Hela den här våren har varit så intensiv och konstig med allt jobbsökande och mitt egna överanalyserande fram och tillbaka. Precis när jag ändå har landat i att det blir tjänsten på utvecklingsenheten inom regionen där jag arbetar idag så kontaktas jag av företaget C igen. Jag har skrivit tidigare om att jag och min kollega var intresserade av samma tjänst och hur hon både sökt och intervjuat och fått jobbet innan jag ens hunnit söka det. Nu ska samma avdelning utöka med en likadan tjänst till och eftersom de hade sparat min ansökan och kollegan rekommenderat mig vill de att jag ska komma på intervju. De vet att jag fått en annan tjänst redan men verkar inte tycka det är något problem.
Innan intervjun är jag kluven, jag lockas av möjligheten till högre lön och fler semesterdagar, lockas av tanken på att slippa segheten som genomsyrar allt arbete inom regionen men samtidigt känns det riskabelt att säga upp mig från ett jobb innan jag ens börjat, då med tanke på att denna utvecklingsenhet är ett ställe där jag velat ta mig in på länge och där jag känner att jag behöver tänka på mitt rykte. Även om inte tjänsten jag fått är mitt drömjobb så ser jag ju potentialen i att kunna få andra uppdrag och tjänster inom enheten när jag väl börjat. Företaget C känns mer osäkert samtidigt som jag tror att möjligheten att växa inom företaget är goda. Men hur vet jag att jag vill det?
Efter intervjun är jag mer peppad, blir lockad bara av att komma in i företagets lokaler. Det är fler yngre personer, lite mer fart och det känns så avlägset från Regionens gråa baracker där jag arbetar idag. Jag får ett erbjudande redan på intervjun med lön på 1000 kr mer än vad jag ska få på nya tjänsten i Regionen. Går hem och funderar över helgen, landar i att nä mer än så kan jag faktiskt få. Läser allt jag kan komma över om löneförhandling och peppas av artiklarna att man ska ta i så man skäms, speciellt som kvinna eftersom vi ofta hamnar lägre. Fegade ur totalt när jag skulle löneförhandla om den nya tjänsten i Regionen för att jag var så desperat att få nytt jobb så där känner jag att jag hamnade lägre än vad jag egentligen hade möjlighet till.
Så sagt och gjort, har förberett och peppat mig hela morgonen och sen ringde jag nyss till chefen och förde fram argument om min kompetens och erfarenhet och la ett motbud som var 6000 kr mer än deras erbjudande. Hon tackade för det och sa att hon skulle ta det med sig och gå igenom de andra ansökningarna som fanns och så återkomma så fort som möjligt. Kändes som att hon kanske tyckte det var lite för högt men jag känner mig nöjd med att jag vågade, det är så lätt att fastna i tankarna kring att man inte vill riskera att inte få jobbet och bara ta första bästa bud. Nu har jag ju faktiskt världens guldläge som redan har ett nytt jobb och som känner så tydligt att nej under den summan tar jag inte det nya erbjudandet. Håll tummarna för att det går vägen och att jag lyckas med min första löneförhandling där jag faktiskt vågat ta i lite.
måndag 27 maj 2019
torsdag 23 maj 2019
Han kom inte hem
För ungefär sex år sen när jag var tillsammans med min ex-sambo hände det vid flera tillfällen att han inte kom hem till vår lägenhet efter sitt arbete. Han jobbade som bartender och slutade sent på kvällen/natten och när jag vaknade på morgonen var han inte hemma. Han hade inte meddelat att han skulle vara borta, det fanns inget sms eller missat samtal på min telefon och när jag ringde honom svarade han inte. Mindes precis för första gången på länge hur jag vid ett tillfälle började ringa runt till polis och sjukhus eftersom han inte kom hem på förmiddagen heller och det började närma sig 24 timmar från att jag sist sett honom. Var på riktigt rädd för att något allvarligt hade hänt samtidigt som jag var så ledsen och frustrerad och misstänksam över att han sovit borta flera gånger. Han hade alltid någon ursäkt, de hade jobbat sent på baren och sen sov han hos en kompis för att inte väcka mig eller för att inte behöva cykla hem 10 min extra när han redan var stuptrött. Framförallt minns jag hur arg han blev, hur han beskyllde mig för att inte lita på honom, anklagade mig för att jag ville skapa bråk och inte accepterade att han hade egna vänner. Hur det slutade med att jag fick be honom om ursäkt och hur dum jag kände mig som inte bara kunde lita på den person jag älskade. Månaderna gick och när hösten kom hittade jag slutligen bevis för att han varit otrogen med sin kollega hela tiden, alla de gånger han inte kommit hem hade han varit med henne istället och sen skällt på mig för att jag inte litade på honom.
