteserveringar, köpte grill och grillade, det var fullt upp hela tiden. Så det var först på sent på söndagskvällen, när vi utmattade föll i säng, kramades en sista gång och tackade varandra för en mysig dag och helg som vi sa det igen. Och oj vad bra det känns, så rätt och så fint.

Jag älskar dig J.

Väntar och längtar

Jag räknar ofta ner till någonting.  Till en konsert, till att en TV-serie ska börja, till att det är semester, till att jag ska träffa J igen. Har nog lite svårt att njuta av nuet, jag väntar eller planerar hela tiden något annat.

Ibland känns det som att hela mitt liv just nu är en väntan på något annat, om inte väntan på de små grejerna så en väntan på familjelivet med villa, småbarn och en äkta man. Det är inte så att jag inte trivs med mitt liv som det är idag, för det gör jag, men ändå blir det att jag räknar ner dagarna till något annat.

Det har blivit extra påtagligt med J, i och med att det oftast går några dagar emellan att vi ses och då känns det som att jag bara går och längtar och väntar. Det känns säkert mer eftersom det dessutom oftast är vardagar och vem längtar inte efter helgen på jobbet mitt i veckan?

Men även om det säkert är vanligt och naturligt känner jag att jag nog skulle må bättre av att stanna upp och njuta lite av dagen också, även om det bara är en helt vanlig tisdag med jobb och träning. Försöker påminna mig själv om detta och vad blir bättre än en påminnelse i bloggen. Ska börja på en gång nu med lunch i solen med kollegorna och sen sitta kvar där ute med en spännande bok och njuta några minuter extra.