Jag påmindes om detta idag då J efter arbetsdagen igår åkte över till sin gamla hemstad för att träffa sina gamla kollegor. Vi hördes av lite kort på kvällen och jag förstod att han skulle bli kvar sent så jag gick och la mig i vanlig tid. Vaknade under natten och märkte att han inte var i sängen varpå jag bara tänkte "Ja, ja han har väl missat tåget igen" och så somnade jag om. Ingen oro alls. Vaknade igen någon timme senare och då tittade jag på mobilen och såg att han smsat vid midnatt att han inte förstått att sista tåget gick redan vid 23 och att han skulle sova på en kompis soffa. På morgonen när mitt alarm ringde kom ett nytt sms att han satt på expressbussen på väg tillbaka, att han saknade mig och att han hoppades att vi skulle hinna ses hemma innan jobbet. Jag trodde jag skulle behöva cykla iväg innan han kom men precis när jag fixat allt med packning, regnkläder, batteri och cykellås och skulle rulla iväg så kom han springandes i regnet i bara t-shirt (eftersom vädret är schizofrent och växlar från högsommar till ösregn och den knäppskallen inte tagit någon jacka igår). Kände sån lycka när jag fick syn på honom, min underbara J som förstår och respekterar mina behov. Är så glad att jag är i en sund relation nu, där han vet att det inte handlar om att jag inte accepterar att han har egna vänner eller att man inte skulle kunna sova borta utan att det bara handlar om att låta mig veta, så att jag inte behöver oroa mig.
Jag påmindes om detta idag då J efter arbetsdagen igår åkte över till sin gamla hemstad för att träffa sina gamla kollegor. Vi hördes av lite kort på kvällen och jag förstod att han skulle bli kvar sent så jag gick och la mig i vanlig tid. Vaknade under natten och märkte att han inte var i sängen varpå jag bara tänkte "Ja, ja han har väl missat tåget igen" och så somnade jag om. Ingen oro alls. Vaknade igen någon timme senare och då tittade jag på mobilen och såg att han smsat vid midnatt att han inte förstått att sista tåget gick redan vid 23 och att han skulle sova på en kompis soffa. På morgonen när mitt alarm ringde kom ett nytt sms att han satt på expressbussen på väg tillbaka, att han saknade mig och att han hoppades att vi skulle hinna ses hemma innan jobbet. Jag trodde jag skulle behöva cykla iväg innan han kom men precis när jag fixat allt med packning, regnkläder, batteri och cykellås och skulle rulla iväg så kom han springandes i regnet i bara t-shirt (eftersom vädret är schizofrent och växlar från högsommar till ösregn och den knäppskallen inte tagit någon jacka igår). Kände sån lycka när jag fick syn på honom, min underbara J som förstår och respekterar mina behov. Är så glad att jag är i en sund relation nu, där han vet att det inte handlar om att jag inte accepterar att han har egna vänner eller att man inte skulle kunna sova borta utan att det bara handlar om att låta mig veta, så att jag inte behöver oroa mig.
måndag 29 april 2019
H-A-P-P-Y
En månad har gått och våren (nästan sommaren vädermässigt) har kommit. Det är ljust och varmt och skönt och även om klimatoron finns där mår jag så mycket bättre. Är både piggare och gladare, det går inte att komma ifrån hur mycket bättre jag mår under sommarhalvåret.
Att jag inte oroar mig för jobbet gör ju dock såklart sitt till, har nu tackat ja och ska i dagarna skriva på avtal för en ny tjänst på utvecklingsenheten inom den organisation där jag redan arbetar. Det har varit mycket grubblande fram och tillbaka men nu känns det underbart. Är redo för något nytt och det känns så kul att komma in på enheten där jag länge velat arbeta. Också otroligt skönt att slippa den knepiga chefen och komma bort från samordningsrollen där allt förhalas och samma diskussioner förs om och om igen. Behövde några månader för att våga vänja mig vid tanken att jag inte längre ska arbeta inom det yrket som jag utbildat mig till men nu känns det så rätt. Jag är fortfarande kvar inom samma bransch men breddar min kompetens och blir det så att jag längtar tillbaka till det gamla så är det brist och jag kan välja och vraka mellan lediga tjänster. Det löser sig!
Över till J och mig som har det löjligt bra just nu. Upplever att J också mår bättre, han trivs allt mer på arbetet, har börjat träna med en kollega och är även med i rekryteringen för en tjänst inom samma företag som jag verkligen hoppas att han får. Då skulle han arbeta närmare en chef som han tycker om och ha en mer utvecklande roll vilket jag tror skulle göra att han skulle trivas ännu bättre. Jag upplever att han är mer tillfreds med att vara här i min stad och vi tittar en del på boende och planerar för framtiden. Vi har enats om att vi ska försöka hitta något som ligger ännu lite mer centralt, vi skulle vilja prova på att bo mitt i smeten och ha nära till restauranger och uteliv under en period. Samtidigt är vi (åtminstone jag) bortskämda med två stora balkonger, lummig och grön innergård och en relativt nybyggd lägenhet varför det nog dröjer innan vi hittar något som uppfyller kraven och som vi samtidigt har råd med. Men än så länge känns det lugnt, vi har ingen brådska då vi har en bra lägenhet idag och också ser mycket fördelar med att bo billigt och kunna spara en stor del av våra löner. Får utvärdera igen längre fram till hösten hur vi känner kring boendet tänker jag. J:s lägenhet fortsätter att hyras ut möblerad till november så där är det ingen stress.
Att jag inte oroar mig för jobbet gör ju dock såklart sitt till, har nu tackat ja och ska i dagarna skriva på avtal för en ny tjänst på utvecklingsenheten inom den organisation där jag redan arbetar. Det har varit mycket grubblande fram och tillbaka men nu känns det underbart. Är redo för något nytt och det känns så kul att komma in på enheten där jag länge velat arbeta. Också otroligt skönt att slippa den knepiga chefen och komma bort från samordningsrollen där allt förhalas och samma diskussioner förs om och om igen. Behövde några månader för att våga vänja mig vid tanken att jag inte längre ska arbeta inom det yrket som jag utbildat mig till men nu känns det så rätt. Jag är fortfarande kvar inom samma bransch men breddar min kompetens och blir det så att jag längtar tillbaka till det gamla så är det brist och jag kan välja och vraka mellan lediga tjänster. Det löser sig!
Över till J och mig som har det löjligt bra just nu. Upplever att J också mår bättre, han trivs allt mer på arbetet, har börjat träna med en kollega och är även med i rekryteringen för en tjänst inom samma företag som jag verkligen hoppas att han får. Då skulle han arbeta närmare en chef som han tycker om och ha en mer utvecklande roll vilket jag tror skulle göra att han skulle trivas ännu bättre. Jag upplever att han är mer tillfreds med att vara här i min stad och vi tittar en del på boende och planerar för framtiden. Vi har enats om att vi ska försöka hitta något som ligger ännu lite mer centralt, vi skulle vilja prova på att bo mitt i smeten och ha nära till restauranger och uteliv under en period. Samtidigt är vi (åtminstone jag) bortskämda med två stora balkonger, lummig och grön innergård och en relativt nybyggd lägenhet varför det nog dröjer innan vi hittar något som uppfyller kraven och som vi samtidigt har råd med. Men än så länge känns det lugnt, vi har ingen brådska då vi har en bra lägenhet idag och också ser mycket fördelar med att bo billigt och kunna spara en stor del av våra löner. Får utvärdera igen längre fram till hösten hur vi känner kring boendet tänker jag. J:s lägenhet fortsätter att hyras ut möblerad till november så där är det ingen stress.
torsdag 4 april 2019
Intervjuer, intervjuer, intervjuer
Kan inte fatta att det redan är april, det känns typ som februari för mig. Det här året har gått så otroligt fort men ändå känns det inte som jag har hunnit med någonting. Började söka jobb på allvar i början av februari och tiden sen dess är bara en enda röra av ansökningar, frenetiskt filande på personligt brev och CV, förberedelser för intervju och genomförande av intervjuer. Kommer det inte ett jobb ur allt detta kommer jag bli helt knäpp.
Rekryteringsprocessen för det jobb inom organisationen där jag arbetar och intervjuades för i slutet av februari pågår fortfarande. Fem veckor efter min intervju, och när jag redan gett upp hoppet, blev jag uppringd av en projektledare från samma enhet som berättade att hon fått ta det av mitt CV och undrade om jag var intresserad av en annan tjänst på enheten. Bokade en intervju en vecka senare och tänkte att okej, då vet jag i alla fall säkert att jag inte är aktuell för den första tjänsten. Men dagen innan intervjun för jobb nr 2 blir jag kontaktad av HR-konsult som vill ha referenser till jobb 1 och på intervjun för jobb 2 berättar de att jobb 1 har första tjing och att de tar sitt beslut först när de gjort sin anställning. Fattar inte hur de tänker med processen. Får sen i förtroende veta av en kontakt som känner rekryterande chef att de berättat att de fått ett superbra intryck av mig och att referenserna varit jättebra men att någon annan på enheten sagt att jag inte är inkännande och att jag kör över folk. Misstänker den chefen som var med på min första intervju men tycker samtidigt att det är så otroligt konstigt om hon säger såna saker så tvärsäkert för vi har egentligen inte ens arbetat tillsammans. Jag har ingått som deltagare i projekt som hon varit delvis ansvarig för och där hon själv enbart deltagit kanske på 2 av 20 möten - och då har jag aldrig gjort eller sagt något konstigt mot henne eller någon annan. Jag har jobbat hårt i de projekten och försökt att lösa problem som inte projektledarna hanterat på grund av bristande kunskap i sakfrågan. Vid kanske ett eller två tillfällen (under de 3 år som projektet pågått) har jag sen sakligt kritiserat det faktum att projektet inte hanterat sin uppgift, men jag har själv tyckt (och fått återkoppling från andra kollegor) att jag varit lite väl försiktig ibland och att jag hade kunnat kritisera så mycket mer. Jag antar att det skulle kunna vara projektledaren som framfört att jag inte kan samarbeta på grund av kritiken men det känns så otroligt futtigt. Jag tycker projektledaren tagit många konstiga beslut och inte skött sin roll men jag skulle aldrig gå och säga något sådant till en rekryterande chef om hen sökte ett annat jobb.
Jag räknade i alla fall med att det jobbet var kört men kände mig okej med det eftersom jag kände att nä vill jag ens vara på ett ställe där någon okänd sprider skit om mig? Plus att jag blivit kontaktad av två andra företag och ska på intervju idag och imorgon. Men sen igår så fick jag mejl från den rekryterande chefen från jobb 1 att de vill boka en nytt möte där jag får träffa teamet så att de ska kunna ställa frågor och berätta mer om tjänsten. Så nu har jag kanske chans på det ändå? Fattar ingenting och så oklart med en ny intervju när det redan gått 1,5 månader och de tagit referenser?
Känner mig alltså mer pepp på de två andra jobben, speciellt det jag ska intervjuas för idag då jag egentligen inte trodde jag hade en chans på det. Det låter hur roligt som helst men känns ärligt som att jag är för ung och oerfaren för det, så mest glad att jag ens får komma på intervju, men man vet ju aldrig! Imorgon ska jag på intervju för företaget C där min kollega fick anställning hux flux när vi båda sökte. Jag sökte ytterligare en annan tjänst i förra veckan men vet inte om den kanske är lite för enkel för mig, inte tillräckligt utmanande. Samtidigt tänker jag att det kan vara ett sätt att ta sig in på ett företag där jag tror det går att utvecklas och ett sätt att ta mig ifrån en arbetsplats där jag inte trivs. Jaja, inte noja i för väg var det ja, får se vad som händer men måtte jag bli erbjuden åtminstone ett av dessa jobb. Håll tummarna snälla!
Rekryteringsprocessen för det jobb inom organisationen där jag arbetar och intervjuades för i slutet av februari pågår fortfarande. Fem veckor efter min intervju, och när jag redan gett upp hoppet, blev jag uppringd av en projektledare från samma enhet som berättade att hon fått ta det av mitt CV och undrade om jag var intresserad av en annan tjänst på enheten. Bokade en intervju en vecka senare och tänkte att okej, då vet jag i alla fall säkert att jag inte är aktuell för den första tjänsten. Men dagen innan intervjun för jobb nr 2 blir jag kontaktad av HR-konsult som vill ha referenser till jobb 1 och på intervjun för jobb 2 berättar de att jobb 1 har första tjing och att de tar sitt beslut först när de gjort sin anställning. Fattar inte hur de tänker med processen. Får sen i förtroende veta av en kontakt som känner rekryterande chef att de berättat att de fått ett superbra intryck av mig och att referenserna varit jättebra men att någon annan på enheten sagt att jag inte är inkännande och att jag kör över folk. Misstänker den chefen som var med på min första intervju men tycker samtidigt att det är så otroligt konstigt om hon säger såna saker så tvärsäkert för vi har egentligen inte ens arbetat tillsammans. Jag har ingått som deltagare i projekt som hon varit delvis ansvarig för och där hon själv enbart deltagit kanske på 2 av 20 möten - och då har jag aldrig gjort eller sagt något konstigt mot henne eller någon annan. Jag har jobbat hårt i de projekten och försökt att lösa problem som inte projektledarna hanterat på grund av bristande kunskap i sakfrågan. Vid kanske ett eller två tillfällen (under de 3 år som projektet pågått) har jag sen sakligt kritiserat det faktum att projektet inte hanterat sin uppgift, men jag har själv tyckt (och fått återkoppling från andra kollegor) att jag varit lite väl försiktig ibland och att jag hade kunnat kritisera så mycket mer. Jag antar att det skulle kunna vara projektledaren som framfört att jag inte kan samarbeta på grund av kritiken men det känns så otroligt futtigt. Jag tycker projektledaren tagit många konstiga beslut och inte skött sin roll men jag skulle aldrig gå och säga något sådant till en rekryterande chef om hen sökte ett annat jobb.
Jag räknade i alla fall med att det jobbet var kört men kände mig okej med det eftersom jag kände att nä vill jag ens vara på ett ställe där någon okänd sprider skit om mig? Plus att jag blivit kontaktad av två andra företag och ska på intervju idag och imorgon. Men sen igår så fick jag mejl från den rekryterande chefen från jobb 1 att de vill boka en nytt möte där jag får träffa teamet så att de ska kunna ställa frågor och berätta mer om tjänsten. Så nu har jag kanske chans på det ändå? Fattar ingenting och så oklart med en ny intervju när det redan gått 1,5 månader och de tagit referenser?
Känner mig alltså mer pepp på de två andra jobben, speciellt det jag ska intervjuas för idag då jag egentligen inte trodde jag hade en chans på det. Det låter hur roligt som helst men känns ärligt som att jag är för ung och oerfaren för det, så mest glad att jag ens får komma på intervju, men man vet ju aldrig! Imorgon ska jag på intervju för företaget C där min kollega fick anställning hux flux när vi båda sökte. Jag sökte ytterligare en annan tjänst i förra veckan men vet inte om den kanske är lite för enkel för mig, inte tillräckligt utmanande. Samtidigt tänker jag att det kan vara ett sätt att ta sig in på ett företag där jag tror det går att utvecklas och ett sätt att ta mig ifrån en arbetsplats där jag inte trivs. Jaja, inte noja i för väg var det ja, får se vad som händer men måtte jag bli erbjuden åtminstone ett av dessa jobb. Håll tummarna snälla!
onsdag 13 mars 2019
En pojkvän löser inte allt
När jag var singel och ledsen tänkte jag ofta att allt skulle vara bättre bara jag hade en pojkvän. Jag insåg såklart innerst inne att det inte är så enkelt men det var lätt att övertyga sig om att allt skulle kännas bättre om jag inte samtidigt också var ledsen över att jag inte hade någon kärlek i mitt liv.
Nu har jag kärlek, en underbar person som stöttar mig och rår om mig när jag är deppig men ändå är livet kämpigt just nu. Mitt i allt jobbsökande (som påverkar mig hårt även om jag önskar att jag kunde vara lite mer cool och ha tillförsikt att det löser sig så småningom) så känner jag mig sviken av två vänner. Ska träffa en tredje vän och gå på ett event i Stockholm på lördag och har därför hört av mig till två andra barndomsvänner som bor kvar i stan om att ses redan för 3-4 veckor sedan. Köpte biljetter och åker upp redan på fredagen för att hinna med allt. Sen igår hör den ena av sig om att det kört ihop sig och att hon nog måste avboka på fredagen eftersom hon ska göra något med sin sambos familj som blivit avbokat på grund av sjukdom sen tidigare. Vad hände med att säga till sambons familj att hon tyvärr har andra planer? När jag då hör av mig till den kompis som jag ska sova hos för att berätta att jag fått inställda planer på fredagen och frågar om hon kan umgås med mig då också, utöver lördagskvällen, så informerar hon om att hon ska på teater och är borta hela lördag kväll. Jahapp. Kul att åka till Stockholm för att träffa vänner men istället få sitta hemma själv i min kompis lägenhet medan hon är iväg. Vänner som dessutom JÄMT tjatar om att jag ska komma till Stockholm eller säga till när jag är där men ALDRIG tänker tanken på att de skulle kunna komma till min stad eller de skulle kunna bjuda in och hem mig om de nu vill ses. Det är 7 år sen jag flyttade från Stockholm och jag förstår inte hur man bara kan ställa in planer med någon som kommer på besök och bor 20 mil därifrån. Okej att något akut har hänt men så är det ju inte.
När de beskeden kom igår kväll kunde knappt världens finaste pojkvän trösta mig och idag känner jag mig också låg. Har hört av mig till min mamma som bor i Stockholm och hon var ledig lördag kväll så vi ska ses istället men ändå, blir så arg och ledsen av hela principen. De två vännerna vill ses på andra tider under min helg i storstan som innebär lite bök från min sida vilket hade varit okej en vanlig gång men nu vet jag inte om jag har lust till det längre. Känns sådär att sitta ensam fredag kväll istället bara för att vara martyr men samtidigt är jag trött på att bli dåligt behandlad av vänner. Fast kanske överdriver jag allting för att jag är så deppig överlag just nu? Att man kan må så dåligt trots att man är så lycklig i sin relation, det hade varit något för mitt jag för 3 år sen att veta :)
Nu har jag kärlek, en underbar person som stöttar mig och rår om mig när jag är deppig men ändå är livet kämpigt just nu. Mitt i allt jobbsökande (som påverkar mig hårt även om jag önskar att jag kunde vara lite mer cool och ha tillförsikt att det löser sig så småningom) så känner jag mig sviken av två vänner. Ska träffa en tredje vän och gå på ett event i Stockholm på lördag och har därför hört av mig till två andra barndomsvänner som bor kvar i stan om att ses redan för 3-4 veckor sedan. Köpte biljetter och åker upp redan på fredagen för att hinna med allt. Sen igår hör den ena av sig om att det kört ihop sig och att hon nog måste avboka på fredagen eftersom hon ska göra något med sin sambos familj som blivit avbokat på grund av sjukdom sen tidigare. Vad hände med att säga till sambons familj att hon tyvärr har andra planer? När jag då hör av mig till den kompis som jag ska sova hos för att berätta att jag fått inställda planer på fredagen och frågar om hon kan umgås med mig då också, utöver lördagskvällen, så informerar hon om att hon ska på teater och är borta hela lördag kväll. Jahapp. Kul att åka till Stockholm för att träffa vänner men istället få sitta hemma själv i min kompis lägenhet medan hon är iväg. Vänner som dessutom JÄMT tjatar om att jag ska komma till Stockholm eller säga till när jag är där men ALDRIG tänker tanken på att de skulle kunna komma till min stad eller de skulle kunna bjuda in och hem mig om de nu vill ses. Det är 7 år sen jag flyttade från Stockholm och jag förstår inte hur man bara kan ställa in planer med någon som kommer på besök och bor 20 mil därifrån. Okej att något akut har hänt men så är det ju inte.
När de beskeden kom igår kväll kunde knappt världens finaste pojkvän trösta mig och idag känner jag mig också låg. Har hört av mig till min mamma som bor i Stockholm och hon var ledig lördag kväll så vi ska ses istället men ändå, blir så arg och ledsen av hela principen. De två vännerna vill ses på andra tider under min helg i storstan som innebär lite bök från min sida vilket hade varit okej en vanlig gång men nu vet jag inte om jag har lust till det längre. Känns sådär att sitta ensam fredag kväll istället bara för att vara martyr men samtidigt är jag trött på att bli dåligt behandlad av vänner. Fast kanske överdriver jag allting för att jag är så deppig överlag just nu? Att man kan må så dåligt trots att man är så lycklig i sin relation, det hade varit något för mitt jag för 3 år sen att veta :)
torsdag 7 mars 2019
Livets bergochdalbana fortsätter
Jag är så omotiverad just nu. På jobbet, på fritiden, på allt. Är trött hela tiden, orkar inte koncentrera mig på något mer än en kort stund. Känner ångesten komma krypande så fort jag stämplar in på jobbet. Vi börjar med morgonmöte klockan åtta och jag får bita mig i läppen för att inte skrika rakt ut. Stämningen är körd i botten, det är bara gnäll och frustration och pajkastning mellan cheferna. Ibland struntar jag att gå på mötena, men mår inte mycket bättre när jag går ensam genom korridorerna och låser upp dörren till mitt kontor och inser att det är minst 8 timmar tills jag får åka hem. Är så trött på hela arbetet och arbetsplatsen, allting känns bara jobbigt. Besvarade den årliga medarbetarenkäten igår och påminde mig själv att vara rättvis och tänka på hela föregående året och inte bara de sista månaderna när jag besvarade frågorna, men det blev ändå solklart att betygen på t.ex. arbetsklimat, motivation till arbetet, om jag upplever att min kompetens utnyttjas och så vidare har sjunkit från bra betyg till botten.
Förra veckan var jag på intervju för tjänsten som är inom samma organisation som jag arbetar i idag och jag tror det gick okej. Jag gjorde verkligen mitt bästa, tog tjuren vid hornen och pratade om det negativa möte som jag och chefen som intervjuade båda deltagit på veckan innan. Det var nog det bättre än att låtsas som ingenting men ändå svårt att veta om jag har någon chans. Intervjun var intensiv och annorlunda än jag tidigare varit med om, någon slags kompetensbaserat upplägg där jag hela tiden skulle koppla till olika scenarion och exempel. Kändes som att jag bara svamlade ibland. De sa också att att de fått in många kompetenta sökanden och det är först denna vecka som jag ska få besked om jag går vidare till en andra intervju. Eftersom jag ännu inte har hört något får jag svårare och svårare att hålla modet uppe.
Företaget C som anställde min kollega har jag helt gett upp om. Ringde kontaktpersonen vid två tillfällen och hamnade hos en sekreterare som lovade att kontaktpersonen skulle ringa upp men det gjorde hen aldrig. Känns inte speciellt seriöst och gör att jag känner mig tveksam till dem men när jag fortfarande är i limbot och inte vet hur det går med det andra jobbet kan jag inte låta bli att gräma mig över hur det gick med allt, tänker på om jag hade fått komma på intervju om jag bara skickat ansökan före min kollega?
När jag inte oroar mig för mitt egna jobb oroar jag mig istället för Js jobb. Han verkar bli allt tröttare på det han också och jag märker hur det påverkar hans inställning till staden där vi bor. Han saknar sina gamla kollegor och han har varit rätt låg på sistone, sitter mycket vid datorn och häromdagen när jag åkte hem mellan möten mitt på dagen fann jag honom hemma spelandes dataspel, han sa att han hade huvudvärk och jobbade hemifrån för att han inte orkade ta sig till jobbet. Jag är inte van vid att han är så låg och när han är så här nedstämd kan jag inte låta bli att oroa mig för att något är fel med oss, att han egentligen är trött på mig. Det är så dumt för tittar jag objektivt på det så är det ju jättebra med oss. Han har varit ett fantastiskt stöd till mig när jag oroar mig och ältar allt kring jobbet fram och tillbaka och jag hoppas han tycker att jag stöttar honom också. Vi pratar mycket, har börjat följa en ny spännande serie och planerar myskvällar med god mat från vårt favorit-youtube-konto. Måste låta tiden gå och ha tillförsikt att även om vi just nu båda har svacka jobbmässigt så kommer det bli bättre och i allt jobbigt så är jag jäkligt tacksam att vi i alla fall har varandra.
Förra veckan var jag på intervju för tjänsten som är inom samma organisation som jag arbetar i idag och jag tror det gick okej. Jag gjorde verkligen mitt bästa, tog tjuren vid hornen och pratade om det negativa möte som jag och chefen som intervjuade båda deltagit på veckan innan. Det var nog det bättre än att låtsas som ingenting men ändå svårt att veta om jag har någon chans. Intervjun var intensiv och annorlunda än jag tidigare varit med om, någon slags kompetensbaserat upplägg där jag hela tiden skulle koppla till olika scenarion och exempel. Kändes som att jag bara svamlade ibland. De sa också att att de fått in många kompetenta sökanden och det är först denna vecka som jag ska få besked om jag går vidare till en andra intervju. Eftersom jag ännu inte har hört något får jag svårare och svårare att hålla modet uppe.
Företaget C som anställde min kollega har jag helt gett upp om. Ringde kontaktpersonen vid två tillfällen och hamnade hos en sekreterare som lovade att kontaktpersonen skulle ringa upp men det gjorde hen aldrig. Känns inte speciellt seriöst och gör att jag känner mig tveksam till dem men när jag fortfarande är i limbot och inte vet hur det går med det andra jobbet kan jag inte låta bli att gräma mig över hur det gick med allt, tänker på om jag hade fått komma på intervju om jag bara skickat ansökan före min kollega?
När jag inte oroar mig för mitt egna jobb oroar jag mig istället för Js jobb. Han verkar bli allt tröttare på det han också och jag märker hur det påverkar hans inställning till staden där vi bor. Han saknar sina gamla kollegor och han har varit rätt låg på sistone, sitter mycket vid datorn och häromdagen när jag åkte hem mellan möten mitt på dagen fann jag honom hemma spelandes dataspel, han sa att han hade huvudvärk och jobbade hemifrån för att han inte orkade ta sig till jobbet. Jag är inte van vid att han är så låg och när han är så här nedstämd kan jag inte låta bli att oroa mig för att något är fel med oss, att han egentligen är trött på mig. Det är så dumt för tittar jag objektivt på det så är det ju jättebra med oss. Han har varit ett fantastiskt stöd till mig när jag oroar mig och ältar allt kring jobbet fram och tillbaka och jag hoppas han tycker att jag stöttar honom också. Vi pratar mycket, har börjat följa en ny spännande serie och planerar myskvällar med god mat från vårt favorit-youtube-konto. Måste låta tiden gå och ha tillförsikt att även om vi just nu båda har svacka jobbmässigt så kommer det bli bättre och i allt jobbigt så är jag jäkligt tacksam att vi i alla fall har varandra.
onsdag 20 februari 2019
Skit också
Jobbsökandet går inte alls vägen. Har inte hört något från företaget C och det är så jobbigt att gå och vänta och undra och hoppas på att de ska ringa. Tappar hoppet mer och mer för varje dag som går men kan inte låta bli att konstant kolla mobilen.
Hade lyckats peppa mig själv lite mer kring den andra tjänsten som är inom samma organisation som jag arbetar på idag och som jag ska på intervju för på fredag. Så fick jag precis ett mejl från rekryteraren att en kvinna jag känner till sen tidigare ska vara med på min intervju. Hon är chef på enheten, men inte den sektionen som tjänsten jag sökt ligger på, så jag förstår inte riktigt varför. När jag läste mejlet så kände jag direkt helvete också för den kvinnan är inte direkt känd för att vara positiv till min yrkesgrupp och hon var med på mötet förra veckan där jag kritiserade projektet som hon delvis är ansvarig för även om hon inte är så delaktig. Känns som att jag lika gärna kan ringa och ställa in intervjun nu.
Hade lyckats peppa mig själv lite mer kring den andra tjänsten som är inom samma organisation som jag arbetar på idag och som jag ska på intervju för på fredag. Så fick jag precis ett mejl från rekryteraren att en kvinna jag känner till sen tidigare ska vara med på min intervju. Hon är chef på enheten, men inte den sektionen som tjänsten jag sökt ligger på, så jag förstår inte riktigt varför. När jag läste mejlet så kände jag direkt helvete också för den kvinnan är inte direkt känd för att vara positiv till min yrkesgrupp och hon var med på mötet förra veckan där jag kritiserade projektet som hon delvis är ansvarig för även om hon inte är så delaktig. Känns som att jag lika gärna kan ringa och ställa in intervjun nu.
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)